mellan det gråguldiga förkvällsljuset utanför mitt fönster och den allt annat än glittrande känslan inom mig är slående.

Imorgon är det dags - imorgon tar jag älsklingshunden/snöbusen  Molle till "sista vilan" - fan så tomt och taffligt det låter, och imorgon flyttar luddbollarna Puma och Frank. Ikväll är jag sorgsen.

Visa mig en blankett, en lista, ett formulär och jag bara MÅSTE fylla i det - här kommer en till:

How addicted to blogging are you:

http://www.justsayhi.com/bb/blog_addiction"

Jag fick "bara" 78% - vad får du?

Jag trodde att jag utvecklat min egocentricitet fullt ut på senaste tiden - men jag vet inte......det finns så många människor jag oroar mig för just nu att det gör lite ont!

Jag vill för allt i världen inte att mina nära och kära slutar att anförtro sig till mig - absolut inte - men jag vill ju veta ALLT!! Att bli lämnad hängande med halvkvädna visor eller små antydningar om att saker och ting inte flyter på som de ska gör mig stirrigare än om jag får hela lasset stjälpt över mig. Jag vill hela tiden vara nånannnanstans då, fixa och dona, pilla och peta - det är för mig bättre att få total insyn och därmed vetskap om att det inte finns nåt jag kan göra .....kanske......

För tillfället oroar jag mig allra allra mest för E, jag får inte tag på henne vare sig hemma eller på mobilen och jag vet att hon haft en djävulsk förra vecka med "tvångsplacering" av sin pappa på ett demensboende efter flera års velande fram och tillbaka av mamman som trots sin obeslutsamhet inte försuttit ett enda tillfälle att klaga över sin situation och vräka över problemen på E och hennes syster som fullt ut har nog av sitt eget.....

Nu har de för tredje gången ordnat med en placering av pappan som är så fullkomligt borta att han är en helt annan person. Förhoppningsvis har mamma inte ångrat sig i sista minuten den här gången och förhoppningsvis har E tagit till sig mitt råd om att ställa ultimatum för sin mamma: Ta emot den här chansen till hjälp - eller stå i fortsättningen ensam! Krasst? Jo, kanske - men jag har varit i den sitsen själv med min mormor och hon var inte tillnärmelsevis så förvirrad som han - och det finns som sagt situationer då man måste inse sin begränsning!

Alla utom jag - för min oro finns inga begränsningar! ;-)

Kära måndagshälsningar

//"terapeutmammaförskolefröken"Catten

btw så känns det ju rätt intressant att det är NÅN mer än jag i min omröstning som tycker att Catten är det viktigaste i livet ;-)