En himlans bra helg har det varit, Hjärtat har varit här och det är ju aaaaaalltid guld. Bortsett från att hans tåg var försenat och det blev buss istället och en smärre förvirring eftersom min mobil valde det ypperliga tillfället att sluta fungera. Eller ja, slutade helt gjorde den ju inte men ljudet försvann i den och då försvinner den åtminstone för mig primära användningen.

Himla tur var det att vi tog en ordentlig tonårssovmorgon igår för när vi väl stigit upp var det rätt mycket full fart, sightseeing i E:s hus to-be, massa kel med Pumakatten, granhuggning som inkluderade den elegantaste slow-motionvurpa i snön som jag någonsin gjort och så hem igen för att preparera för julgodisproduktion.

Först trillade P 18 in - han sa att han "flydde från kaos" hemma hos fadren där NyaKvinnan drog in med sina orkanbarn, och med sedvanlig fördröjning kom även E, hennes barn och särbon T som även levererade den tidigare huggna julgranen. Sju personer om varandra i mitt lilla kök förenklade inte godiskokandet, men vi lyckades iallafall tillverka Mozartkulor, Snickers, fudge, fikonbollar och RockyRoad. Fikonbollarna stod Hjärtat och P18 för, under tveksamma yttranden. Fikonen skulle kokas i nån slags likör vars doft P18 alls inte estimerade - jag lär inte behöva oroa mig för att han skåpsuper sig full på "finsprit" och när Hjärtat vispat ihop ägg- och sockersmeten och vänt ner de finhackade fikonen däri påstod han att det såg ut "som man mår dagen efter"  Kan kanske vara för att herrarna glömde ha i kakaon?

En matpaus hann vi med - gröt för en del av oss och hemlagad ärtsoppa för de mer kräsna ;-) Jag insåg snabbt att jag inte behöver oroa mig för att det ska bli en massa julskinka över i år - P18 åt ungefär en tredjedel av den igår, fördelat på tre mackor! När E + familj troppade av framemot 21.30 var jag ungefär lika trött som lille M, 5 år - men till skillnad från honom lyckades jag behärska mig och inte bli grinig - fast jag somnade rätt gott i soffan, lutad mot Hjärtat medan en rätt ointressant film rullade på tv:n.

Under dagen idag har vi minsann inte gjort många knop, pulkaåkningen får vi spara till en helg när det inte är riktigt så bitande kallt! Men åka pulka SKA vi - där ger jag mig bara inte. Tänk er själva så härligt; rassla runt i snön och bli frostbiten i näsan och tårna, sen slå sig ner vid en knastrande brasa för att dricka varm choklad och rent symboliskt knapergrilla korv som man sedan dränker i senap och ketchup för att få i sig - eller *hoppsan* råkar tappa i elden. För brinner gör det såklart fortfarande, jag har nog aldrig i hela mitt liv väntat på att elden ska bli grillvänligt kol innan jag utegrillat en korv.....

En av de få saker vi faktiskt orkade göra var att ställa in julgranen. Den som såg så liten ut i skogen visade sig vara ett veritabelt MONSTER när den kom in i mitt lilla vardagsrum. En ommöblering visade sig vara av nöden, och si, så blev där en gran - tyvärr med väldigt sporadiskt lysande lampor. Jag gillar inte seriekopplade ljusslingor där man kan prova sig tokig på vilken av 10 icke lysande lampor det är som är trasig =(.

Men NU kan det verkligen få bli julafton - exakt vilken dag som helst!

och tydligen reagerar de flesta av er ungefär som jag:

är något som jag vanligtvis brukar tycka är väldigt jobbiga. Avslutet i måndags (egentligen en hel vecka för tidigt) var tvärtom enbart en lättnad.

Torsdag förra veckan ringde nämligen "hon den där" - jobbcoachen alltså. Detta efter att ha varit totalt knäpptyst i 14 dagar. Jag stod just på språng för att ge mig iväg och sjunga för de där PRO:arna så jag sa helt kort att jag inte hann prata, hon sa att hon skulle ringa nästa dag, dvs fredag förra veckan. Det gjorde hon inte - inte på mobilen och inte på hemtelefonen och i måndags fick jag alltså ett "avslutsmail" från henne där det stod att hon försökt få tag på mig men inte lyckats (?) och därför valde att maila istället.

I mailet skriver hon att hon gjort en sammanfattning av coachningen och skickat till min handläggare. Enligt mina beräkningar har hon alltså tagit upp ETT (1) möte, nio telefonsamtal, varav det första för att tala om att hon var på fel mötesplats, ett för att ställa in ett möte som sen aldrig blev av alls och ett då jag inte hade möjlighet att prata samt elva mail, varav fem har innehållit skärmdumpar från Platsbanken. Yey vad hon har slitit hårt med att coacha mig.....

