lider inte jag av på något sätt. Jag har gjort det där spektaklet en gång och det får räcka. Däremot är det så att jag imorgon ska övervara det fjärde bröllopet någonsin i mitt liv. -89 då i värsta änkepensionsgiftermålshetsen var jag vittne vid en borgerlig vigsel. Wham bam liksom, om jag minns rätt tog det tre minuter? - 92 gifte jag mig själv. Budgethistoria som - om jag ska vara helt ärlig - jag faktiskt inte idag har den blekaste aning om varför vi fick för oss att genomföra. Det var nog så långt ifrån ett sagobröllop man kan komma. Förra året tjänstgjorde jag vid en vigsel och imorgon gifter sig E:s lillasyster med sin sambo.

Jag och Ängelen ska vara köks- och serveringspersonal. Kakbit kan man tycka, jag har ju trots allt jobbat som servitris, även om det var eoner sedan - men det blir tydligen lite mer avancerat än så - just på grund av en som där som i tv-såporna kallas för "bridezilla". Hon har -som förmodligen de allra flesta brudar in spe - natruligtvis drömmar, visioner och förhoppningar om hur allt ska gå till den stora dagen. Problemet ligger inte i hennes visioner, utan att det åligger andra att realisera dem. E har, mitt uppe i sin egen omfattande husrenovering utnämnts till både möhippearrangör och planerare/toastmaster.

Hon ska vara länken mellan sin syster och alla oss andra som rusat till undsättning för att både bistå E och för att göra vårt bästa för att hela arrangemanget ska bli så där ljuvt och smärtfritt som man vill ha det. Ikväll har vi varit elva personer som med mer eller mindre engagemang ställt iordning i lokalen där festen ska hållas - typiskt trist svenskt församlingshem. Det har grupperats bord, lagts på vita linnedukar, dukats, strösslats glitter, arrangerats blommor, placerats ut namnskyltar och allt annat sånt där pyssel. Imorgon klockan 13 ska allt vara klart för champagne vid sjön och sedermera avätning av buffé inomhus, sen blir det PP-presentationer, tal, skojsigheter och så äntligen dans och fritt supande.

Jag hoppas att alla mina ungar förlöper hemmet och gifter sig snabbt och hemligt om de nu mot förmodan skulle få för sig att göra det - det är himla trevligt att bli bjuden på ett fixat och klart bröllop, men fy jäkelen för att organisera det!

"Ljuset i slutet av tunneln kan mycket väl visa sig vara ett tåg"

citat tillskrivet Franz Kafka.

Ja, jag vet inte.....så illa kan det naturligtvis vara - men så cynisk orkar man väl inte vara...eller? ;-) Kom att tänka på det citatet nu när jag läser första boken av de nio jag släpade han från biblioteket idag: "Har du träffat nån" av Susanne Dahl. Boken är en sammanställning av berättelser från "vanliga svenska kvinnor" som delar med sig av sina relationer och reflekterar över varför det gick som det gick. Jag har några sidor kvar i den men kan nog redan nu sammanfatta vad jag fått ut av den:

* Ensam kvinna är stark kvinna, och stark kvinna rycker på axlarna åt hela manskligheten...

* Det finns MASSOR av psykopatmän där ute - så fort en man blir arg är han psykopat!

*Män sätter på allt som rör sig så fort de får chansen. Använd minst tredubbla kondomer om du tillåter kättjan att snärja dig...

* För att träffa en riktigt bra man (om nu sådana finns) måste du vara vältränad och fräsch, tillåt dig ICKE! att bli försoffad!!

* En man måste lockas och behandlas med silkesvantar - alla män är nämligen rädda för relationer.

* Nätdejting är för desperata, ingen sansad man som kan få ett förhållande att funka i längden behöver ens bli singel och behöver därmed inte regga sig på dejtingsiter.

* Män vill vara, och är notoriskt otrogna.

* Har man sex utan kondom riskerar man hela världsfreden...minst typ....

* Om ni inte funkar ihop är det mannen det är fel på - en kvinna gör aldrig fel...

* Vilken skit som helst kan bli utgivet i Sverige idag!

