har aldrig någonsin varit min starka sida - varken med eller utan miniräknare. Fingrarna är det jag tar till hjälp och det säger ju sig självt att de inte räcker till i alla lägen.....

Idag blidde det lite extra bekymmersamt eftersom cafeteriaK var sjuk och jag fick därmed ta över som "kaffemadam". En sådan behöver kunna räkna - det är ju rätt logiskt! Okej, en femma för en kaffe har jag inga problem md att begära in, men när kunden dessutom ska ha en fralla, ost och ett par chokladbitar går hjärnan i spinn.Dessutom fick ju närminnet sig en känga den där gången när bilen bakom mig inte stannade lika snabbt som jag - så mellan varje kund hann jag ju nästan glömma vad en sån där kladdig köpekaka kostade och det innebär ju att jag har stirrat lika mycket på prislistan som kunderna.

Men kul har jag haft, det finns nog inget jobb på hela skolan som innebär lika många tillfällen till omotiverat babbel som det i just cafeterian. Det är alltid nån som har rast, eller håltimme - eller tar sig rast......Dessutom börjar folk i gemen känna igen mig och våga babbla tillbaka. Inte för att brist på gensvar brukar hejda mig, men ändå =) I ärlighetens namn måste jag ju också erkänna att det slank ner en liten kladdig chokkeladmumsbit så det är kanske tur att K kommer tillbaka imorgon, ett sådant jobb i längden skule vara förödande för min klädsamma fyllighet!*S*

Övrigt värt att nämna i denna dag är att Ängelen mår bättre, hon har till och med intagit fast föda. I form av nachochips. Tydligen har hon tillfrisknat rejält under dagen eftersom hon nästintill gråtfärdigt frågade "vem ska ta hand om mig" igår när jag sa att jag skulle jobba idag. Tyvärr får man ju inte VAB för 16 -åringar, men så ynklig som hon var hade det nästan behövts.....