Det har varit köravslutning, i övermorgon stundar årets sista sjungning på midnattsmässan. Hoppas det går ungefär lika bra som vid adventskonserten:

Själv lyckades jag ju vara på annat håll vid just det här tillfället - men jag måste säga att jag tycker att de klarar sig rätt bra utan mig också ;-)

(Om klippet skulle krångla; YouTubea på "Skatelöv" så dyker de upp där!)

Överkokta snabbnudlar kan jag INTE rekommendera!

 För övrigt har jag upptäckt i vilket läge sprättet under navlen sträcker som värst: bakåt! Fantasifulla läsare kan ju föreställa sig vad det innebär vid ett toalettbesök........*say no more*

Det luktar julskinka i min lilla hem. Det är väldigt underligt, eftersom jag olikt Mofsen fick med mig en färdigkokt skinka hem som jag inte ens griljerat. Det som luktar är ett avsteg från min aversion mot färdigmat, nämligen en 2 kronors nudelsoppa. Det "lilla ingreppet" visade sig nämligen  bli en stor apparat.  Åtminstone för en gnällröv som mig, med en smärttröskel som inte ens når upp på halva lilltån. Det är en sak att vara fast bestämd i anden men när man väl ligger där, tvättad med dinsvinksjonsmedel, iklädd nån slag omlottklädsel som Coco hade fått en infarkt av att se och det svärmar grönklädda runtomkring en är det bra om man håller fast vid sitt beslut.

Det gjorde jag - trots att kirurgens första ord til mig var: "Du vet väl att det här skulle din karl kunna göra på ett myyyyycket enklare sätt". Jo, rent fysiologisk skulle han förmodligen det - att beslutet är mitt, taget långt innan jag ens träffade Hjärtat, taget för att jag har tre underbara ungar och inte kan se att det finns någonting i världen som skulle kunna få mig att vija ha fler, taget för att jag är trött och less på att proppa hormoner i min kropp, taget för att jag vet att min kropp och mitt psyke inte skulle klara av börja om från början med småbarn, taget för att JAG vet vad jag vill och inte vill.

Taget trots att jag innerligt hoppas att det kommer att vara Hjärtat och jag för oöverskådlig tid framöver så VET man aldrig vad framtiden kommer att föra med sig - och det skulle aldrig falla mig in att begära livsavgörande beslut av andra. OM - och det är ett stort om - Hjärtat och jag mot förmodan skulle gå skilda vägar nån gång i framtiden, så är jag ju därmed tillbaka på ruta ett igen och därför är det mitt beslut att ta.

Så nu sitter Catt med rivet skinn här och käkar nudelsoppa. Psykiskt var ingreppet en kakbit, fysiskt är det värre. Bland annat för att jag har löjligt sköra och dessutom rullande kärl, vilket innebar att narkossköterskan först på femte försöket lyckades punktera mig och när hon väl gjorde det ville blodet mer än gärna lämna min kropp. Jag har - utöver alla andra mindre smickrande epitet jag försetts med under årens lopp - nu även fått etiketten "lättblödd"  och det låter ju mindre trevligt och bland annat på grund av ovan nämnda tramsigt låga smärttröskel. Att ha ett sprätt strax under naveln begränsar rörligheten en aning kan jag meddela...

Men trevligt var det att få åka hem i P20:s varma bil under lättsamt småprat även om det kändes som om insidan av min ständigt glappande trut hängts på tork under Saharas sol då en lätt saltbris drog förbi. Intubering kanske är ett tips till dem som tröttnar på mitt ständiga babbel? Anyhoo så är jag på bättringsvägen, sprättet har klarat av en och annan hostning och ett toabesök och nu känns det inte längre som om mitt midjemått tangerar polcirkelns omkrets. Kolsyran som sprutades in har förmodligen bubblat klart vid det här laget och ja, nog räknar jag med att vara fit for fight lagom till julbordets frestelser - på gott och ont!