Jaaaa...hårda ord kanske, och sagda med en twist såklart, men jag blev ruskigt besviken på boken faktiskt - jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig egentligen men kanske något lite mer nyanserat? Ett plus har boken iallafall: den instämmer i min slutsats att det oroar alla andra så mycket mer än en själv att man är singel. Dessutom är den ganska tunn så om man är som jag  och omöjligtvis kan släppa taget om nåt läsbart innan det är utläst så går det åtminstone ganska snabbt....*suckar*

Som slutkläm kan man faktiskt få sig en lite snabbanalys också, vad sägs om det här tex: "Det finns precis som hos männen, kvinnor som har ett sexuellt riskbeteende med många partners och skyddat sex. Det handlar om bekräftelse och beror på otillfredsställda känslomässiga behov i barndomen". Ja just det - för riktiga kvinnor tycker ju egentligen inte om sex och har det för att de njuter av det.....*suckar igen*. Missförstå mig rätt nu alltså - inte tycker jag att oskyddat sex med kreti och pleti är nån god idé, absolut inte, men resten vet jag inte om jag personligen kan skriva under på.

trillade jag in på http://www.stiftelser.lst.se .En sida med otaliga stiftelser och fonder. Där finns (i mina ögon) omåttliga tillgångar som bara ligger och väntar på lämpliga sökanden. Att vara en lämplig sökanden är så gott som omöjligt har jag efter en stunds läsning insett. De flesta av fonderna och stiftelserna är inrättade för så pass länge sedan att de är föråldrade och inte tillämpliga på dagen samhälle och dess medborgare.

En del av dem är dessutom så snävt formulerade att till och med jag förundras. Någon har förordat nån gång  anno dazumal att det "årligen ska utbetalas summa 200:-/år till XXX skola, resten av avkastningen skall tillfalla kapitalet(eller nåt sånt fikonspråk)" vilket till dags dato innebär att det finns 13 MILJONER i kapital, men ändå utbetalas bara tvåhundra spänn om åter till skolan. Det är synd, jag kan tänka mig att skolledningen skulle slå multipla frivolter om de fick loss lite mer pengar....

Även för oss "vanliga" människor finns det en del stipendier att söka. Jag tex har ju en funktionsnedsättning och vederbörliga papper på det. Tyvärr är då villkoren rätt snåriga - det räcker inte på något vis att kunna intyga det, jag måste dessutom vara född i X socken av ensamstående mindre bemedlad änka, och numera bosatt i Z härad och icke erkänd ättling till häradsman W, med minst 1 ha odikad sumpmark. Ja, kanske inte riktigt så, men ni fattar grejen? Det är synd det med - det finns verkligen MASSOR av pengar i de där stiftelserna, och alldeles för få både föreningar och enskilda som passa in på sökkriterierna. Men har du ett par veckor över kan du ju sätta dig och kolla igenom dem, säkerligen finns det någon människa i detta avlånga land som är tillräckligt obskyr för att passa in på nåt kriterium nånstans ;-)

Alltså: skulle du nån gång få ihop så mycket kosing att du vill inrätta en stifelse; tänk dig för som fan på hur du formulerar villkoren för framtida utbetalningar - vi lever i ett samhälle i ständig förändring.....

Insåg för en stund sedan att Änglens moped inte står kvar ute på parkeringen, trots att nycklarna hänger här i mitt nyckelskåp.......

Tack så jävla jättemycket för det!! Förbannade helvetes bostadsbolag som inte låtit henne ha den i cykelrummet - med påföljd att den blivit tömd på bensin ett otal gånger och nu alltså slutligen stulen...*morrar, spottar och fräser*

Vad skitkul det ska bli att imorgon (idag) ta itu med att polisanmäla, ringa försäkringsbolag och jadda, jadda, jadda fan.......

*fortsätter att svära mig hela vägen till sömns*

på det här med mående....Inte mitt eget idag, utan andras.

Lillefar ringde och skrattsuckade uppgivet. StoraSyster var där häromdagen och lämnade av Lilla Oväsendet, oklart för hur länge. Väl vetandes att morfar sätter gränser engagerar barnet ifråga istället mormor 24/7. Mormor orkar egentligen inte, men vill förmodligen väl. Om någon (läs Lillefar) skulle påtala för henne att en läs- och skrivkunnig sexåring gott kan sysselsätta sig själv stundvis skulle det påtalandet inte tas väl upp. Istället kör hon slut på sig själv, och vem kommer då - trots vänliga påpekanden - att stå i skottgluggen för hennes av bristande ork genererade urdåliga humör? Jo Lillefar så klart. Hur han än vänder sig så har han rumpan bak.....och vem vinner i längden på att morsan gör som hon gör?

