att jag tänker en hel del på döden där jag går......Jag är inte rädd för att dö, har aldrig varit och kommer förhoppningsvis aldrig att bli heller - men jag är rädd för att ha ont! Smärta skrämmer mig, fysisk såväl som psykisk och jag, liksom väl de flesta tonåringar hade en och annan suicidtanke när det var som mest hormoner som rusade runt. Som vuxen har tanken också funnits - en gång........men det fanns nåt som hindrade mig och det var tanken på dem jag lämnade bakom mig. Främst ungarna och mina föräldrar, men också vännerna. Kanske är det symptomatiskt för mig, men det var av omtanke om dem som jag bet ihop och beslutade mig för att fortsätta.

På kyrkogården där jag hålls ligger två personer som jag kände, och som tagit sina liv. Den ene väldigt aktivt genom att hänga sig i sommarstugan, den andre valde en plågsammare metod, nämligen att supa sig till spillror. De, och en tredje person jag studerade ihop med och som brände sig till döds i sin bil lämnade alla barn efter sig. Barn, maka/make, föräldrar, vänner och arbetskamrater som alla stod förstummade och förtvivlade. Hur barnen mår ska jag inte gå in på, men jag vet att flera av den, fortfarande många år efteråt går i terapi, har mardrömmar och är utagerande.

När jag tänker på döden kommer jag ju såklart osökt in på det här med kärleken! Singelleden i bekantskapskretsen tunnas ut, det är snart bara jag kvar!! När jag igår i min blogg (mest på skämt) skrev att "särskilt svårt är det att älska mej, tjohej", fick jag snabb respons på det - både telefonsamtal och mess som försäkrade mig att jag är älskansvärd.......Tack för det raringar, men erfarenheten hittils har ju visat att det lilla fåtal som försökt snabbt har dragit öronen åt sig och vandrat vidare ;-) Jag vet att jag  ÄR värd att få bli älskad, men samtidigt ingen lätt person att leva med. Jag har väldigt lätt för att fatta tycke för/gilla/tycka om/ andra men har svårt att låta mig bli omtyckt. Jag ska inte göra nån djupanalys av mig själv här, men jag vet hur jag funkar - och jag jobbar på det (med)!!!

På tal om att tycka om.....hmm, de där anläggningsarbetargrabbarna jag nämnde härmodagen, minns ni dem? Söta gossar, men väldigt blyga =) Jag har hälsat varje morgon och sagt hejdå när det varit dags att gå hem, och fått ett mummel tillbaka. Idag var deras chef inne och pratade med mig en sväng och vi skojade friskt om "småpojkarna". Inte vet jag vad han sa när han var tillbaka inne i bon, men efter det blev de vääääldigt pratsamma! *S*

En gosse blev befodrad till att städa ur bon och var in hos mig och hämtade varmvatten och gengäld begärde jag att få hjälp med att öppna en Cuprinoldunk som beckat igen. Medan gossen stod där och tog i så han blev blå berättade han vad han skulle ha varmvattnet till: Det var sista dagen på plats och därför som bon skulle städas. Jasså, svarade jag smått förstrött medan jag väntade på min Cuprinol. Joooo, sa han och det var ju synd att det var dags att flytta, nu när vi "äntligen fått kontakt"....sen rodnade han så sött och frågade efter mitt telefonnummer.

OMG - dagens ungdom alltså!! Fått kontakt, jo det kan man kanske kalla det? Jag log ett rart litet mormorsleende och förklarade att han förmodligen är i ålder med min äldste son och att det kanske var mer lämpligt att de blev kompisar......Inte så snällt sagt, men vafan säger man då? "Snygg tatuering" lade jag till på slutet, sen gick jag och Cuprinolade parkbänkar. När jag körde hem vinkade han inte hejdå........

Nu ska jag stoppa tvätt i maskinen och mig i duschen, sen kommer moråfar med min nyrenoverade cykel - nån dag SKA jag cykla till jobbet om det så ska döda mig!!

Snabbedit: Jag har förstått att man kanske ska kommentera kommentarerna? Orka liksom, men förmodligen är det hyfs, så jag lovar att försöka framöver!=)