....en helt vanlig dag, utan större anledning till kommentarer! 8-/

över ondskan i världen gör jag som flera "bloggvänner" och tänder ett ljus för lilla Engla.

så går det......

När jag själv äntligen började lugna ner mig i tisdagskväll ringde P17 - helt förstörd av gråt. Hans pappa hade nämligen "glömt bort" att berätta att jag under dagen skulle ta bort Mollehunden och grabben hade inte sagt farväl.....Det var i mångt och mycket hans hund - när vi var för att välja valp var det till honom den lilla feta korven till labbevalp masade sig för att omedelbart somna på hans fötter. Han har dessutom haft massa ansvar för hunden sedan vår separation och nu fanns han inte längre!

Mamma gör en akututryckning, att lämna gossen ensam hemma med alla minnen fanns ju inte på kartan och så småningom somnade han på en madrass på mitt golv, lite smått snyftande i sömnen. Det blidde ingen skola för hans del - istället hade vi en fin dag ihop, han bakade bröd av hjärtans lust och sen fastnade vi  - vår vana trogen - med Skip- Bo ....vi är lika hungup på det och lika envisa och med lika mycket vinnarskalle och lika dåliga förlorare båda två! *L* Låter som ett dåligt spelupplägg, eller hur?

För er som inte vet vad Skip-Bo är så kan jag berätta att det är ett kortspel, med kort numrerade från 1 -12, 12 av varje samt 12 Skip-Bokort som används som jokrar. Man delar ut ett antal kort i en "bashög" som det sedan gäller att göra slut på så fort som möjligt genom att plocka upp och lägga ut korten i nummerordning och efter givna regler. Det är samma skapare som till "Uno" så helt okomplicerat är det inte....

Sålunda roade vi oss med det från klockan 13 till klockan 21, de sista timmarna även med flickvännen F16 som deltagare - Ängelen vägrar bestämt att vara med för hon hatar vår fanatiska vinnarattityd, något som F16 inte ens märker - hon spelar för att vara nära sin grabb *L* och det är väl kärlek om något? Stolt kan jag meddela att jag avgick med vinst: 9 -4 och det ska jag leva på ett tag.....orden "mamma, jag ska äga sönder dig" har jag fnissat skadeglatt åt ett antal gånger!!

Så alltså blev dagen rätt bra ändå - trots att den avslutades med ett telefonsamtal med en MYCKET snorig karl - och det vet ju alla hur synd det är om förkylda män! ;-) Som väl är har jag ju livförsäkring så alla infarkter jag fick av att bli nyst i örat ökar väl bara på den rätt magra inkomsten - vilket osökt för mig in på att min blivande arbetsledare/arbeskamrat ringde igår - äntligen!!

Herr R är inte odelat positiv till att få en kvinnlig kollega inser jag....han tycker att det där med trädgårdsarbete och underhåll är en manlig bransch och förmodligen är han inte ens speciellt förtjust i sin sysselsättning eftersom han påpekade att han befann sig "längst ner på samhällets botten" vad gällde yrke och lön......intressant!! Det kommer antagligen att bli oerhört givande (not) att jobba i hop med honom - jag vet ju sedan tidigare kontroverser med mannen ifråga att hans arbetsmoral är låg och det där med att "komma till skott" är inte hans starka sida - det ska bli ändring på det kamrater! *ler grymt*

Men no worries - jag SKA inte ta i så jag spricker, jag är väl medveten om mina begränsningar vad gäller både styrka och ork så jag lovar att mjukstarta......sen vad mina löften är värda får ni själva fundera över! =)

Åsså blidde jag lite glad mer - jag som har INGEN koll alls på det ekonomiska fick deklarationen idag......japp - pengar tillbaka!! Nu ska jag freeeescha till mig lite, jag fick ju en klipptid i födelsedagspresent av raraunderbara A och snart är det dags att bli en lite mera vältrimmad Catt!

Och jo, jag grät - bäckar, åar, floder och sjöar...........

Idag är inte heller en bra dag.

Nä, jag är inte Tove Jansson - det var mest en tanke.....

Mycket sömn blidde det inte inatt och när jag äntligen slumrade till väcktes jag ganska snart - brutalt men kärleksfullt av att jag översållades med hårdföra pussar. Frank hade krypit upp och gonat till sig på min arm och visade sin njutning genom att spärra ut alla tio framtasseklorna och pressa dem in i min överarms undersida (aj) samtidigt som han intensivt buffade  mig i ansiktet med sin lilla fuktiga nos.