Exet rasade en stund på msn, exsvärfar har klappat igenom igen och behöver omigen köras till PIVA, för ungefär nittitrettonde gången sedan svärmor gick bort -94. Där kommer de att lägga in honom över natten, eventuellt justera hans massiva dos av psykofarmaka och sen skicka hem honom igen. Det funkar inte. Det har nämligen inte funkat de andra nittitolv gångerna så att tro och hoppas på en mirakellösning den här gången är milt sagt naivt. Jag har ingen plan, ingen lösning på hur och vad som ska göras istället - jag är nämligen inte varken psykolog eller psykiater, men nog fan kan jag ur rent medmänsklig synvinkel tycka att det är åt håvete att mannen (och de anhöriga) inte kan få mer hjälp än så....

Är det enbart ekonomi det handlar om?

led jag av nån slags underligt mindrevärdeskomplex. I korthet gick det ut på att jag aldrig hörde av mig till folk, oavsett hur gärna jag ville prata med/träffa dem - jag utgick helt enkelt ifrån att alla hade ett så mycket roligare, bättre och fylligare liv än mig och redan var upptagna. Till viss del var det så, vissa hade sällan tid att prata med mig när jag ringde utan hade folk på kaffe eller kollade på film eller whatever. De föll så småningom bort från mitt intresse.

Andra gav mig gensvar, lät mig förstå att jag visst var värdefull, intressant och kul att umgås med. Dem ringer jag fortfarande till. Inte så ofta som jag kanske borde, både för min egen och för deras skull - jag har nämligen förstått att det är fler än jag som har svårt att få tummen ur och komma till skott. En av dem jag mer än gärna ringer till är ljuva L, min körkamrat och även för ett kort tag kollega. Vi har fnissat ihop i kören i flera år, men inte förrän på senare tid upptäckt riktigt hur fint vi passar ihop, trots massor av både yttre och inre olikheter.

Idag lyfte jag mig själv i håret och slog en signal. L stod och rödfärgade ladugård och var mer än glad att få pausa från det minst sagt träliga arbetet - så nu har vi tillbringat i runda slängar fem timmar med allmänt babbel och skratt...och även lite allvar. Tre timmar i solen på min balkong har satt spår, både i sinnet och på huden - och jag har haft ytterligare en bradag! =)

lite smått euforisk - om man nu kan vara det "lite smått"? Men jag mår bra, jag är underligt varm i magen, eller är det i hjärtat kanske? De hänger på  sätt och vis ihop hos mig.....och nu är till och med hjärnan med, åtminstone lite mer än vad som är brukligt.

Jag sitter här i natten som sagt, och borde sova. Istället läser jag bloggar. Mina "vanliga" och nyfiket snokar jag vidare in till mina bloggvänners bloggvänner. Jag läser nån slags "debatt" om det här med att länka till varandra - typ tjänster och gentjänster, jag läser om "risken" med att plocka bort bloggar man inte längre har behållning av och vilka följder det kan få...och så börjar jag fundera. Dels på hur små vi är som reagerar på det viset. Och dels på om det kanske är samma sak vad gäller kommentarer till bloggarna?

Länkar du till mig så länkar jag till dig - kommenterar du hos mig så kommenterar jag hos dig. Sandlådevärlden har sträckt sina tentakler ut i från communitysen och in i bloggosfären. Småaktigheten lever och frodas. Istället för att vara intresserade och glada för den möjlighet att (om vi vill) ta del av någon annans vardag och helg, glädje och sorg så kräver vi nån form av payback? Intressant.

Men visst, naturligtvis länkar jag ju alltsomoftast när jag skriver kommentarer, är det nån mer som råkar trilla in till mig och vill läsa det jag mer eller mindre välbalanserat häver ur mig är de som sagt välkomna - däremot skulle det aldrig falla mig in att be om ursäkt för att jag plockar bort nån länk, eller begära att nån annan lade till mig ba'fatt jag länkar till honom/henne.

Sandlådevärld, som sagt......

Bradag alltså!

Snyggot Å;s M ringde och skrämde nästan sketslag på mig när han inte presenterade sig *morrar* utan glatt babblade på innan han av min milt sagt tveksamma respons tolkade ut att jag inte fattade vem det var - men lagom tills han frågade om jag hörde det så kände jag igen rösten....snacka om snabbfattad...

