Vaknade hes som Bonnie igen, har snörvlat och harklat hela dagen och förbannat det faktum att jag tydligen ska bli sjuk igen.

Tills jag kom på vart jag var igår: hos E, i det fuktskadade huset där det bor två katter. Starkt jobbat liksom. Jag tänker inte på det när jag är där, känner inte lukten, låter gladeligen kissekatterna ligga i knäet och till och med pussas lite. Puman blir ju så glad när jag kommer. E påstår att hon känner igen ljudet från min bil och reagerar på den som på ingen annan. Hon kom springande när jag öppnade dörren och gosar in sig under min haka, pussas på näsan och är en älskling. När hon har gjort det ska naturligtvis inte Saba vara värre, inte för att hon är så förtjust i mig utan snarare för att markera revir.

Jodåsåatte.....igårnatt när jag kom hem kände jag hur det luktade om mitt hår och mina kläder och i morse när jag skulle dra på mig tröjan kom en dunst av unklukt. Det kan inte vara hälsosamt att bo i det där, jag hoppas verkligen att husrenoveringen kommer igång nu i vår som beräknat annars får vi klara problem med att umgås om jag ska må så här efter varje besök.

Förmodligen borde jag ta en promenad och vädra mig själv rejält, men jag orkar banne mig inte - det tar på krafterna att vara social!

sa det och så var helgen liksom nästan slut!? Vad hände:

"Så ska det låta" - nja, inget vidare - Lasse Holm är och förblir en tönt.

Telefon,telefon - Malmöitiska är en svårförstådd dialekt!

Löljligt, och då menar jag VERKLIGEN löjligt mycket lösgodis....

Hemgjord fetaostfylld pasta  - gott, men passa på nästa gång så de inte blir för tjocka!

Kravodlat ekologiskt rödvin - helt okej, men inte godare för det...

Lundabo - lika trevlig som på nyårsafton =)

Sockerspeedade förskolebarn - högljudda och skuttiga, men ljuvliga ändå.

Melodifestivalen - RÄTT LÅT VANN!

Mitt hem - en övernattningslokal för vilsegågna tonåringar?

Fruskot - resterna av lösgodiset och en alldeles för mjölksmakande latte :(

Slööööö söndag - P18 och Beenietjejen kommer på fika

Fritidsgården återsamlas - sju ungar framför min tv nu......

Åsså skakade världen till, stannade upp och lät mig åtminstone hämta andan. Nu snurrar den igen, men inte riktigt på lika högt varv. Märkligt vad nyttigt det kan vara med lite eftertanke =)

Jag fick en länk i intranätet idag som jag bara MÅSTE dela med mig av:

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1634734&BroadcastDate=&IsBlock=0

En liten hint om vad jag valt att lämna *L*

plingar det in en och annan liten klokskap i Cattskallen. Insikt uppnådd vid konversation med rara L om de senaste dagarnas karusellåkande:

"VARFÖR ska vi utsätta oss själva för vissa saker, är det för att bevisa nåt eller? Ibland gör vi så mycket dumheter, balanserar på knivseggar som vi verkligen inte blir tvingade ut på utan går på alldeles själva.....till vilken nytta när det definitivt inte får oss att må bättre?"

Rätt klokt tänkt, eller hur? ;-)

och jag har gjort det.

Eller snarare låtit bli att göra det. Hur man än ser på det så känns det bra. Riktigt bra faktiskt. Det blev lättare och lättare ju längre kvällen led och nu är det för sent. Punkt. Slut.

Istället var jag en god dotter. Jag tillbringade hela 40 minuter i telefon med min mor. Om jag inte minns fel så är det första gången det är hon istället för lillefar som ringer upp, kanske inte sedan så långt tillbaka som jul, men åtminstone sedan min urladdnng inför P18:s stundande födelsedag. Hon har som vanligt det jobbigt. Jag borde vara van, jag borde kunna lägga på och glömma men kan inte låta bli att rekapitulera samtalet inne i mitt huvud. Det finns så många "ömma punkter" - så många ämnen vi inte berör.

