vettigt alls har jag gjort idag......körde lilla Eskrutten ner till Å och M för att umgås, leverera kakor och utbyta fölsepresenter.

Ibland kan jag lida av enorm fantasibrist, men den här gången hade jag fått till det tyckte jag: Å fick en picnicfilt med döskallar, en frostad théburk med rött Lavathé samt en bok om och med chokladrecept......gissa vilket som gick hem bäst! *L* Länge trodde jag att det inte kunde finnas någon större chokladfrossare på amatörnivå än jag - men det var innan jag lärde känna Å! Av henne fick jag inte en, inte två utan TRE grodor att kyssa och hoppas på en prins ;-) Nån dag när jag har en trädgård/uteplats igen och inte en alldeles för liten och outbyggbar balkong ska mina prinsgrodor få pryda den!

Vi har tillbringat dagen i deras trädgård, inspekterat lite vad som _måste_ göras så fort hyresvärden slutar fylla 60 och andra fånerier men mest suttit i solen och slappat och gonat oss - jag har druckit kopiösa mängder thé och ätit Delikatokakor tills de stod ut genom öronen. Å:s mamma dök upp framemot eftermiddagen, en något forcerad kvinna vars nervositet möjligtvis kan bero på att hon inte tidigare träffat sin "svärson" sedan snart ett år tillbaka och inte sin dotter på drygt två år? Jaja, det hela avlöpte civiliserat och tom stoooora hundarna kunde avhålla sig från att käka upp den lilla dammråttan till hårtuss hon hade med sig...

Märkligt att diminutiva kräk får så diminutiva namn? Borde inte en tuss kunna få heta Brutus, Cassiopeja, Lysistrate eller Atlas så att de får nån form av sjlvförtroende? Dammråttan klättrade och klättrade så högt upp på sin mamma som hon kunde komma och däruppifrån satt hon minsann och gjorde grimaser till stooora gossarna!! Mmm...jag ÄR ju ingen hundmänniska - förlåt till dem av er som känner sig sårade, förnärmade och förorättade å keldjurens vägnar! *bugar försonande*

Imorgon är det måndag - och för första gången på väldigt länge har jag ingen "söndagskvällsågren": Jag har också nånstans att gå imorgon, nånstans där jag gör nytta! Igår fick jag MASSA beröm från olika håll för det jobb jag hittils utfört och det känns naturligtvis jättefinemang!! Att mina naglar är en katastrof och håret känns som ett svinto efter allt sjöavatten kan(måste) jag stå ut med......På lördag ska jag vara med på min första "förättning" i yrket, ett dop! *minnesnotering* Kolla dresscode!! Jag äger ju ingen kostym eller dräkt, kan man vara svartklädd på ett dop, om inte - vem köper nya kläder åt mig?

Jag borde ha tvättat i helgen- den enda behå jag äger som är lämplig att trädgårdsarbeta i är lagom ofräsch efter veckan - men who cares liksom, folk kommer ju ändå inte så nära mig men så fort jag får möjlighet ska det införskaffas mer av sånt som jag knappt använt tidigare: sportbh, sweattisar och tishor - den enda T jag äger står det (o)lämpligt nog "Jobbe? Naj, semesta" på och den sortens humor funkar nog inte bland gamlingarna.....

Avslutande snabbreflektion: Hur lång tid tar det innan saknad slutar göra ont?

att jag inte är tonåring.....eller nåt, men lite stormigare än jag rent känslomässigt verkar iallafall min Ängel ha det.

Hon åkte ju inte till älsklingen igår utan tänkte göra det idag - men pojkvaskern svarar ju inte i telefon, är inte inloggad på msn och har lagt in en underlig bild med vidhängande text på sin bdb. Naturligtvis tolkar Ängelen detta som ett besked till henne = du är dumpad och faller i ännu mer tårar. Som mamma blir man perplex, konfys, irriterad, ledsen och fundersam. Var det inte ärligare och allvarligare än så utan att gossen blev så tvärförbannad för att HANS planer stäcktes att han beslöt sig för att lägga ner, helt utan att ens våga stå för det face to face?

Jag förstår mig förmodligen inte alls på manskligheten - det är väl därför jag _fortfarande_ är singel, som mina "väninnor" säger med en suck! Jo, jag är ju det, och eftersom det inte oroar mig så höggradigt så borde det väl knappast oroa någon annan heller? Jag förstår mig nog inte på kvinnskligheten heller? Och hur underligt är det, när jag ibland inte ens förstår mig på mig själv?