att jag tänker en hel del på döden där jag går......Jag är inte rädd för att dö, har aldrig varit och kommer förhoppningsvis aldrig att bli heller - men jag är rädd för att ha ont! Smärta skrämmer mig, fysisk såväl som psykisk och jag, liksom väl de flesta tonåringar hade en och annan suicidtanke när det var som mest hormoner som rusade runt. Som vuxen har tanken också funnits - en gång........men det fanns nåt som hindrade mig och det var tanken på dem jag lämnade bakom mig. Främst ungarna och mina föräldrar, men också vännerna. Kanske är det symptomatiskt för mig, men det var av omtanke om dem som jag bet ihop och beslutade mig för att fortsätta.

På kyrkogården där jag hålls ligger två personer som jag kände, och som tagit sina liv. Den ene väldigt aktivt genom att hänga sig i sommarstugan, den andre valde en plågsammare metod, nämligen att supa sig till spillror. De, och en tredje person jag studerade ihop med och som brände sig till döds i sin bil lämnade alla barn efter sig. Barn, maka/make, föräldrar, vänner och arbetskamrater som alla stod förstummade och förtvivlade. Hur barnen mår ska jag inte gå in på, men jag vet att flera av den, fortfarande många år efteråt går i terapi, har mardrömmar och är utagerande.

När jag tänker på döden kommer jag ju såklart osökt in på det här med kärleken! Singelleden i bekantskapskretsen tunnas ut, det är snart bara jag kvar!! När jag igår i min blogg (mest på skämt) skrev att "särskilt svårt är det att älska mej, tjohej", fick jag snabb respons på det - både telefonsamtal och mess som försäkrade mig att jag är älskansvärd.......Tack för det raringar, men erfarenheten hittils har ju visat att det lilla fåtal som försökt snabbt har dragit öronen åt sig och vandrat vidare ;-) Jag vet att jag  ÄR värd att få bli älskad, men samtidigt ingen lätt person att leva med. Jag har väldigt lätt för att fatta tycke för/gilla/tycka om/ andra men har svårt att låta mig bli omtyckt. Jag ska inte göra nån djupanalys av mig själv här, men jag vet hur jag funkar - och jag jobbar på det (med)!!!

På tal om att tycka om.....hmm, de där anläggningsarbetargrabbarna jag nämnde härmodagen, minns ni dem? Söta gossar, men väldigt blyga =) Jag har hälsat varje morgon och sagt hejdå när det varit dags att gå hem, och fått ett mummel tillbaka. Idag var deras chef inne och pratade med mig en sväng och vi skojade friskt om "småpojkarna". Inte vet jag vad han sa när han var tillbaka inne i bon, men efter det blev de vääääldigt pratsamma! *S*

En gosse blev befodrad till att städa ur bon och var in hos mig och hämtade varmvatten och gengäld begärde jag att få hjälp med att öppna en Cuprinoldunk som beckat igen. Medan gossen stod där och tog i så han blev blå berättade han vad han skulle ha varmvattnet till: Det var sista dagen på plats och därför som bon skulle städas. Jasså, svarade jag smått förstrött medan jag väntade på min Cuprinol. Joooo, sa han och det var ju synd att det var dags att flytta, nu när vi "äntligen fått kontakt"....sen rodnade han så sött och frågade efter mitt telefonnummer.

OMG - dagens ungdom alltså!! Fått kontakt, jo det kan man kanske kalla det? Jag log ett rart litet mormorsleende och förklarade att han förmodligen är i ålder med min äldste son och att det kanske var mer lämpligt att de blev kompisar......Inte så snällt sagt, men vafan säger man då? "Snygg tatuering" lade jag till på slutet, sen gick jag och Cuprinolade parkbänkar. När jag körde hem vinkade han inte hejdå........

Nu ska jag stoppa tvätt i maskinen och mig i duschen, sen kommer moråfar med min nyrenoverade cykel - nån dag SKA jag cykla till jobbet om det så ska döda mig!!

Snabbedit: Jag har förstått att man kanske ska kommentera kommentarerna? Orka liksom, men förmodligen är det hyfs, så jag lovar att försöka framöver!=)

Jo, eller en Sobril i rymden? *S*

För frågvisa och nyfikna kan jag nu meddela att jag uppdaterat mig på "skvallerfronten" och det som betyder en sak här i sörlandet betyder nåt helt annat längre norrut - läget är lungt och jag återgår till att vara BARA glad och alls inte orolig.....