Vi pratar om trivialiteter blandade med just det där som är hennes besvärligheter. De skiftar. Idag hade hon för lite att göra. Dessutom hade hennes favoritklädaffär upp till 80% rea och hon har inga pengar, dagens pensionärer har visst inte det..... Jag vet inte om jag är riktigt rätt person att beklaga sig om just det inför, men jag låter henne hållas. Det är enklast så. Min mor och jag lever och har nog alltid levt i två helt skilda verkligheter. Jag har inte längre ork att önska att vi vore närmre varandra. Det är också ett avslutat kapitel.

liniment och gipsvagga var några av de saker jag verkligen längtade efter igår. Jag fick inget av det, så jag var tvungen att överleva ändå. Vad jag längtade efter i morse när klockan ringde var snarast ett skott i nacken. Det fick jag inte heller. På gott och ont. Istället snoozade jag i 45 minuter, makade mig någon centimeter närmare sängkanten för varje femminutare och slutligen var jag så nära att jag väldigt, väldigt försiktigt kunde hänga ut ett ben och sätta foten i golvet.

Jag hade ont liksom.

Att få upp hela mig ur sängen tog ytterligare tio minuter och efter det fastnade jag i duschen i onämnbart lång tid. Jag kan ju bara säga att med det vattnet kunde jag försett en större by i Afrika med färskvatten under ett år. Men jag skäms faktiskt inte ett enda dugg för min lyxkonsumtion, så jäkla jättemånga laster har jag inte att jag skulle förvägra mina ömmande muskler en underbart lång och varm dusch liksom!

Och faktum är att det blev bättre. Faktum är till och med att det blev ganska bra. Visst är min högersida fortfarande öm som ett enormt blåmärke men jag kommer att överleva det - liksom allt annat jag utsätts och utsätter mig för. Ont krut förgås inte så lätt!

Intressant i sammanhanget är väl att det här har fått mig att fundera lite över mina morgonvanor - trots att jag alltså steg upp 45 minuter senare än vad jag brukar och gjorde det jag gör varje morgon (duscha, mejka,käka osv) så kom jag i tid till jobbet. Kanske kan jag kosta på mig att sova lite längre på morgnarna? Fast iofs så sa kollegorna att jag "såg sliten" ut imorse.....

i och för sig snyggot Å att inte tänka mer innan hon hällt upp det första glaset vin åt mig - men det känns ganska avlägset just exakt just precis just nu måste jag säga. Därför blir det ett inlägg till, med de ytterst tänkvärda orden som är uppnålade på anslagstavlan vid mitt skrivbord. Nån annan har tänkt som jag:

"Ett ord som en människa fäster sig vid

kan verka i oberäkbar tid

Det kan framkalla glädje till livets slut

det kan uppväcka obehag livet ut

Ja, det påverkar livet på jorden

så slarva inte med orden."

Nope, man ska inte slarva med orden - kanske inte slösa med dem heller så därför säger jag tack för idag.

är ju en av de där klyschorna man brukar kläcka ur sig i tid och otid.

Tro mig - jag vet att de inte gör det men nu börjar jag banne mig tappa räkningen. Idag gjorde jag ett akutinhopp i cafeterian igen, disträ och förvirrad av allt som snurrar i skallen. Kliade mig på halsen under scarfen, fastnar i en tråd med min gaffelring och när jag ska trassla loss den vänder jag mig mot ljuset, snubblar över en tom läskback, tappar balansen och sparkar backen framför min andra fot så jag snubblar med den med, kraschlandar med axeln mot köksskåpet, knycker till min nacke, slår i min hand och tumme, stukar foten och landar liksom hängande i luften mitt i dörröppningen, stödd på bara en halv fot och en axel.

Det ligger ju en avsevärd tyngd på den stackars axeln.....och gissa vilken axel? Ja, i det här fallet (i dubbel bemärkelse) är det ju inte så svårt att lista ut - höger så klart. Jag ramlar ALLTID på min högra sida!!!!

Så bortsett från ajjet inuti har jag nu: en stum tumme, en stukad handled, en öm axel och skuldra, mer värk än vanligt i nacken, ett enormt blåmärke i vardande på armbågen, tillvriden högerhöft och stukad högerfot. Jaja. Ge mig diplom i klumpighet. Jag vet att jag förtjänar det.

Dessutom läste jag för en stund sedan i lokala blaskan att man siktat varg i mina trakter. Ytterligare en sak att grubbla på - har jag till slut blivit så till den milda grad jävla jättesstressad att vargen sluppit ut från mina drömmar - eller är det dags för min (mar)dröm att bli verklighet?