tag i min kvinnlighet och gick och sydde mig en kjol i ett snyggt tyg som jag haft liggande ett tag men inte riktigt vetat vad det skulle bli av det. Tyvärr finns det ju en del i min hjärna - manlig eller kvinnlig vet jag inte - som har stora problem med det här med matamatik......i sömnad ingår en viss del matematik, väldigt basic sådan men ändå. Jag fixade inte den biten så nu, liksom häromsistens när jag sydde byxor, sitter jag här med ett plagg som trots mitt voluminösa omfång skulle räcka till enånhalv Catt. Jobbigt läge.

På tal om Internationella Kvinnodagen förresten, så såg jag en snutt på tv förut - en snutt med Jane Fonda som lovprisade alla kvinnor och berättade att vi alla är vackra. Det tror jag också på - men jag tror tyvärr inte på henne när hon sitter och säger det i en reklamfilm för hudkräm som påstås strama upp hyn och fylla ut rynkor. Sorry Jane - your credability is zilch! Jag tror däremot fortfarande på att kvinnor kan, och att om man låter en vacker själ lysa igenom så är alla vackra - men jag tror lika lite på att man måste fira det en viss dag och med en viss mässa som jag tror på att man måste fira mor, far, Jesusbarnet eller Tomten en viss dag eller med en viss mässa.

Kvinnor kan - alla dagar - om vi bara tror på oss själva, med eller utan antirynkkräm!!! =)

Jag är inget av det...men ibland känns det som om.....

Kom just på att det är Internationella Kvinnodagen idag.

Jag kanske borde ta tillfället i akt och göra nåt kvinnligt som.......som......som......slå i en spik nånstans? Fylla på bromsolja på Escrutten? Skotta lite snö? Sy klart min kjol? Diska den efterhängsna jäkla disken? Rapa och kila mig i skrevet framför tv-sporten? Byta ventilgummin på cykeln? Skura badrummet? Göra manikyr?

Vad är manligt och vad är kvinnligt i dessa dagar egentligen? Behöver vi en kvinnodag för att vara stolta över vårt kön? Är vi stolta över oss själva när vi fyller oss med Botox och silicon, plockar, noppar, vaxar, smörjer in och kletar på? Det senare gäller ju för den delen både män och kvinnor och den eviga frågan är ju: för vem gör vi det? " För min egen skull" blir ju oftast svaret - men i förlängningen undrar jag...."min egen skull" innebär nog väldigt ofta för att få bekräftelse. Inget fel i det i och för sig - bekräftade vill vi ju alla bli, på ett eller annat sätt.

Frågan är ju bara vilka vägar vi väljer för att få den där bekräftelsen och hur vi mår på den vägen? Tänkte på det igår när Ängelen fastnat framför nån billig Hollywoodproduktion med en avdankad skådis som kändisdoktor. Det enda jag såg var yta. Glassig och vältrimmad sådan i och för sig, men ändå. Förnedringstvn når nya höjder och jag funderade kring ett replikskifte jag hörde angående "Så ska det låta" när två kvinnor i min ålder uttalade sig nedsättande om Frida Muranius klädsel och bestämt hävdade att hon "borde klätt upp sig, åtminstone tagit på en behå!". I nästa mening prisade de den "charmigt slarvige" Martin Stenmarck........

Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk, och kvinnors värsta kritiker är de som istället borde vara inkännande medsystrar. Internationella Kvinnodagen - my foot liksom!

brukar göra att man mår bättre - så var icke fallet inatt. Sovit har jag gjort, men drömt, drömt, drömt. Sådana där läskiga kaosdrömmar igen. Ända sedan jag var barn har jag drömt om en specifik sak när jag är stressad: vargar. Vargar som inte främst hotar mig utan dem jag är satt att ta hand om. När jag var barn omringade de skolan där jag gick i sjätte klass och som en av de äldsta eleverna var det mitt ansvar att hålla de små i säkerhet. När jag blev äldre förändrades det till att gälla andra , mina egna barn, de jag jobbade med - både gamla, unga och andra utsatta.

Drömmen tar - på gott och ont - alltid slut innan vargarna lyckas. Det finns alltid ett rum längre in utan fönster, men med bräcklig dörr.  Alltid en djupare grotta men med en oviss utgång, ett högre träd fast med bräcklig krona osv osv så jag har aldrig upplevt slutet på drömmen. Jag vet inte om jag verkligen vill det.....

Ängelen har sovit hos en kompis inatt och det är nog tur det, så mycket vankande som jag gjorde igår. Imorse förväntade jag mig nästan att se ett spår i golvet, likt diket professor Balthazar vankar sig ner i innan han drar i spakarna i sin förunderliga maskin och får fram en droppe av det där vaddetnuär som han häller på marken och vips! så löser sig allt. Jag skulle vilja ha en sådan där maskin, Det första den skulle få uppfinna var en droppe som tar slut på egoism och egennytta, slår ut svekfullhet och alla negativa handlingar som utförs med en baktanke.

Att ha aningar är jobbigt och oroligt - att få dem besannade är inte ett dugg lättare.