Efter att ha vandrat fram och tillbaka över mig ett antal gånger kom han äntligen till ro - behagfullt utsträckt över min bröstkorg och högljutt spinnande. Tyvärr kunde jag inte andas alls när han låg så, så jag puffade försiktigt bort honom, varpå han makade sig intill mig - hans varma rygg mot min mage och så somnade vi - sista natten tillsammans. Vem ska jag nu sova sked med?

Det här med känslor är svårt - antagligen kan jag verka kall och besynnerlig, undvikande och raljerande men ibland måste jag göra mig hård för att kunna hålla ihop. Om jag skulle släppa fram alla känslor jag har just här och nu skulle de bli för många, för stora över för mycket och då skulle det inte bli nåt jobb på tisdag - då skulle nog männen i de vita rockerna få komma med "kramaomsigtröjan". Så - lite i taget får det bli och nu när jag vankar och vankar med fokus på klockan så är det allt annat än djuren i sig jag tänker på - istället är jag rationell och samlar ihop leksaker, matskålar, städar toalettlådan och reflekterar över hur skitig tapeten där matskålarna stått är......

Jag vet att jag inte kommer att gråta - jag gör inte det, jag minns inte när jag senast gjorde det trots att jag haft en och annan anledning att göra det under senaste året. Att gråta tar för mycket energi och blir för "mycket" på nåt vis, jag kanske inte ens kommer att kunna sluta om jag väl börjar....kall och hård, jag? Mmmmm....sure......

Nu - ett sista gos med luddbollarna innan de flyttar!

mellan det gråguldiga förkvällsljuset utanför mitt fönster och den allt annat än glittrande känslan inom mig är slående.

Imorgon är det dags - imorgon tar jag älsklingshunden/snöbusen  Molle till "sista vilan" - fan så tomt och taffligt det låter, och imorgon flyttar luddbollarna Puma och Frank. Ikväll är jag sorgsen.

Visa mig en blankett, en lista, ett formulär och jag bara MÅSTE fylla i det - här kommer en till:

How addicted to blogging are you:

http://www.justsayhi.com/bb/blog_addiction"

Jag fick "bara" 78% - vad får du?

Jag trodde att jag utvecklat min egocentricitet fullt ut på senaste tiden - men jag vet inte......det finns så många människor jag oroar mig för just nu att det gör lite ont!

Jag vill för allt i världen inte att mina nära och kära slutar att anförtro sig till mig - absolut inte - men jag vill ju veta ALLT!! Att bli lämnad hängande med halvkvädna visor eller små antydningar om att saker och ting inte flyter på som de ska gör mig stirrigare än om jag får hela lasset stjälpt över mig. Jag vill hela tiden vara nånannnanstans då, fixa och dona, pilla och peta - det är för mig bättre att få total insyn och därmed vetskap om att det inte finns nåt jag kan göra .....kanske......

För tillfället oroar jag mig allra allra mest för E, jag får inte tag på henne vare sig hemma eller på mobilen och jag vet att hon haft en djävulsk förra vecka med "tvångsplacering" av sin pappa på ett demensboende efter flera års velande fram och tillbaka av mamman som trots sin obeslutsamhet inte försuttit ett enda tillfälle att klaga över sin situation och vräka över problemen på E och hennes syster som fullt ut har nog av sitt eget.....

Nu har de för tredje gången ordnat med en placering av pappan som är så fullkomligt borta att han är en helt annan person. Förhoppningsvis har mamma inte ångrat sig i sista minuten den här gången och förhoppningsvis har E tagit till sig mitt råd om att ställa ultimatum för sin mamma: Ta emot den här chansen till hjälp - eller stå i fortsättningen ensam! Krasst? Jo, kanske - men jag har varit i den sitsen själv med min mormor och hon var inte tillnärmelsevis så förvirrad som han - och det finns som sagt situationer då man måste inse sin begränsning!

Alla utom jag - för min oro finns inga begränsningar! ;-)

Kära måndagshälsningar

//"terapeutmammaförskolefröken"Catten

btw så känns det ju rätt intressant att det är NÅN mer än jag i min omröstning som tycker att Catten är det viktigaste i livet ;-)