Samt att jag fick påspädning på någons åsikt om att jag övertolkar. Jo, jag vet, men det är ju JAG! Lär dig leva med det liksom.......;-)

Jag börjar faktiskt tro att jag är någon?

Fina vänner har egoboostat mig under ett bra tag och det har varit och är jättekul - men som de säger på reklamen: "känslan kommer inifrån". Det är viktigt för självkänslan att ha en sysselsättning, förmodligen olika mycket för olika människor. För mig betyder det oerhört mycket, jag har alltid varit en "prestationsidiot", ända sedan barndomen och det har ju såklart format mig -om du GÖR så ÄR du........

Jag läste tre år på universitetet, Programmet med inriktning mot Ungdoms- och missbrukarvård för att skaffa mig en bra utbildning, och för att jobba med något meningsfullt. Jag jobbade med barn som omhändertagits av Socialtjänsten. För det fick jag en skitlön som knappt räckte till att betala mina studielån med, och inte nog med att jag fick utstå rättmätig frustration från barn och föräldrar - även människor som inte känner mig eller har den blekaste aning om hur mitt arbete gick till skäller mig för "Gestapo" och andra epitet oerhört lämpliga att kalla någon öht och mig specifikt med min bakgrund....

Är det underligt att man känner sig förringad och rent ut sagt förbannad? Jag tänker inte ta den sortens diskussioner mer, för även samhället i stort har visat vad de anser om vikten av en fungerande socialtjänst - det blev jag varse idag när jag öppnade kuvertet med mitt anställningsbevis. Inte för att jag på något sätt klagar - men hur underligt känns det inte att utan att ha adekvat, eller ens närstående utbildning för min nuvarande anställning tjänar jag alltså i runda slängar 2700 spänn MER per månad som kyrkogårdsarbetare än som behandlingspedagog?

Tja, vad ska jag säga? Sadla om istället för att strejka, sjuksköterskor - vård och omsorg om människor lönar sig inte!! Dessutom får ni ett 7- 16 jobb, en och en halv dags ledigt för att jobba tre - fyra timmar på söndagen, frisk luft och motion gratis på betald arbetstid, slipper en jävla massa gnäll från folk som vet allting bäst själva, kan flexa ut lite när som för att köpa snus utan att kollegorna blir hysteriska och måste "täcka upp".....Nä, glöm att vara vårdare/pedagog - trädgård is da shit!! =)

Dessutom är jag "ledig" december, januari, februari, mars och då ska jag åka dit bort! *pekar*

Och btw - hur många gick på det där med grönsaker och dipp i förra inlägget? Det blev naturligtvis en skål med gammaldags vaniljglass med chokladkross! =)

är jobbigt - men kul! Fast idag ska jag inte sätta fötterna i ett par skor igen....jag är så svullen att läderremmen jag har runt vristen påminner om en strypsnara!

Lite arg var jag dock när jag körde hem, herr R tog två timmars lunch och gick sedan hem vid strax före tre och under hela dagen har han muttrat om hur mycket vi "borde" göra innan helgen...*suck* Ett otal människor har dock berömt mig och min insats och det värmer ofantligt - förutom två som kastade ett getöga åt mitt håll och sedan högt och tydligt utbrast "Titta där borta, jag trodde vi sluppit den där här i byn!"

*fnitter*

*skratt*

*asgarv*

Alla kan ju inte älska alla här i världen och särskilt svårt är det att älska mej, tjohej! Att vara en person som har åsikter är inte uppskattat av alla - men jag säger som Alfred: Det tar vi och skiter i! Det snarare roade än störde mig att höra det där, och jag förmodar att de lider mer av den upplevelsen än vad jag gör....

För övrigt tycker jag att jag (kanske) vet lite för mycket för att det ska kännas riktigt bra - jag fick höra "skvaller" från en helt oväntad källa   häromdagen som förbryllade mig, men som en klok vän sa: Säg ingenting, gör ingenting, vänta och se vad som händer - du KAN inte ordna allt åt alla! Hmmmm.....kan jag inte ;-) Try me! Nä, jag är väl missuppfattningarnas och de förhastade slutsatsernas och övertolkningarnas drottning, men när det handlar om människor jag tycker om får jag en klump i magen.

På tal om klump i magen !!VARNING - KVACKELMAGADE bör sluta läsa här!! så har det frestat på min otroligt intressanta mag/tarmfunktion att få regelbundna vanor. I måndags vet jag ärligt talat inte hur många gånger jag var på toa och dagen igår började likadant........för allt skräp jag käkade i helgen kan väl inte vara orsaken? *rodnar*

Nu ska jag ännu en dag blunda för behovet av att tvätta och istället (som omväxling) plantera lite penseér till min balkong, placera ut mina tre grodor som inte blir prinsar hur mycket jag än kysser dem och sen slå mig till ro i solen på min balkong med bladselleri, gurka, morot och lite dipp!

