glädja sig åt andras olycka, men det var inte utan ett litet smirk i mungipan jag hämtade Ängelen hos hennes far för en stund sedan. Tomtebo-lyckan hade (trots att han till skillnad från mig, den misslyckade mamman, har en ny relation) tydligen inte infunnit sig i rivningskåken, även om klapparna duggade tätt och maten var lagad av den professionella....ungen ifråga ringde och smsade en gång i halvtimmen för att bli hämtad men jag förhärdade mitt modershjärta för att fadren VERKLIGEN skulle få njuta av "julefriden".

Sönerna var i luven på varandra och Ängelen förskansad på sitt rum - nu väntar jag bara på att få veta att det är mitt fel att de inte var på totototototoppenhumör när han behagade komma hem och ta sig tid för sina egna ungar....Det är smått intressant att det har tagit honom 15 år att inse att syskon inte alltid är sams, och att det kräver en hel del arbete och medlarinstinkter att vara förälder på heltid. Som väl var fick jag iallafall tid att byta ord med P19 och be om ursäkt för mina obetänksamma ord igår och nu är vi okej igen - än bättre hade det förmodligen varit om jag erbjudit mig att köra honom på galej ikväll men med feber och snurr i skallen och två (förhoppningsvis nyktra) vuxna i huset ansåg jag mig inte vara den mest lämpliga chauffören för längre sträckor.

Slutligen måste jag tillägga att jag blir så glad av era kommentarer - trots att ni "bara" får min sida av saken så känns det som om jag inte är ensam om den här sortens upplevelser och era kommentarer får mig att känna mig aningens mindre paranoid*L*. Tack - och god fortsättning på er alla!

Btw: Jag gör inga enskilda förfrågningar längre - utan lägger helt enkelt till en del av er i min länklista....

att jag har en viss förståelse för Grinchen, ni vet det där ludna kräket som inte gillar julen. Jag förstår att man inte tycker om julen som verkar så gullenuttig för alla andra när man inte fått uppleva den sådan själv - eller om man har upplevt det och det inte längre finns.

Jag har fina, goda vänner och det är jag så tacksam för, verkligen. Mina barn har också den sortens vänner, och det glädjer mig nästan ännu mer. Men när alla dessa vänner har eoooooner av släktingar som ska hälsa på eller hälsas på under helgdagarna blir vi ganska ensamma.....och går varandra på nerverna i vår vetsakp och hur "utanför" vi är. Så småningom kommer vi förmodligen att ha vant oss vid det, men än så länge är vi rätt hudlösa i frågan om det här med att "fira helger".

Det underlättas inte heller på något sätt av att det uppenbarligen fortfarande är enbart jag som ska hålla mig till ingågna överenskommelser. Exet har - som vanligt utan min vetskap - hämtat upp Ängelen idag för att hon ska vara med och fira jul hos honom. Big deal kan tyckas....jag är naturligtvis glad att han hämtade henne över huvud taget eftersom det tidigare under dagen verkade som om han glömt bort henne. Men faktum kvarstår: det är på hans initiativ vi kommit överens om att alltid höra av oss till varandra och inte överlåta det åt ungarna. Trots det stod han plötsligt och utan förvarning i min dörr igår för att hämta hem P17 och idag har han alltså gjort detsamma med Ängelen.....

Är det nåt jag inte fattar? En överenskommelse är väl något man ingår för att saker och ting skall fungera bättre, något man ska lägga sig vinn om att upprätthålla oavsett? Inget man viftar bort när det passar en själv och sen med stenslägga bankar en andra parten i skallen med? Skitsamma - nu är saker en gång som de är och jag tror jag ska krypa ner i min soffa och titta på träsktrollet - en annan person jag lätt kan identifiera mig med.....

Ha så underbar fortsättning på helgen hörrni!