Jag hoppas att hon är nöjd med sin arbetsinsats - jag är det då INTE men som det ser ut nu är jag bara glad att vara av med henne. Min egen insats har väl förmodligen inte varit bländande den heller, men hennes uppmaningar att "höra av mig om jag behöver hjälp med något" har jag mest ställt mig frågande till. Vad för slags hjälp ska jag fråga efter när hon aldrig har upplyst mig om vad hon kan hjälpa mig med? Eftersom den uppmaningen är det enda som kommit mig till del förutom ovan nämnda skärmdumpar så vet jag liksom inte.....

Anyhoo, nu är det ett avslutat kapitel, nu funderar jag mest över vart min handläggariller G tagit vägen som inte har svarat på varken telefon eller mail på mer än en månad. Och så funderar jag på varför vi som inte har lön från förvärvsarbete inte behöver köpa klappar eller mat före jul - mig veterligen finns det inget företag, varken privat eller statligt/kommunalt som INTE betalar ut lön före jul - jag får vackert vänta på mina pengar till den 28:e....

lite mycket igår liksom - och Catten är ju inte så van vid "mycket". Då blir Catten trött!

Shopping hela dagen med rara A, i ungefär exakt varenda liten butik som StoraStaden kan uppbringa, och några till.

Slumpartat stöt-ihop-möte med superba fd kollegan N som jag tappade kontakten med för nåt år sedan. Konstaterade att jag gilar henne precis lika mycket fortfarande!

Akutkaffelatte med lussebulle på stadens minsta och mest besökta fik. Hur genomtänkt var det?

Mera shopping, som faktiskt gick riktigt smidigt. Vi visste båda vad vi skulle ha, och fick tag på det - hur sannorlikt är egentligen det i julklappshetstider?

Middag för två, som blev fyra, som blev fem, som blev sju, som blev åtta. Tur att jag är så lusaktigt urdålig på att bedöma hur mycket tortellini det kan gå åt till en "lagom" middag =)

Snabbstopp på Lasarettet för att få op-tid. Med tanke på att jag ska vara mat- och snus(!)fri sedan midnatt blev jag glad att tiden sattes till 8.30 Mindre glad blev jag när de ringde en timme senare för att meddela att tiden flyttats. Till 11.45 Så allmän varning utfärdas: om du inte verkligen MÅSTE kontakta mig på måndag förmiddag är det nog bäst att låta bli, humöret kommer inte att vara på topp liksom....

Men ikväll kommer Hjärtat! Troligtvis kommer helgen med allt vad den innebär att göra mig så där omtöcknat rosamolnig att effekten sitter kvar ända fram tills de börjar droppa eter på ansiktsmasken (eller hur det går till nuförtiden) så varningen kanske är en aning överdriven. Hoppas jag.....

i berättelsen om P18, staketet och staketets ägare:

Jag fick ju den höga äran att ringa den unge mannen ifråga ikväll - alldels nyss faktiskt för att berätta att nu är det praktiska löst, från och med nu tar DetStoraFörsäkringsbolaget över och istället för att tycka att det var skönt att allt ordnade sig så smidigt ville han absolut veta hur hög självrisken blev för P18. "Tillräckligt hög för att det ska kännas i plånboken på en studerande" svarade jag och hans replik blev "Det hoppas jag". Jag förstår tanken i och för sig men när han sedan fortsätter med att påpeka med att hans granne MINSANN hade varit över och MINSANN berätt att att han MINSANN hade sett hur de hade "hållit på och kört" så hoppades han VERKLIGEN att P18 hade lärt sig en läxa.

Faktum är att där tappade jag målföret !! och han var väldigt snabb med att lufta sina farhågor om att staketet inte skulle bli lika snyggt som det ursprungliga, att det skulle skilja mycket i utseende osv. Även där förstår jag hans tanke - till viss del. Men som jag med skärpa påpekade så är det ju faktiskt inte upp till mig att bestämma det - det är en diskussion HAN måste ta med entrepenören. Jobbigt kan jag visst tänka mig men det kändes som om han förväntade sig att jag skulle erbjuda mig för att betala för resterande typ 25 meter staket så att det blev enhetligt även efter reparationen?

Fast vad han inte tänkte på då var ju att då faller hela hans snack om det oooovärderliga stakatet som är ett original från 1932? Och då faller ju också hela syftet med att ha en försäkring? Äsch, nu vill jag verkligen lägga det här bakom mig!! Det är inte utan att jag nästan håller med om kastrullisens senaste kommentar på föregående inlägg.....

Jorå, curlingmammaCatten ringde till DetStoraFörsäkringsbolaget för att anmäla skadan. Lite förvirrat blev det ett tag eftersom det är P20 som äger bilen, men P18 som har och kör(de) den men när väl det var uppklarat så var allt bara en kakbit:

Inga skadeanmälanspapper ska fyllas i, SPECIELLT inte sådana som (borde) ligga i bilen (sade handläggaren med ett illa dolt leende) - de används bara vid trafikskador tydligen. Hon fick P20:s personnummer för att leta upp försäkringen, P18:s namn och tfnnummer - just in case, som hon sa. Sen undrade hon kort vad som skadats och så ville hon ha namn och adress på staketägaren och sen var det klart.

