som en fis i morgondimman, med packning som i omfattning kunde motsvara en safari under tre månader. Efter vissa diskussioner om huruvida resmålet skulle bli Tokholmen eller Skagen (jag gissar fördomsfullt att de äldre ville söderut och de yngre norrut) vann storstadens lockelser. Att Ängelen har 17 spänn kvar på bankkortet bekymrade henne föga, hon var lovad mat och tältplats och det var nog för henne - och det är ju bra det.

Bra har jag också haft det, en knapp kvart efter Ängelens avfärd klev A in genom min dörr, strax därefter klev vi ut och tog en långpromenad. Så trivsamt det var med sällskap på rundan, den gick ungefär tre gånger lättare att gå med lite socialt prat. Sen blev det mera prat och massa kaffe, en vända till affären där A handlade ingredienser till en maffig sallad som vi svängde ihop tillsammans, avåt och njöt. Sen höll vi på att somna. Tupplurande kändes inte alls aktuellt så för att rycka upp oss gick vi en promenad till....hassegu vad nyttiga vi har varit idag!!

Imorgon åker A på semester till Tokholm, exet är där och jobbar, Ängelen är där - visst vore det typiskt om de stötte ihop i enlighet med principen att "världen är liten"?

Jag ber härmed officiellt om ursäkt till snyggot Å (aka Gambiatanten): Min mobil hade orättmätigt stängts in i sovrummet och Ängelen spelade Dead by April på hööööööööööööööööööög volym så jag hörde den inte! Jag ringer dig imorgon som egentligen är idag.

På tal om imorgon, mobiler och Ängelen ja......23.20 buzzar det till och under mycket fnitter och fniss hör jag henne svara "Stockholm, javisst - jag är på!" Fnittret och fnisset fortsätter. "Imorgon - visst!" Mera fniss och fnitter. "Jäkla omväg men självklart!"

Här börjar den moderliga misstänksamheten uppstå. Vad svamlar barnet om? Min vackra, välmodulerade stämma höjs - men bara en aning så att hon ska inse att det är henne och inte vädret jag muttrar över. Med ett flin lika brett som Cheshirekattens informerar hon mig om att det är Flinuz (ex- och kanske soon-to-be pojkvännen) som ringer för att höra om hon vill åka med på semester imorgon. Hon har redan tackat ja.

Jag försöker fokusera klockan. Den är mycket. De ska åka imorgon förmiddag. Jag MÅSTE lokalisera en vuxen i Flinuz hushåll för att förhöra mig om vad som händer, Ängelen vet inget mer än att hon vill, vill, vill! Pinsamt att ringa hem till folk vid halv tolv, speciellt som det inte är livshotande, men nöden har ingen lag. Gossemodern svarar med ett skratt och förklarar att den igårblivne 17-åringen VÄGRAR åka med mor och far på semester om han inte får ta med sig någon. Vi klarar ut de rent praktiska detaljerna och skrattar lite i mjugg åt våra respektive alternativtonåringar på camping. De ser inte precis ut som urtypen för det, någon av dem.

Nåväl, bägge tänker sig en festivalframtid (när respektive moder släpper taget om sin minsting) så det är väl lika bra att härda dem i tid med liggunderlag och blöta tält. Hastigt och lustigt kastade Ängelen ner vad hon tror sig kunna behöva för en tredagarstripp i en väska, helt utan ett bekymmer i världen. Jag undrar vart hon kan ha fått det här med att aldrig planera nånting i sitt liv ifrån!!!