Smart gjort Catten, verkligen!

När man är pälsdjursallergiker ska man INTE begrava näsan i pälsen på ljuvaste Pumakatten, även om hon kommer springande och på kattvis juuuublar när hon får syn på fd matten. vi satt en lång stund i Escrutten och kelade, delade på en lussekatt (!) och gick sen in i E:s hus-to-be och fortsatte kramas där. Eftersom huset är to-be finns där ännu inte rinnande vatten, varför jag även fikade med kattmjälliga fingrar. (Egenligen är det ju proteinet i djurets hudflagor, saliv eller urin man är allergisk mot, så varför egentligen kalla det "pälsallergi" liksom?)

Omedelbums och hela tiden visste jag att jag skulle få betala för det och ändå kunde jag inte låta bli. Impulskontroll - jag? Näää, inte då! Och söte Jesus liksom vad det har kliat, jag har gnott, gnuggat och krafsat som en skabbig råtta runt näsan så nu är den rödare än Rudolfs mule. Nån som behöver en slädCatt om en liten vecka eller så? 

Det kan väl knappast stämma bättre än såhär:

Frågor på det?

Tack vare Ängelen och Hjärtat har jag något så när fason på min läggdagstid men på grund av den där televisionsapparaten jag baxade in i sovrummet bara måååste jag ju glo en stund innan jag sluter de melerade. Ett av programmen som är åtminstone rimligt uthärdligt att försöka somna till handlar om en rättsläkare och hennes kollegor. De senaste avsnitten har twistat till hela handlingen, huvudpersonen har nämligen fått en hjärntumör.

Inatt framgick att hon - trots chefens oro och omtanke - förmodligen kommer att välja att inte behandla den. En operation skulle kunna ge oerhörda konsekvenser, men även göra henne frisk. Istället för att ta aktiv ställning till behandling föredrar hon att behandla symptomen med starka värktabletter och köra på i gamla spår så gott det går. När avsnittet var slut började jag reflektera över huruvida man verkligen har rätt att göra så?

Man kan ju hävda att det är hennes liv, hon bestämmer. Men hur det än är, även om man inte har föräldrar i livet, make/maka, syskon och barn så är det ju faktiskt ganska många människor som drabbas om man mer eller mindre aktivt väljer att avsluta sitt liv. Det finns vänner, kollegor, träningskompisar, polarna i knypplingsklubben, Svempa nere på pizzerian som alltid vill babbla bort en stund....

No (wo)man an island.

Det påstås ju att en fjärils vingslag kan orsaka storm en kontinent bort och på samma sätt tror jag att det är med något så inkonkret som känslor - det finns alltid någon som påverkas av ditt beslut, oavsett hur nära eller långt bort från dig hon/han befinner sig. På så vis vill jag hävda att man inte själv äger rätten till sitt liv.

Vad tycker du?