Förmodligen vore det otaktiskt, om än oerhört sanningsenligt att skriva så över ingången till diverse äldreboenden....

Jag vet inte vad det är, om det kan vara lukten av begagnade blöjor, oset av halvfabrikatsmat och sura moppgarn eller om det verkligen står en förtvivlans och uppgivenhetens doft runt gamlingarna? Kan det vara min egen rädsla, inte för döden men för smärtan, hjälplösheten och det ofta totala utlämnandet och uppgivandet av sig själv som så ofta inträffar innan döden kommer som en befriare(?).

Som kanske förstås av ovanstående text har jag varit med och sjungit på andakterna på två servicehus idag. Glädjande å ena sidan - att se hur många som deltog och blev berörda av diakon H:s ord, beklämmande å andra sidan att ens vara där. Förmodligen har minnen från mig egen tid som vårdbiträde i tonåren bitit sig hårdare fast än vad jag kunnat och velat tro, det enda jag känner innanför dörrarna på ett dylikt boende är ångest.

Ni som orkar och vill jobba inom äldreomsorgen är änglar, hjältar, giganter i min bok eftersom ni står ut med det, trots obekväma arbetstider och risiga löner, besvärliga gamlingar och snåla budgetar. Jag är imponerad kort sagt! Den form av människokärlek jag föreställer mig att man måste känna för att orka med det arbetet - den är jag förmodligen inte förmögen att uppamma och för att vara fullkomligt ärlig så har jag heller ingen längtan efter det.

Jag nöjer mig med att sparka på trebenta hundar, knyta konservburkar i kattsvansar, spika fast ekorrar på träd och mata änderna i parken med råttgiftspreparerade brödbitar - sån är jag. Beroende på vem man frågar förstås.

Otvivelaktigt är det i vilket fall som helst läge för ett klädbyte - den där obestämbart blandade doften sitter i min yllekofta och jag klarar bara inte av den längre.........