på det här med mående....Inte mitt eget idag, utan andras.

Lillefar ringde och skrattsuckade uppgivet. StoraSyster var där häromdagen och lämnade av Lilla Oväsendet, oklart för hur länge. Väl vetandes att morfar sätter gränser engagerar barnet ifråga istället mormor 24/7. Mormor orkar egentligen inte, men vill förmodligen väl. Om någon (läs Lillefar) skulle påtala för henne att en läs- och skrivkunnig sexåring gott kan sysselsätta sig själv stundvis skulle det påtalandet inte tas väl upp. Istället kör hon slut på sig själv, och vem kommer då - trots vänliga påpekanden - att stå i skottgluggen för hennes av bristande ork genererade urdåliga humör? Jo Lillefar så klart. Hur han än vänder sig så har han rumpan bak.....och vem vinner i längden på att morsan gör som hon gör?

Exet rasade en stund på msn, exsvärfar har klappat igenom igen och behöver omigen köras till PIVA, för ungefär nittitrettonde gången sedan svärmor gick bort -94. Där kommer de att lägga in honom över natten, eventuellt justera hans massiva dos av psykofarmaka och sen skicka hem honom igen. Det funkar inte. Det har nämligen inte funkat de andra nittitolv gångerna så att tro och hoppas på en mirakellösning den här gången är milt sagt naivt. Jag har ingen plan, ingen lösning på hur och vad som ska göras istället - jag är nämligen inte varken psykolog eller psykiater, men nog fan kan jag ur rent medmänsklig synvinkel tycka att det är åt håvete att mannen (och de anhöriga) inte kan få mer hjälp än så....

Är det enbart ekonomi det handlar om?

led jag av nån slags underligt mindrevärdeskomplex. I korthet gick det ut på att jag aldrig hörde av mig till folk, oavsett hur gärna jag ville prata med/träffa dem - jag utgick helt enkelt ifrån att alla hade ett så mycket roligare, bättre och fylligare liv än mig och redan var upptagna. Till viss del var det så, vissa hade sällan tid att prata med mig när jag ringde utan hade folk på kaffe eller kollade på film eller whatever. De föll så småningom bort från mitt intresse.

Andra gav mig gensvar, lät mig förstå att jag visst var värdefull, intressant och kul att umgås med. Dem ringer jag fortfarande till. Inte så ofta som jag kanske borde, både för min egen och för deras skull - jag har nämligen förstått att det är fler än jag som har svårt att få tummen ur och komma till skott. En av dem jag mer än gärna ringer till är ljuva L, min körkamrat och även för ett kort tag kollega. Vi har fnissat ihop i kören i flera år, men inte förrän på senare tid upptäckt riktigt hur fint vi passar ihop, trots massor av både yttre och inre olikheter.

Idag lyfte jag mig själv i håret och slog en signal. L stod och rödfärgade ladugård och var mer än glad att få pausa från det minst sagt träliga arbetet - så nu har vi tillbringat i runda slängar fem timmar med allmänt babbel och skratt...och även lite allvar. Tre timmar i solen på min balkong har satt spår, både i sinnet och på huden - och jag har haft ytterligare en bradag! =)

lite smått euforisk - om man nu kan vara det "lite smått"? Men jag mår bra, jag är underligt varm i magen, eller är det i hjärtat kanske? De hänger på  sätt och vis ihop hos mig.....och nu är till och med hjärnan med, åtminstone lite mer än vad som är brukligt.

Jag sitter här i natten som sagt, och borde sova. Istället läser jag bloggar. Mina "vanliga" och nyfiket snokar jag vidare in till mina bloggvänners bloggvänner. Jag läser nån slags "debatt" om det här med att länka till varandra - typ tjänster och gentjänster, jag läser om "risken" med att plocka bort bloggar man inte längre har behållning av och vilka följder det kan få...och så börjar jag fundera. Dels på hur små vi är som reagerar på det viset. Och dels på om det kanske är samma sak vad gäller kommentarer till bloggarna?

Länkar du till mig så länkar jag till dig - kommenterar du hos mig så kommenterar jag hos dig. Sandlådevärlden har sträckt sina tentakler ut i från communitysen och in i bloggosfären. Småaktigheten lever och frodas. Istället för att vara intresserade och glada för den möjlighet att (om vi vill) ta del av någon annans vardag och helg, glädje och sorg så kräver vi nån form av payback? Intressant.

Men visst, naturligtvis länkar jag ju alltsomoftast när jag skriver kommentarer, är det nån mer som råkar trilla in till mig och vill läsa det jag mer eller mindre välbalanserat häver ur mig är de som sagt välkomna - däremot skulle det aldrig falla mig in att be om ursäkt för att jag plockar bort nån länk, eller begära att nån annan lade till mig ba'fatt jag länkar till honom/henne.

Sandlådevärld, som sagt......