och jag har gjort det.

Eller snarare låtit bli att göra det. Hur man än ser på det så känns det bra. Riktigt bra faktiskt. Det blev lättare och lättare ju längre kvällen led och nu är det för sent. Punkt. Slut.

Istället var jag en god dotter. Jag tillbringade hela 40 minuter i telefon med min mor. Om jag inte minns fel så är det första gången det är hon istället för lillefar som ringer upp, kanske inte sedan så långt tillbaka som jul, men åtminstone sedan min urladdnng inför P18:s stundande födelsedag. Hon har som vanligt det jobbigt. Jag borde vara van, jag borde kunna lägga på och glömma men kan inte låta bli att rekapitulera samtalet inne i mitt huvud. Det finns så många "ömma punkter" - så många ämnen vi inte berör.

Vi pratar om trivialiteter blandade med just det där som är hennes besvärligheter. De skiftar. Idag hade hon för lite att göra. Dessutom hade hennes favoritklädaffär upp till 80% rea och hon har inga pengar, dagens pensionärer har visst inte det..... Jag vet inte om jag är riktigt rätt person att beklaga sig om just det inför, men jag låter henne hållas. Det är enklast så. Min mor och jag lever och har nog alltid levt i två helt skilda verkligheter. Jag har inte längre ork att önska att vi vore närmre varandra. Det är också ett avslutat kapitel.

liniment och gipsvagga var några av de saker jag verkligen längtade efter igår. Jag fick inget av det, så jag var tvungen att överleva ändå. Vad jag längtade efter i morse när klockan ringde var snarast ett skott i nacken. Det fick jag inte heller. På gott och ont. Istället snoozade jag i 45 minuter, makade mig någon centimeter närmare sängkanten för varje femminutare och slutligen var jag så nära att jag väldigt, väldigt försiktigt kunde hänga ut ett ben och sätta foten i golvet.

Jag hade ont liksom.

Att få upp hela mig ur sängen tog ytterligare tio minuter och efter det fastnade jag i duschen i onämnbart lång tid. Jag kan ju bara säga att med det vattnet kunde jag försett en större by i Afrika med färskvatten under ett år. Men jag skäms faktiskt inte ett enda dugg för min lyxkonsumtion, så jäkla jättemånga laster har jag inte att jag skulle förvägra mina ömmande muskler en underbart lång och varm dusch liksom!

Och faktum är att det blev bättre. Faktum är till och med att det blev ganska bra. Visst är min högersida fortfarande öm som ett enormt blåmärke men jag kommer att överleva det - liksom allt annat jag utsätts och utsätter mig för. Ont krut förgås inte så lätt!

Intressant i sammanhanget är väl att det här har fått mig att fundera lite över mina morgonvanor - trots att jag alltså steg upp 45 minuter senare än vad jag brukar och gjorde det jag gör varje morgon (duscha, mejka,käka osv) så kom jag i tid till jobbet. Kanske kan jag kosta på mig att sova lite längre på morgnarna? Fast iofs så sa kollegorna att jag "såg sliten" ut imorse.....