Han ville åka och fiska, hans sambo ville åka på marknad. Svårt dilemma, men då kallar man in hjälptrupperna, dvs Catten som aldrig bangar en påträngande folkmängd hetsad till hysterisk köpenskap av hojtande korvförsäljare och blänkade plastleksaker från Taiwan. Snyggot shoppade loss rent hysteriskt, vi gafflade och babblade med försäljare, jag träffade folk hemifrån och någon jag inte sett på säkert 15 år men kände igen så säkert som det, och det var underligt nog ömsesidigt; min (äldsta) kusin M, i var knä jag som ettåring blev fotograferad på det mig veterligen både första och sista kusinfotot som någonsin tagits.

Vi hade en något animerad dialog om en kommande släktträff, enades om att det var rent löjligt att bjuda in sysslingar och bryllingar från så avlägsna orter som Tokholmen och Bornholm när vi dryga 20-tal kusiner som finns här i krokarna aldrig umgås. Släkten...det är en historia för sig - men nu skulle det ju handla om bradagen! Jag var rätt modest i mitt shoppande, tyvärr och naturligtvis blev det ju marknadskonfekt - jag är löjligt svag för de där marspianliknande sockerbomberna. Bröd köpte jag också, provade två klänningar; i den ena såg jag ut som en lodrät zeppelinare med för strama mittsömmar, i den andra en hulaflicka som hulat alldeles åt helvete för lite. Behöver jag påpeka att jag inte köpte nån av dem . Inte ens för att ha "sen, när jag gått ner i vikt"...Jag lär mig!!

En cowboy/girlhatt var jag tvungen att prova också - men den var inte på något sätt kompatibel med vad som i vissa kretsar kallas för min "synthlugg", bland alla tröjor med mer eller mindre snillrikt texttryck på magen hittade jag en som kändes lämplig: "Glo du - jag är van!" men eftersom t-shirt inte är ett plagg som ingår i min garderob fick den ligga kvar. Dock försökte jag övertyga försäljaren om att han skulle haft framgång om trycket funnits på ett linne. Fast då påstod han att trycket hade hamnat liiiite längre ned på framsidan, på en plats där det fått en helt annan innebörd....

Hade det inte varit för att snygots pengar tagit slut (trots att hon skinnade sin sambos mormor på pensionen) så hade vi förmodligen gått runt, runt fortfarande. Marknadsmaten har förändrats men allra till sist hittade snyggot det hon längtat efter och pratat om redan innan vi åkte: langos. Jag äter inte langos i Sverige - de har inte mycket gemensamt med de läckerheter vi åt i Ungern och de få gånger jag provsmakat andras har jag blivit vederbörligen besviken - så även igår. Kan det vara så svårt att laga goda liksom? Snyggot blev inte heller nöjd, men om det beror på langosen i sig eller mitt naggande om hur ogoda jag tycker de är vet jag inte *skäms*

Gott var det ändå att komma till V-sång och äta kyckling med ris och jordnötssås och parkera rumpan i soffan - fast först kikade jag in på den där jättestora näthistorien ni vet och lade in en statusrad om att jag "sippar spritzers hos snyggot Å". Snabbt som ögat var exet där och kommenterade med ett "Grattis - om jag tolkar detta rätt"...Hmmm...han har tydligen sällat sig till skaran som gör sig bekymmer över min singelstatus, vad han nu har med det att göra?

En del spritzers blev det dock - är det semester så är det och i vanlig ordning drog vi fram sällskapspel. Jag älskar att mina vänner älskar att spela spel lika mycket som jag älskar det =) Vi gick ut lite lätt med Yatzy (brakförlust för Catten - say no more), fortsatte med Ordjakt (oavgjort mellan mig och M) och rundade av lite fint med TP vid halv tvåtiden (jag skänkte vinsten till M för att snyggot skulle få gå och lägga sig) och så törnade vi in vid tretiden. Under kvällen var jag  - som vanligt - så där elak som bara jag kan vara, bad om ursäkt till M och lovade bättring men då svarade han att jag inte skulle ändra mig, för då skulle jag ju bli en helt annan person.

Det var nog det vackraste nån sagt till mig på väldigt länge *krokodilgråter*. Så nu vet ni det; jag har tillåtelse att vara jag - för det är sån jag är....