förmodan inte fått denna underbara beskrivning av äkta kärlek i din mail så kommer den här. Jag är inte gråtmild, men det tog knappt 30 sekunder innan jag började snörvla.......jag kan inte beskriva känslan jag fick - läs och titta själv:

  
En dag frågar en son sin far: "Pappa, springer du en maraton med mig?"
 
Pappan svarar: "ja" och de springer sin första maraton tillsammans.
 
En annan dag frågar sonen sin far igen: "Pappa, springer du en till maraton med mig?" och pappan svarar igen "ja, min son".
 
En dag frågar sonen sin far: "Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?" (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
 
Och pappan svarar igen "Ja"?

Jag upphör aldrig att förvånas över vissa så kallade vuxna människors bekräftelsebehov.*sucka*

När man i över tre månaders tid irriterat sig på en alltmer ljudligt knarrande badrumsdörr och inte kommit till skott med att skaffa något lämpligt smörjmedel kan man en tidig morgon  - beroende på läggning - få ett frispel och spraya de gnällande gångjärnen med sin julklappsparfym a 398:- per flaska.........................................

har det varit på skolan ett tag nu. Naturligtvis beroende på de uppsägningar alla vetat skulle komma nu under våren. Spekulationsvågorna har gått höga om vem, vilken tjänst, när och hur.

Idag kom svaret. Det har varit studiedag för eleverna och diverse internt arbete för lärarna - jag har roat mig rätt ordentligt i musiksalen med att katalogisera musik och med jämna mellanrum pausat vid pianot med musiklärarare S när vi hittat nåt som vi bara måååååååste sjunga. Under eftermiddagen sjönk stämningen mer och mer när rektor successivt gick igenom lärarstaben och en och en plockade in de lärare som kommer att bli övertaliga lagom till sommarlovet.

Jag är inte avundsjuk på varken de som blev inkallade eller på S-O. Att behöva lämna ett sådant besked till t. ex M, som är 62 och därmed för ung för den utlovade pensionen från 63.5 och för "gammal" i arbetsmarknadens ögon för en ny anställning. Eller till P, som har en dotter på 9 månader och köpte hus i somras.....tungt läge. När och hur eleverna ska underrättas har jag ingen aning om, men jag föreställer mig att det kan bli svårt för lärarna att upprätthålla både sin egen och ungarnas arbetsmoral under våren....

Till viss del har jag upprätthållit min egen moral: jag har fortfarande inte rökt mer än en cigarett sedan nyår. Enånhalv om man ska vara noga eftersom jag provade att tröströka för nån vecka sen när det var tungt - men det var så ogott att jag lade ner omedelbums.

Bilden är stulen från nån på nätet som glömt att ange upphovsrättsinnehavare - vet ni vem det är så släng iväg ett gnäll så ska jag ange det! *inte bara trött utan irriterad också*

Ni har fått länken tidigare, nu har jag lärt mig embedcoder så här kommer de igen - snyggot och hans katt.....eller kanske snarare katten och hans snyggo? =)

Japp, totalt och fullständigt. Jag är en hårboll, ett hårtroll. Min forna frisyr á la Sassoon är ett minne blott, numera skulle man kunna stoppa en tagelmadrass med mig.....

Bitvis längtar jag tillbaka till den tiden jag stubbade skallen, nästan i stil med hur de män med vikande hårfäste gör idag. Det var oerhört praktiskt "back in the days" eftersom jag liksom idag fullkomligt avskydde att fixa och trixa med håret. Att göra det idag är fullständigt otänkbart. Jag har för litet huvud så det skulle se alldeles löjeväckande ut till min omfångsrika kroppshydda. Faaaast, med tanke på hur fort mitt hår växer och hur sällan min ekonomi tillåter att jag gör något åt det är ju frågan om inte det här är minst lika löjeväckande:

blev det ju ändå såklart. Det ser den ljuvliga avkomman till =) Ängelen skickade hem fritidsgården, det blev förunderligt tyst och trivsamt. Hon slöade i soffan och jag häckade i fåtöljen med en underbart intelligensbefriande bok om nån arvtagerska till ett engelskt herresäte med diverse mystifika händelser i det förgågna.

Plötsligt rycks dörren upp och P18 och hans Beenie ramlar in, pigga, fräscha och nytra som två krispigt gröna äpplen. De behöver fika får jag veta. Det innebär i P18:s fall att han vill baka. Vi rannsakar mina fåtaliga kokböcker, han muttrar över min totala brist på kakbakböcker (heter det så, kakkokbok kan det väl inte kallas?) men efter en stunds kalibrerande mellan recept och skåpsinnehåll deklarerar han att här ska bakas drömrulltårta. Med en fördelning av arbetsuppgifterna har vi på en knapp kvart förfärdigat ett mer än acceptabelt bakverk som vi sedan med liv och lust går in för att konsumera.

Under tiden diskuterar vi - jag inser med stor värme och en viss förundran att de är STORA nu, de är insatta i den kommunala politken, de har åsikter om skolsystemet en bra bit över ren elevnivå, vi kan prata om....allt!? Vi sitter vid mitt  köksbord medan skymningen faller utanför och pratar om hur det var när Gudrun drog fram, vart vi var och vad vi upplevde, vilka konsekvenser det medförde för oss själva i det lilla, och för befolkningen i trakten i stort. De är medvetna, inkännande individer och jag är så stolt.

Lika stolt som jag blev över Ängelen i fredags när jag med vissa misstankar ringde henne framemot 21- tiden. Misstanken uppstod under tisslandet och tasslandet innan flocken begav sig iväg från Cattkorgen, mot kvällens destination - en något äldre grabb som Ängelen tidigare påtalat att hon inte gillade. Jodå, min misstanke blev delvis bekräftad - de andra fröknarna var kvar på fest hos denne N, men Ängelen stod strax utanför porten, på väg hem. Hon hade inte tyckt om stämningen och sa tack för sig under en hel del hånfulla tillmälen.

Nu är jag ju inte så naiv att jag tror att en 16-årig flicka aldrig smakat alkohol - även om jag innerst inne önskat något annat - men DEN HÄR gången stod hon över, dels beroende på att hon inte kände sig väl till mods i sällskapet, dels för att hon är fuller väl medveten att levern är extra känslig nu när hon fortfarande är påverkad av körtelfebern. Det händer att man då och då får ett kvitto på att man åtminstone gjort nånting rätt....

P18 ansåg tydligen också att han har ett visst ansvar för vårt välbefinnande, han var omtänksam nog att ytterligare en gång gå bärsärkagång i mina skåp, muttra en aning över mängden vegetabilier "som man inte kan laga nåt mättande av" och tillverkade så snabbt och effektivt ett helt gäng varma mackor som inte heller gjorde ont i munnen =) Det här - det var söndagskärlek på hög nivå! *älskar*