Det gör ont när ens barn har ont - både i kropp och själ. Det finns ABSOLUT ingenting jag kan göra, inte ett dugg mer än att finnas till och prata, prata och prata. När nån man älskar mer än sig själv mår dåligt och varken äter eller sover är det tungt......när man inte kan kan krama, torka tårarna och sätta på ett plåster, blåsa på det onda och få det att försvinna.

Aldrig är man så maktlös och liten som då.

Japp, risken är enormt stor, med mina tidigare erfarenheter - men vågar man inget så vinner man inget. Annika Norlin och Markus Krunegård säger det så sorgligt, sant och vackert:

Igår blide jag lite lycklig när jag loggade på, jag hade MASSOR  av mail i min inbox - det är nästan lika roligt som snigelpost som inte är räkningar. Meeeeen vad besviken jag blev - sjuttitretton av messen var från den där funktionen på en site som jag beklagat mig över tidigare med flirtar från okända småpojkar, nittielva var reklam från olika företag som jag varit dum nog att regga mig på - och i stort sett alla de övriga var dessa horribla, jävla, idiotiska, hopplösa kedjebrev, oftast med något som utges för att vara min personliga skyddssängel, med uppmaningen att skicka vidare inom åtta minuter till åtta vänner så kommer nåt uuuuuuuuunderbart att hända inom åtta dagar.

Jag får psykbryt på sånt dravel. Jag vidarebefordrar gärna sånt jag får som är kul och då väljer jag i min adresslista ut de mottagare jag tror skulle kunna uppskatta kuligheten. Jag skickar inget på engelska till min pappa tillexempel, för han fattar inte det. Jag skickar inga powerpointgrejer till snyggot Å för hon har inte tålamåd med sådant osv osv. Jag VÄLJER  liksom - don efter person. På senare tid har jag faktiskt svarat på de här messen och ödmjukt bett att få slippa i fortsättningen men vissa är tydligen så angelägna om att få uppleva det där uuuuuuuuuunderbara att de utan eftertanke klickar i alla i sin adresslista trots min vädjan....

Idag fick jag en skyddsängel till. Till skillnad från de andra älskade jag den här - tack N, jag älskar dig med ! ;-)

Jag är hes som en cigarrökande whiskeyalkis.

Detta utan ha ha tagit ett enda bloss eller en enda munfull alkohol. Sannolikheten för det hade iofs varit minimal, jag röker inte längre. Sedan nyår har jag rökt EN cigarett och det var när vi var på isen och jag begått den enorma fadäsen att glömma mitt snus i bilen - som naturligtvis inte stod på isen......

Whiskey har jag druckit en enda gång. Den gången är preskriberad sedan länge men händelserna i samband med det är ändå inget jag med glädje minns om man säger så. Enbart lukten (ja, jag säger lukt, jag skulle till och med kunna säga stank - för det är i mitt tycke ingen doft...) får mig att må lite mindre bra - tanken på att inmundiga något dylikt igen får det nästan att svartna för mina ögon.

Men det var ju inte alkohol eller mina rök(o)vanor jag funderade på nu - utan det faktum att jag vaknar hes som en österrikisk joddlare efter ett joddlarmaraton på Matterhorn varenda morgon - inget halsont, ingen snuva men hes. Allteftersom dagen går och jag babblar på så släpper hesheten. Så vad som ligger närmast till hands att fundera på är nu om det är en vink nånstans ifrån.

Om det är det - vilken är då vinken? Att jag pratar för mycket dagen innan morgonen efter och borde hålla igen - eller är vinken den att jag pratat för lite och inte borde dröja så länge innan jag "pratat igång mig"? Jag kanske skulle skaffa mig en kanariefågel så jag kunde börja babbla ännu tidigare på morgonen? Ängelen sover ju så sött när jag stiger upp och är för övrigt inte speciellt talkative på morgnarna.

