Japp, risken är enormt stor, med mina tidigare erfarenheter - men vågar man inget så vinner man inget. Annika Norlin och Markus Krunegård säger det så sorgligt, sant och vackert:

Igår blide jag lite lycklig när jag loggade på, jag hade MASSOR  av mail i min inbox - det är nästan lika roligt som snigelpost som inte är räkningar. Meeeeen vad besviken jag blev - sjuttitretton av messen var från den där funktionen på en site som jag beklagat mig över tidigare med flirtar från okända småpojkar, nittielva var reklam från olika företag som jag varit dum nog att regga mig på - och i stort sett alla de övriga var dessa horribla, jävla, idiotiska, hopplösa kedjebrev, oftast med något som utges för att vara min personliga skyddssängel, med uppmaningen att skicka vidare inom åtta minuter till åtta vänner så kommer nåt uuuuuuuuunderbart att hända inom åtta dagar.

Jag får psykbryt på sånt dravel. Jag vidarebefordrar gärna sånt jag får som är kul och då väljer jag i min adresslista ut de mottagare jag tror skulle kunna uppskatta kuligheten. Jag skickar inget på engelska till min pappa tillexempel, för han fattar inte det. Jag skickar inga powerpointgrejer till snyggot Å för hon har inte tålamåd med sådant osv osv. Jag VÄLJER  liksom - don efter person. På senare tid har jag faktiskt svarat på de här messen och ödmjukt bett att få slippa i fortsättningen men vissa är tydligen så angelägna om att få uppleva det där uuuuuuuuuunderbara att de utan eftertanke klickar i alla i sin adresslista trots min vädjan....

Idag fick jag en skyddsängel till. Till skillnad från de andra älskade jag den här - tack N, jag älskar dig med ! ;-)

Jag är hes som en cigarrökande whiskeyalkis.

Detta utan ha ha tagit ett enda bloss eller en enda munfull alkohol. Sannolikheten för det hade iofs varit minimal, jag röker inte längre. Sedan nyår har jag rökt EN cigarett och det var när vi var på isen och jag begått den enorma fadäsen att glömma mitt snus i bilen - som naturligtvis inte stod på isen......

Whiskey har jag druckit en enda gång. Den gången är preskriberad sedan länge men händelserna i samband med det är ändå inget jag med glädje minns om man säger så. Enbart lukten (ja, jag säger lukt, jag skulle till och med kunna säga stank - för det är i mitt tycke ingen doft...) får mig att må lite mindre bra - tanken på att inmundiga något dylikt igen får det nästan att svartna för mina ögon.

Men det var ju inte alkohol eller mina rök(o)vanor jag funderade på nu - utan det faktum att jag vaknar hes som en österrikisk joddlare efter ett joddlarmaraton på Matterhorn varenda morgon - inget halsont, ingen snuva men hes. Allteftersom dagen går och jag babblar på så släpper hesheten. Så vad som ligger närmast till hands att fundera på är nu om det är en vink nånstans ifrån.

Om det är det - vilken är då vinken? Att jag pratar för mycket dagen innan morgonen efter och borde hålla igen - eller är vinken den att jag pratat för lite och inte borde dröja så länge innan jag "pratat igång mig"? Jag kanske skulle skaffa mig en kanariefågel så jag kunde börja babbla ännu tidigare på morgonen? Ängelen sover ju så sött när jag stiger upp och är för övrigt inte speciellt talkative på morgnarna.

På tal om det så hörde jag att man i genomsnitt pratar med varandra sju minuter i familjen och det gav ju mig tillfälle att babbla på lite extra med henne igår - bland annat nämnde jag de här sju minuterna. Det skulle jag inte ha gjort förmodligen för när jag stört henne tillräckligt många gånger i den alldeles för läskiga filmen hojtade hon (alls inte glatt) att "nuuuuuuu hade jag överskridit de jävla sju minuterna ungefär tusen gånger...och ska du ändå bara prata bajs så kan du skippa de minuterna!"

Jahapp, so much för trivsamt smalltalk liksom....men hon flinade gott efteråt, så jag tar det som ett tecken på att hon egentligen uppskattar mitt babbel! =)