Inte från min sida såklart - som nyfiket undrade vad som hände därefter. Jo, det är som si och så att DetStoraFörsäkringsbolaget skickar ut ett brev till staketägaren med vilken entrepenör han kan kontakta och när jobbet är utfört skickar DetStoraFörsäkringsbolaget en faktura till P18 på självrisken och SEN är det klart! =)

En bonus i det hela är att P20 inte blir av med någon bonus - på sin försäkring alltså - han är för ung för att ha fått ihop nån, så då var den funderingen också ur världen. Nu lägger vi det här bakom oss, glada för att slippa ha kontakt mer med staketägaren, glada för att ingen kom till skada och styrkta av lärdomen om hur det kan gå när det är glashalt ute......

stora barn - stora bekymmer?

Vid 22-tiden igår ringde P18: "Mammadumåstekommadetharhäntnåthemskt!" Mamman tar ett djupt andetag, biter sig i kinden, uppammar allt sitt lugn och frågar neutralt: "Jasså, vad är det som har hänt" fastän en miljon hemskheter rusar genom huvudet. "Jag fick spinn på bilen och har kört in i ett stahahahahaket!" Ooookej - kanske inte så hemskt som jag befarat, och när jag fått bekräftat att ingen var skadad kändes det inte alls hemskt.

Sonen var uppskakad, nervös och ledsen - han hade kört på den snorhala vägen och plötsligt släppte allt och han kanade rakt in i ett smidesstaket. Så långt - så väl. När jag kom till platsen stod han och kompisen  och pratade med den lugna jättegravida unga frun i huset. Inne däremot, stirrade en ung make omkring - han hade redan ringt försäkringsbolag, jagade upp sig gemon att prata om sitt "ovärderliga" staket från 1932, hur svårt det skulle bli att ersätta, vilka enorma yrkesfärdigheter det skulle krävas för att återställa det, berättade att dottern sov, att de hade fullt upp med fester innan jul osv osv.

Okej, jag förstår att han blev uppjagad av att det ringer två okända ungdomar på dörren så sent på kvällen, att det inte är kul att få sitt staket påkört, att det kommer att bli en del jobb med försäkringsbolag mm. Men som vuxen kanske han borde ha lugnat ner sig några hekto? Mina kommentarer om att jag var stolt över att pojkarna stod för vad de gjort och hur lättad jag var över det faktum att ingen kommit till skada viftade han bort med att börja prata om "buskörning".

Jag är väl medveten om att mina barn inte är några änglar - därav det något ironiska smeknamnet på dottern min - men är det någon av dem som INTE skulle ägna sig åt att kulköra i halkan i tättbebyggt område så är det P 18, så väl känner jag honom! Smått humoristiskt var också att han omedelbums ville fylla i skaderapport. När varken sonen eller jag hade någon sådan i våra bilar blev han mäkta upprörd och påpekade att det MÅSTE man ha (vilket han iofs har rätt i) men när så den betydligt lugnare lilla frun gick ut för att hämta den de hade i sin bil visade det sig att de inte heller hade någon.....

Nu var det ju inte läge att ta några diskussioner alls så dags på kvällen så jag försökte ett flertal gånger bryta pratet om det "ovärderliga" staketet genom att påpeka att det inte tjänade något till att spekulera i hur och om det gick att göra något åt utan att det får blir försäkringsbolagets problem - att vi skulle gå åt varsitt håll, pusta ut och försöka sova så tar vi nya tag igen imorgon. Men mannen var som en en skiva satt på repeat och det var inte många trevliga saker som kom ur hans mun. Att olyckor faktiskt händer - speciellt i första snön och kanske speciellt för vinterförarrookiesar som P18 verkade han inte ha mycket förståelse för.

Missförstå mig rätt nu - jag inser såklart att det som hände inte var speciellt kul, deras egendom blev förstörd. Men det kunde ha varit så väldigt mycket värre, så jag har svårt att se varför man behöver jaga upp sig ytterligare - men det är väl jag som är udda, med min letargiska läggning *S*

Smart gjort Catten, verkligen!

När man är pälsdjursallergiker ska man INTE begrava näsan i pälsen på ljuvaste Pumakatten, även om hon kommer springande och på kattvis juuuublar när hon får syn på fd matten. vi satt en lång stund i Escrutten och kelade, delade på en lussekatt (!) och gick sen in i E:s hus-to-be och fortsatte kramas där. Eftersom huset är to-be finns där ännu inte rinnande vatten, varför jag även fikade med kattmjälliga fingrar. (Egenligen är det ju proteinet i djurets hudflagor, saliv eller urin man är allergisk mot, så varför egentligen kalla det "pälsallergi" liksom?)

Omedelbums och hela tiden visste jag att jag skulle få betala för det och ändå kunde jag inte låta bli. Impulskontroll - jag? Näää, inte då! Och söte Jesus liksom vad det har kliat, jag har gnott, gnuggat och krafsat som en skabbig råtta runt näsan så nu är den rödare än Rudolfs mule. Nån som behöver en slädCatt om en liten vecka eller så?