tillhör väl inte de allra vanligaste synerna? Som liten blev jag uttvingad av mor och mormor att kasa runt i riset, bet alltsomoftast i bärfisar och blev onådigt myggbiten. När jag blev lite äldre lyckades jag tjata mig till att få sitta i bilen och läsa, tuta lite då och då för att tanterna skulle kunna ta ut bäringen och inte gå fullständigt vilse.

I vuxen ålder har jag i stort sett lyckats undvika plockandet. Missförstå mig rätt - jag GÅR gärna i skogen, det är det där eviga böjandet jag inte riktigt vill vara med om! Ungarna skickades ut på bärplockande med mormorfar så de har inte behövt fattas den delen av "ljuvliga barndomsupplevelser" - fast de har nog ärvt en hel del av tyckandet om den saken av sin kära mor.

Idag ringde snyggot Å och tyckte att det var dags för blåbärsplockning. Jodå, jag for iväg, nogsamt försedd med fika. Det är ju nämligen den allra bästa biten med skogsvistelse. Lite blåbär hittade vi faktiskt - inga mängder men tillräckligt mycket för att jag ska vara nöjd med min dag, sällskapet icke att förglömma.

Det enda mindre bra är att myggorna fortfarande älskar mig precis lika mycket nu som när jag var liten, och det faktum att min löjligt låga blodtryck gör mig ganska olämplig för nivåförflyttningar. Skogen snurrade rent skrämmande mycket bitvis. Älgar såg jag inga - bara lite bajshögar, vildsvin slapp vi också tack och lov - fast beväpnade som vi var med världens bästa grishund Faxe och hans superfarliga husse M så hade det kanske inte gjort något?

Nu ska jag - som den klåfingrigt tjuriga treåring jag är - klia sönder myggbetten ovanpå myggbetten :(