På tal om det så hörde jag att man i genomsnitt pratar med varandra sju minuter i familjen och det gav ju mig tillfälle att babbla på lite extra med henne igår - bland annat nämnde jag de här sju minuterna. Det skulle jag inte ha gjort förmodligen för när jag stört henne tillräckligt många gånger i den alldeles för läskiga filmen hojtade hon (alls inte glatt) att "nuuuuuuu hade jag överskridit de jävla sju minuterna ungefär tusen gånger...och ska du ändå bara prata bajs så kan du skippa de minuterna!"

Jahapp, so much för trivsamt smalltalk liksom....men hon flinade gott efteråt, så jag tar det som ett tecken på att hon egentligen uppskattar mitt babbel! =)

har aldrig någonsin varit min starka sida - varken med eller utan miniräknare. Fingrarna är det jag tar till hjälp och det säger ju sig självt att de inte räcker till i alla lägen.....

Idag blidde det lite extra bekymmersamt eftersom cafeteriaK var sjuk och jag fick därmed ta över som "kaffemadam". En sådan behöver kunna räkna - det är ju rätt logiskt! Okej, en femma för en kaffe har jag inga problem md att begära in, men när kunden dessutom ska ha en fralla, ost och ett par chokladbitar går hjärnan i spinn.Dessutom fick ju närminnet sig en känga den där gången när bilen bakom mig inte stannade lika snabbt som jag - så mellan varje kund hann jag ju nästan glömma vad en sån där kladdig köpekaka kostade och det innebär ju att jag har stirrat lika mycket på prislistan som kunderna.

Men kul har jag haft, det finns nog inget jobb på hela skolan som innebär lika många tillfällen till omotiverat babbel som det i just cafeterian. Det är alltid nån som har rast, eller håltimme - eller tar sig rast......Dessutom börjar folk i gemen känna igen mig och våga babbla tillbaka. Inte för att brist på gensvar brukar hejda mig, men ändå =) I ärlighetens namn måste jag ju också erkänna att det slank ner en liten kladdig chokkeladmumsbit så det är kanske tur att K kommer tillbaka imorgon, ett sådant jobb i längden skule vara förödande för min klädsamma fyllighet!*S*

Övrigt värt att nämna i denna dag är att Ängelen mår bättre, hon har till och med intagit fast föda. I form av nachochips. Tydligen har hon tillfrisknat rejält under dagen eftersom hon nästintill gråtfärdigt frågade "vem ska ta hand om mig" igår när jag sa att jag skulle jobba idag. Tyvärr får man ju inte VAB för 16 -åringar, men så ynklig som hon var hade det nästan behövts.....

För ungefär tio minuter sedan ringde min fd chef. Han var stressad och raskade på sitt ärende så fort att jag i andanom såg salivdropparna spruta. Inte för att han brukar spotta när han pratar - det var bara en känsla jag fick.....

Hur som haver hasplade han ur sig att "han fått i uppdrag av ledningsgruppen att fråga om jag ville komma tillbaka i sommar" och jag måste säga att det lät som om han förväntat sig ett rungande tveklöst JAAAAAAAAAAA! från min sida. Jag är kluven.

Helt bortsett från att jag är mäkta irriterad över att de låtit mig hänga i ovisshet (likt alla andra jag kommer i kontakt med iofs) och nu tar för givet att jag enbart är tacksam för att få komma tillbaka är det ju det här med det rent fysiska. Jag älskade verkligen jobbet som kyrkvaktmästare men jag kan inte på något sätt påstå att det fick mig att få mindre ont i min redan rådbråkade kropp. Jag vill jobba, jag vill tjäna pengar och göra skäl för mig som det heter här - men jag vill också ha en kropp som bär mig åtminstone några år till och de två sakerna vet jag inte riktigt hur jag ska få att gå ihop.

Inemellan chefens jäktade meningar lyckades jag få stuckit in ett och annat ord - några av dem var "fundera ett par dagar"....Men med tanke på att jag förväntas kunna börja så fort som möjligt för att alla påskliljor ska vara planterade till påskhelgen så brådskar det. Om jag inte var jag så skulle jag förmodligen kärvt säga att de får skylla sig själva om de inte är ute i tillräckligt god tid - men jag vet ju på vem "skulden" kommer att falla, det blir ju herr R som kommer att få kritiken för att hans chefer inte ser om sitt hus.

