började jag fundera kring det här med "flirtighet" - jag har nog förmodligen skrivit om det tidigare men orkar faktiskt inte leta upp det, jag har ju skrivit ett och annat inlägg här över tid*L*

Jag har i stort sett hela mitt liv fått höra att jag är flirtig. Själv förstår jag mig alls inte på det begreppet egentligen, jag vet ingen människa som är så urdålig på att tolka signaler vad gäller den sortens intresse som jag. Vad jag däremot vet är att jag älskar att babbla med folk. Tydligen anses det vara "flirtighet" när man är öppen och spontan, ler och skojar. Okej - då är jag flirtig.

Noteras bör kanske att då flirtar jag lika mycket med barn som vuxna, män som kvinnor, hundar, katter och vissa andra kräk (spindlar och hästar undantagna). Jag flirtar med den grånande trappstäderskan, med den tonårige postleverantören, med den stressade kassörskan i matvarubutiken, med min son, med.......ja, alla människor tydligen? So be it då - jag är den jag är och vill folk äga upp sig på det så upplever jag det som deras problem.

Senast idag fick jag förtrytet höra att gossarna på skolan "väl är alldeles för unga för mig". Jodå - det är de absolut och utan tvekan - i en bemärklese. Men i MIN bemärkelse är de alldeles underbart roliga och trivsamma att prata och skoja med, precis lika roliga och trivsamma som de jämnåriga tjejerna. Att sedan någon kan sitta på avstånd och göra en bedömning av mitt uppförande säger mer om den personens fantasi och känsloliv än om mig.......