i och för sig snyggot Å att inte tänka mer innan hon hällt upp det första glaset vin åt mig - men det känns ganska avlägset just exakt just precis just nu måste jag säga. Därför blir det ett inlägg till, med de ytterst tänkvärda orden som är uppnålade på anslagstavlan vid mitt skrivbord. Nån annan har tänkt som jag:

"Ett ord som en människa fäster sig vid

kan verka i oberäkbar tid

Det kan framkalla glädje till livets slut

det kan uppväcka obehag livet ut

Ja, det påverkar livet på jorden

så slarva inte med orden."

Nope, man ska inte slarva med orden - kanske inte slösa med dem heller så därför säger jag tack för idag.

är ju en av de där klyschorna man brukar kläcka ur sig i tid och otid.

Tro mig - jag vet att de inte gör det men nu börjar jag banne mig tappa räkningen. Idag gjorde jag ett akutinhopp i cafeterian igen, disträ och förvirrad av allt som snurrar i skallen. Kliade mig på halsen under scarfen, fastnar i en tråd med min gaffelring och när jag ska trassla loss den vänder jag mig mot ljuset, snubblar över en tom läskback, tappar balansen och sparkar backen framför min andra fot så jag snubblar med den med, kraschlandar med axeln mot köksskåpet, knycker till min nacke, slår i min hand och tumme, stukar foten och landar liksom hängande i luften mitt i dörröppningen, stödd på bara en halv fot och en axel.

Det ligger ju en avsevärd tyngd på den stackars axeln.....och gissa vilken axel? Ja, i det här fallet (i dubbel bemärkelse) är det ju inte så svårt att lista ut - höger så klart. Jag ramlar ALLTID på min högra sida!!!!

Så bortsett från ajjet inuti har jag nu: en stum tumme, en stukad handled, en öm axel och skuldra, mer värk än vanligt i nacken, ett enormt blåmärke i vardande på armbågen, tillvriden högerhöft och stukad högerfot. Jaja. Ge mig diplom i klumpighet. Jag vet att jag förtjänar det.

Dessutom läste jag för en stund sedan i lokala blaskan att man siktat varg i mina trakter. Ytterligare en sak att grubbla på - har jag till slut blivit så till den milda grad jävla jättesstressad att vargen sluppit ut från mina drömmar - eller är det dags för min (mar)dröm att bli verklighet?

Eller nej, inte riktigt så.

Tryck på pausknappen lite - men pausa inte mig, pausa allting runtomkring. Pausa era liv och låt mig leva ikapp lite, låt mig hinna sätta allt i perspektiv, låt mig stanna upp och fundera, se mig omkring och klia mig i skallen en stund utan att ni myllrar på runt omkring mig och hinner göra ännu fler saker jag inte hänger med på att sätta mig in i!

Vissa saker går så fort, jag fattar inte vad som händer innan jag än en gång befinner mig i en situation jag inte riktigt vet hur jag hamnat i. Senast i söndags hamnade jag där,vips flix hade jag slumpat och drumlat rakt in i nåt jag inte ville veta, nåt jag inte kan hantera - nåt jag kastade mig ut och "tog tag" i. På fel sätt förstod jag idag. Därför ska jag inte göra det jag tänkte göra imorgon. Jag vet inte vad jag ska göra istället men det som var min ursprungliga tanke är inte en sak det kommer att komma något gott ur.

Inte för mig iallafall, inte annat än på väldigt kort sikt. Troligtvis skulle det dessutom orsaka bra mycket mer elände i långa loppet för mig alldeles personligen - och det är ju oerhört onödigt att utsätta sig för sådant alldeles frivilligt? Tänk att jag kom till insikt om det. Tänk att jag faktiskt kom på det innan jag kastade mig in i ytterligare ett skeende utan att ha nämnvärt reflekterat över det. Jag har uppenbarligen lärt mig av mina misstag.

Inte för att jag mår så vansinnigt mycket bättre av den insikten här och nu. Jag trodde verkligen att jag kommit på en bra sak. Det hade jag inte. Pausa en stund, så jag kommer i fatt- snälla?