Jag vet inte jag - det här kräver en ordentlig funderare och jag måste nog inhämta lite tyck och tänk från andra, både vänner och "makthavare", men tro mig - ni kommer att hållas uppdaterade, vare sig ni vill eller inte! =)

Fyyyyyyyyyyyyy vad det är tråkigt att vara "krasslig"! Antingen ska man vara så kopiöst skitsjuk så man får moffe och flyger högt eller ska man vara frisk. BASTA!

Att vara en smitthärd, hyfsat pigg och därmed hänvisad till tv:s fantastiska utbud är båååååååååååååååååring! Xena- krigarprinsessan är ungefär lika engagerande som tv-shop, djurkanalen visar bara filmer om Cattmat (dvs fisk och fågel), ingen är inloggad på msn, jag har tvångsmässigt gått igenom alla "mina" bloggar, lekt yeti och klubbat pingviner, kaninghoppat på snöflingor (snyggot Å vet vad jag menar - ni andra kan ju sväva i ovisshet*S*) och det är trist, tråkigt och intill leda förlamande!

Böckerna är utlästa, jag har tryckskador på skinkorna av detta ämrans sittande - nu återstår bara disken som sysselsättning men riktigt så desperat har jag inte blivit ännu....Änglen har blåsor i hela sin inflammerade munhåla och kan inte äta, prata eller knappt gnälla - på gott och ont. Rädda oss någon?

Igårkväll ramlade det in en liten eländig Ängel, hon grät en skvätt eller två, bäddades ner i soffan med febernedsättande och massor av vätska. Efter lite dalt och öm moderlig omsorg fick hon i sig lite glass och sen kröp vi båda i varsin säng.

I morse vaknade Catten utan röst. Den var inte ens whiskey- och cigaretthes utan helt borta och det kändes som om jag svalt en rugbyboll. Höften ömmade, handleden är blåare än sommarens åskhimmel och läget kändes smått förtvivlat. Jag ringde och sjukanmälde oss båda och sen knappade jag in vårt telefonnummer på vårdcentralens svarare. Lagom tills jag hunnit somna om hördes ett förfärligt liv utanför mitt sovrumsfönster och när jag vacklat ur sängen upptaäckte jag att man lastat av en liten grävare och börjat hacka upp asfalten......farväl ljuva frid.....jag masade tillbaka i säng och slöt ögonen .....då ringde de från vårdcentralen och vi fick på min begäran dagens sista tid för att vi skulle hinna sova så mycket som möjligt innan vi måste ut i snöyran.

Jag slöt ögonen igen, dieselmullrandet från grävaren vaggade mig till sömns och...då ringer min mobil......uppringaren hör och inser min begränsade kommunikationskapacitet så vi lägger snabbt på......jag blundar igen....svävar bort....och så hör jag grannen härja på sin väg ner till tvättstugan, smäll i dörrar, skrap med tvättkorgar........men skam den som ger sig, jag blundar igen......och då ringer telefonen, det är från vårdcentralen igen, hon har glömt bort att hon redan ringt mig!

Vid det här laget inser jag att det inte är meningen att jag ska sova längre så jag tar min goda bok; John Irvings "Tills jag finner dig" och parkerar i soffan. Där förblir vi sedan under dagen, Ängelen och jag tills det är dags att besöka doktorn. Hon har inte halsfluss - på gott och ont - utan körtelfeber. Inte så kul eftersom det inte finns meddusiner som biter på viruset som orsakar det, vila och febernedsättande är det enda, samt en flaska med bedövningsmedel som kostar närmare hundra pengar.

Vi har ätit isglass och druckit nyponsoppa, det är det mest substansiella som nån av oss kunnat svälja ner idag - jag har fått rösten tillbaka men rugbybollen sitter tajt på plats. Ängelen är blek som en vampyr och sover av och till i soffan. Bedävningsmedlet får hon ta tre gånger per dag, det funkar tio minuter i taget och under den tiden får man inte äta - känns som massa waste of money liksom.

Körtelfebern kan ta upp till tre veckor att läka ut och under den tiden är det tydligen risk för påverkan på lever och mjälte. Det här känns toppen.........NOT!