*vårsolspössar med nariga läppar* =)

....för flextider.....idag bara funkade det inte att stiga upp vid 6, så jag fick den snilleblixten att börja vid 9 och jobba till 18 istället, eftersom jag ändå har kör vid 19 och därmed slipper en extra resa.Är jag inte klok så säg - det blev ju också en perfekt förevändning att komma senare...*skäms, men bara en gnuttelignutta*

Så nu dricker jag mitt thé i godan ro, istället för att stjälpa i mig det bakom ratten. En tankeställare om hur jag kör fick jag igårkväll på mötet när en av damerna berättar om en bilolycka några mil bort, där en mamma och hennes lilla baby dött och två andra passagerare är svårt brännskadade. Tragiskt! Det för mina tankar osökt in på Engla, för villken man höll en tyst minut igår genom att vädja till yrekstrafikanter att ställa bilen kl 11. Fint initiativ, men jag undrar hur reportern tänkte som gick runt och frågade "Hur känns det att vara lastbilschaufför idag?"

Nog för att jag har mina fördomar om chaufförer *fnissar*, men att likställa alla med mannen som anhållits för morden på Engla och Pernilla är väl ändå lite magstarkt? Det kändes som om reportern ville skapa en stämning av "skydda er mot de hemska chaufförerna" utan en tanke på att initiativtagaren till den tysta minuten och som även var aktiv i skallgångskedjorna mm  faktiskt är busschaufför, och därmed borde tillhöra "di där rälie"? Aja, jag vet inte, men fördomar är lätt och snabbt skapade....

Nu blir det till att sätta lite fart, måste in på affären och fylla på mitt telefonkort och köpa frukt - det GÅR inte att byta ut den mot Delikatokakor! =)

Tlött, tlöttare, Catten......

Det är bara att konstatera - att SKUTTA ur sängen klockan sex på morronen är inte min grej! Samt att snooze måste vara djävulens påfund - det blir ju inte lättare att stiga upp när man snoozat femtisjutton gånger? Enda sättet att vakna är att duscha, men jag duschar ju gärna efter jobbet och har insett att min pergamentsliknande hud inte uppskattar så mycket blötläggning...I-landsproblem, jag vet!

Korkat nog planterade jag min ungefär elfte miljon penséer idag utan handskar och när jag efter jobbet skulle dra på mina leggings fastnade de inte bara i snårskogen på mina ben utan även som järnfilspån mot en magnet på fingrar/händer..*minnesnotering* köp handkräm!!! En tröst i skörden av ringa trubbel idag var dels att Herr R var ledig som komp för insatsen under gudstjänsten igår, dels att nu har jag "bara" 47 fondgravar kvar att plantera på! Sen ska det rensas ogräs på dem...och sen ska det planteras sommarblommor på dem.....idag såg jag en högtryckstvätt hos exet och gjorde avvärjningstecken mot den, som en ren reflex! =)

Underligt nog gillar jag det ändå - jag börjar bara få små tvångstankar i form av lågmäld konversation med de begravda typ "Nu du SvenAugust, ska du och Hulda få lite fina blommer....vill ni ha de gula eller de lila tro?" och liknande......Inatt drömde jag att jag fick en personlig assistent för min intellektuella utveckling och som skulle skydda mig mot penséerna som jagade mig för att jag inte färgmatchade dem! Under dagen har jag också kommit fram till att varken en katolsk nunna eller en thailänsk prostituerad kan stå på knä så mycket som jag gjort på sista tiden!

Kläddilemmat kvarstår och har utökats - inte nog med att den jag trodde var mitt stöd i livet *ASG* bestämt påpekade att svart INTE går för sig vid ett dop - jag har även "befordrats" till vaktmästare på söndagens mer formella gudstjänst...Kom på att jag har två blommiga lakan och fena med symaskinen som jag borde vara, ättling i rakt nedstigande led till en tillskärare/klädsömmerska och en gardinsömmerska så kanske jag kan knåpa ihop nåt av dem? Det skulle förmodligen räcka till en turban oxå.....

Å jag vet, en hemlighet....*flinar i mjugg* Det är farligt att ge sig ut på resa har jag förstått - storstan rymmer många frestelser! I'm happy if your'e happy..... *vänskapspössas*

vettigt alls har jag gjort idag......körde lilla Eskrutten ner till Å och M för att umgås, leverera kakor och utbyta fölsepresenter.

