* Min tv håller på att ge upp- den har ett underligt skorrande biljud ibland :(

* Det fanns inga tvättider på flera dagar :(

* Jag är obeslutsam intill tystnadens gräns - dumt, clean cuts är troligtvis bättre :(

* Dagens föreläsning som skapade fler frågor än den gav svar på :(

* Någon har snott ventilerna på cykeldäcken :(

* Den allerstädes närvarande tröttheten - för lite input, för mycket input? :(

På förekommen anledning liksom...så skulle jag i likhet med Puumba i Lejonkungen vilja säga till en skrämmande stor del av mänskligheten:

"Lämna ditt bakomflutna framför dig!"

Varför har en del så svårt att gå vidare, att släppa det som varit och våga/vilja/kunna staka ut en ny framtid åt sig? Jag säger inte att det är gjort i en handvändning men vissa - inga nämnda och inga glömda - verkar uppskatta att grotta ner sig, hänga upp sig och drömma sig tillbaka, önska att saker vore ogjorda - men så är det inte. Det som har hänt, det har hänt - skrapa ihop dina spillror och fortsätt framåt. Gör du inte det så skadar du dig själv och även människor i din omgivning. Att gråta över spilld mjölk må vara en klyscha, men det är fan i mig så mycket klyschigare att faktiskt göra det.......