men det hjälps inte - ibland kan det bli för mycket av det goda...årets sista körövning har avhållits ikväll hemma hos I. Tänk vad mycket MER vår lilla damkör låter i hennes musikrum än i kyrkan!*L* Och vad kul 12 kärringar kan ha när de har musikfrågetävling och slåss på blodigt allvar om poängen....jag är sorgligt okunnig måste jag erkänna - eller okunnig och okunnig, en hel del föll på min obotliga oförmåga att minnas namn - alltför många gånger brast jag och min medtävlare C (som bara är 10 och därför helt förståeligt inte kan så mycket varken om Olle Adolphsson eller Wilhelm Petterson Berger) ut i ett samfällt "ååååååååååååååååååh!" när namnet på den nyss avhörde sångaren avslöjades. Jaja, det viktiga är inte att vinna utan att delta - det förklarade jag gång på gång för C mellan sammanbitna tänder......=)

Avslutningsvis drack vi kaffe och mumsade på hemgjort julgodis - eftersom många av damerna är duktiga och hade donat hemma så blev det inalles sju sorters godis som skulle avsmakas och det är.....ganska mycket! Att avstå från att prova någon av sorterna fanns såklart inte i min verklighet och därför är jag _en aning_ sockerspeedad just nu, att somna lär ta tid ikväll. Förmodligen ska jag tillbring resten av kvällen med att läsa ut boken "Impotent livskamrat sökes" av Gaby Hauptmann, en historia som i förstone verkade rätt komisk men som i rasande takt utvecklats till nån slags sängkammarfars i bokform - ni vet en sån där "teater" där folk springer fram och tillbaka och slår i dörrar?   

Dessutom är det redan halvvägs in i boken inte alls så svårt att lista ut hur den slutar....lite synd, för grundtanken är intressant: en attraktiv kvinna som tröttnar på att vara ett objekt och annonserar efter en impotent livskamrat för att slippa kravet på sex, men få allt det där andra....och som kommer till insikt om att det finns de som skulle ge en hel del för att få bli just så där uppvaktade som hon blir men retar sig på det. Tyvärr blir det inte mycket av de där funderingarna....men jag lär ju läsa ut den ändå - vilket osökt får mig att komma ihåg hur många böcker jag blivit lovad att få på ljudfil av en viss någon - den första för drygt ett år sedan, men än så länge har jag inte varken sett eller hört av dem?

Promises, promises - det är kanske lika bra det ändå, jag tenderar att fundera på så mycket annat när jag lyssnar på böcker att jag snabbt tappar bort mig så jag skaa nog hålla mig till pappersvarianten ändå! Arrivederci sömntutor - nu går jag och läser bok.

Gårdagen var ett smärre jordskred av tonåringar i mitt enkla boende - det är alltid likadant efter mina 14 ensamma dagar, när Ängelen sen kommer hit överväldigas jag av intryck. Det beror främst på den väldigt skiftande skara ungar hon umgås med  - alltifrån en stackare som kallar sig för nazipunkare via hårdrockare och weemos till tuggummipopare - en härligt blandad skara i färg och form som gör sitt bästa för att underhålla varandra och mig. Igår bakade de "chokladbollar" (ja, jag är PK i det uttalandet - jag har hört alla varianter och undanflykter men väljer ändå att kalla dem så) under stort tjo och tjim.....julgodis - vad är det liksom? Det som tillagas ska konsumeras NU!!!

Imorse var det ett jordskalv som väckte mig - otroligt nog satte jag mig tvärt upp i sängen och tänkte "en jordbävning", registrerade att allt omkring mig skakade och lade mig sedan ner och somnade om igen. I fem minuter ungefär tills smsen började droppa in: "vaffan var det som hände", "skakade din säng också ;-)", mamma, det är jordbävning!" Då, och först då insåg jag att jag varit med om nåt rätt osannolikt och i ärlighetens namn rätt läskigt också...men tydligen tillhör jag inte den lättskrämda sorten, altenativt är jag åt håvete för morgontrött för att orka reagera? Ängelens rätt lakoniska kommentar när jag smått exalterad väckte henne med informationen om jordskalvet var: "Och? Orka bry sig....."

Ja.....väldigt många gör det tydligen för när jag kollade lokalblaskans nätupplaga var där vid 10-tiden närmare etthundra inlägg om var och hur man hade upplevt händelsen och tydligen hade den lokala radioutsändningen också innehållit "ögonvittnesskildringar" - vilket påminde mig en hel del om när Gudrun drog fram över och med oss: vem man än träffade så ville personen ifråga väldigt gärna berätta om sina göranden och låtanden under den kvällen, natten och dagarna strax efter. Det är kanske så att det nu för tiden krävs naturfenomen irl för att få oss att reagera, allt annat har vi ju redan sett på tv?

Eller är det tvärtom - att eftersom allting redan är dokumenterat vill man gärna ta del av de femton minuterna och synas/höras lite? Inte vet jag - varför bloggar jag på nätet i stället för hemma i ett slitet kollegiehäfte? ;-)