Ibland kan jag lida av enorm fantasibrist, men den här gången hade jag fått till det tyckte jag: Å fick en picnicfilt med döskallar, en frostad théburk med rött Lavathé samt en bok om och med chokladrecept......gissa vilket som gick hem bäst! *L* Länge trodde jag att det inte kunde finnas någon större chokladfrossare på amatörnivå än jag - men det var innan jag lärde känna Å! Av henne fick jag inte en, inte två utan TRE grodor att kyssa och hoppas på en prins ;-) Nån dag när jag har en trädgård/uteplats igen och inte en alldeles för liten och outbyggbar balkong ska mina prinsgrodor få pryda den!

Vi har tillbringat dagen i deras trädgård, inspekterat lite vad som _måste_ göras så fort hyresvärden slutar fylla 60 och andra fånerier men mest suttit i solen och slappat och gonat oss - jag har druckit kopiösa mängder thé och ätit Delikatokakor tills de stod ut genom öronen. Å:s mamma dök upp framemot eftermiddagen, en något forcerad kvinna vars nervositet möjligtvis kan bero på att hon inte tidigare träffat sin "svärson" sedan snart ett år tillbaka och inte sin dotter på drygt två år? Jaja, det hela avlöpte civiliserat och tom stoooora hundarna kunde avhålla sig från att käka upp den lilla dammråttan till hårtuss hon hade med sig...

Märkligt att diminutiva kräk får så diminutiva namn? Borde inte en tuss kunna få heta Brutus, Cassiopeja, Lysistrate eller Atlas så att de får nån form av sjlvförtroende? Dammråttan klättrade och klättrade så högt upp på sin mamma som hon kunde komma och däruppifrån satt hon minsann och gjorde grimaser till stooora gossarna!! Mmm...jag ÄR ju ingen hundmänniska - förlåt till dem av er som känner sig sårade, förnärmade och förorättade å keldjurens vägnar! *bugar försonande*

Imorgon är det måndag - och för första gången på väldigt länge har jag ingen "söndagskvällsågren": Jag har också nånstans att gå imorgon, nånstans där jag gör nytta! Igår fick jag MASSA beröm från olika håll för det jobb jag hittils utfört och det känns naturligtvis jättefinemang!! Att mina naglar är en katastrof och håret känns som ett svinto efter allt sjöavatten kan(måste) jag stå ut med......På lördag ska jag vara med på min första "förättning" i yrket, ett dop! *minnesnotering* Kolla dresscode!! Jag äger ju ingen kostym eller dräkt, kan man vara svartklädd på ett dop, om inte - vem köper nya kläder åt mig?

Jag borde ha tvättat i helgen- den enda behå jag äger som är lämplig att trädgårdsarbeta i är lagom ofräsch efter veckan - men who cares liksom, folk kommer ju ändå inte så nära mig men så fort jag får möjlighet ska det införskaffas mer av sånt som jag knappt använt tidigare: sportbh, sweattisar och tishor - den enda T jag äger står det (o)lämpligt nog "Jobbe? Naj, semesta" på och den sortens humor funkar nog inte bland gamlingarna.....

Avslutande snabbreflektion: Hur lång tid tar det innan saknad slutar göra ont?

att jag inte är tonåring.....eller nåt, men lite stormigare än jag rent känslomässigt verkar iallafall min Ängel ha det.

Hon åkte ju inte till älsklingen igår utan tänkte göra det idag - men pojkvaskern svarar ju inte i telefon, är inte inloggad på msn och har lagt in en underlig bild med vidhängande text på sin bdb. Naturligtvis tolkar Ängelen detta som ett besked till henne = du är dumpad och faller i ännu mer tårar. Som mamma blir man perplex, konfys, irriterad, ledsen och fundersam. Var det inte ärligare och allvarligare än så utan att gossen blev så tvärförbannad för att HANS planer stäcktes att han beslöt sig för att lägga ner, helt utan att ens våga stå för det face to face?

Jag förstår mig förmodligen inte alls på manskligheten - det är väl därför jag _fortfarande_ är singel, som mina "väninnor" säger med en suck! Jo, jag är ju det, och eftersom det inte oroar mig så höggradigt så borde det väl knappast oroa någon annan heller? Jag förstår mig nog inte på kvinnskligheten heller? Och hur underligt är det, när jag ibland inte ens förstår mig på mig själv?