Ni som har tonåringar vet att det stundom är svårt att umgås med dem. Vad gör man tillsammans liksom? Kludda i målarböcker och gräva i sandlådan är ju ett passerat stadium, och när man som jag är notoriskt fattig kan man ju inte ens åka och tokshoppa ihop....

För Änglens och min del blir det en del tv-tittande, allt ifrån modellprogram till actionthrillers. Sällan okritiskt och utan diskussion (utomstående brukar klaga över att vi "pratar sönder" programmen*S*) och det gläder mig att inse att hon är en aktivt tänkande och intelligent liten varelse.

Härom kvällen tittade vi på "Inlåst" - om ett gäng mer eller mindre kriminella och drogbelastade grabbar i 15 - 17 års åldern som ska sitta i fängelse "på prov" under tolv dagar med den i enligt min åsikt rent eminenta Ann-Britt Grünewald som anstaltschef. Jag tycker att konceptet/projektet som sådant är oerhört intressant, men reagerar mot att det visas upp som nån slags underhållning. Att det skulle fungera som avskräckande exempel för andra unga i samma sits tvivlar jag på, jag är nämligen så fördomsfull att jag inte tror att de sitter hemma och kollar på tv....

Gossarna i programmet är så lika, men ändå så olika. Så osårbart coola på utsidan, och inuti så oerhört bräckliga. Varför mår våra ungdomar så dåligt? Jag önskar att jag satt inne med svaret. Naturligtvis har jag en rent generell teori baserad på min utbildning och min yrkeserfarenhet och med risk för (inte för att jag är rädd iofs) skapa en storm i mitt lilla bloggvattenglas vill jag påstå att det beror på vuxenvärlden som någonstans - kanske på flera nivåer - brustit. Vi har inte sett och tillmötesgått det lilla barnet och han/hon har vuxit upp till en individ vi inte kan hantera.

Då skyller vi på skolan, på grupptryck och dåliga kamrater. Vi säger: "om det bara hade funnits".....mer personal på dagis, fler lärare, mindre skolklasser, mer fritidsgårdar, fler aktiviteter, färre langare, om hans/hennes pappa/mamma bara funnits till lite mer osv osv osv. Det är sällan eller aldrig oss själva det är fel på. Jag vet, jag har varit där själv. Och är - ibland. Det är inte alltid lätt att räcka till som förälder, det ska gudarna veta och är man så själv inte alltid på topp (vilket INGEN människa kan vara ständigt) så blir det ännu svårare. Jag hoppas för de här grabbarnas skull att den där inlåsningsgrejen blir vändpunkten för dem - samtidigt sörjer jag över att ingen sett dem förrän det gått så här långt!!!

Det kommer en del II - tack vare att Bloggplatsen infört möjligheten till lösenordsskyddade inlägg. Känner du att du vill/orkar/bör läsa det, så släng iväg en kommentar så kommer förmodligen lösenordet till dig.

 

msA

4 oktober 2009 19:14

Faktum är att vi i Sverige idag inte TILLÅTS vara just föräldrar, och därmed inte heller får överföra våra värderingar på våra barn (såvida vi inte har det väldigt gott ställt, och ena föräldern har råd att vara hemma på hel- eller deltid).
Barnen lämnas tidigt till andra (läs dagis/skola/fritids) att fostras - och många av oss har inget val, av ekonomiska skäl. Jag har bloggat om det här för länge sen - och jag håller fast vid att Sverige idag är inte är ett familjevänligt land - jag är inte särskilt förvånad att fler och fler ungdomar hamnar på glid... faktiskt. :/

http://www.missarden.wordpress.com

 

Yasha

4 oktober 2009 19:36

Jag tror du har rätt. Det var länge sedan som barnen blev lämnade åt "samhället" att uppfostra och någonstans på vägen har barnen/ungdomarna blivit sitt eget ansvar medan föräldrarna förverkligar sig själva. Det blir en ond cirkel eftersom de trasiga barnen måste bli hela när de själva blir vuxna, men lyckas skaffa barn innan de fattar att det är ett helt nytt liv de har ansvar för.

Jag är glad att jag fattat hur mycket min tonåring behöver innan det är för sent, jag har själv suttit djupt i egoträsket så att min unge höll på att fara riktigt illa.

Vi måste vara rädda om de liv vi sätter till världen.

http://yasha.bloggagratis.se

 

J

4 oktober 2009 20:14

Tackar och bockar,tar gärna lösenordet till dina visdomsord.

 

Catten

4 oktober 2009 21:56

Håller med dig på sätt och vis MsA ... Med risk för att låta pretto så VET jag att det går/gick att vara hemma med sina barn - fast visst fick vi försaka otroligt mycket rent materiellt, men det är absolut inget jag ångrar!

"Fädrens synder" Yasha....allt går igen på något sätt och för varje generation blir det svårare att vrida det rätt....och ibland krävs det att man lyfter sig i håret, och det kan/vill/ vågar/orkar nog inte alla även om de inser att det behövs!

Den här gången är det inte aå visa ord J, men det kommer in a jiffy ....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...