Idag är jag tvetydig:

LÄCKER!!!

för att uppröra eventuella fortsatt indignerade läsare kan jag berätta:

att varet bara VÄLLER ur kamerasnittet under naveln  

att jag avlagt besök på sjukan idag och blivit snabbt och smärtfritt bestulen på ytterligare två rör blod som ska analyseras för att utesluta sekundärinfektion som det bredspektraantibiotika jag fått eventuellt inte biter på.

att jag blivit OERHÖRT väl bemött av all sjukvårdspersonal, från informationssamtalet veckan innan op, inskrivningspersonal, op-team, uppvaks-team, sjukvårdsupplysningen som jag ringde till och var osammanhängade med i förvirrad feberfrossa, personalen på gyn-akuten som tog emot och lugnade en varfylld Catt. Alla har varit professionella, omtänksamma, uppmärksamma och fullkomligt fantastiska!

Jag har fått reaktioner på att jag bloggar så "öppet" om något så "privat" och "intimt" som min sterilisering.

Så varför skriver jag om en sådan sak?

Jo, dels därför att det här är min blogg och den handlar om mitt liv. En sådan operation ingår i och påverkar i hög grad mitt liv och därför hör den hemma här.

Dels därför att det finns vissa saker som man uppenbarligen inte pratar om. Att inte prata om saker skapar och underblåser fördomar, missuppfattningar och tabun och enligt min åsikt är enda sättet att undvika sådant att prata om det - oavsett om det gäller fattigdom, psykisk ohälsa, sexuella preferenser, religion eller whatever. Jag kan aldrig TVINGA på någon min åsikt, men jag kan förklara min ståndpunkt och synvinkel och kanske därmed bredda någons tankeverksamhet - trots att jag bara är en liten gräsrot som bloggar för ett fåtal läsare.

Jag går inte runt och propagerar för, eller drar upp i varje diskussion att jag är djupt troende kristen eller att jag nyligen steriliserat mig - men där det är relevant förtiger jag det inte heller. På samma sätt påtalar jag inte jämt och ständigt att jag drabbats av smärtrelaterad stress och ätit antidepressiva men om en diskussion halkar in på ämnet så skäms jag definitivt inte över att jag varit i den situationen. Bara genom att vara öpnna kan vi avdramatisera och visa på att vaniga människor hamnar i vanliga situationer.

Innan jag skrev här om min operation visste jag bara om en enda i min närhet som gjort samma ingrepp och trots att jag var 100% säker på mitt beslut kände jag mig lite "udda", efter mitt blogginlägg har jag helt plötsligt  fått en hel del "medsystrar". Likaså vad gäller användandet av psykofarmaka - när jag blev ordinerad det kände jag mig som värsta UFO:t och ville bestämt INTE räkna mig som "psyksjuk". Så här i efterhand har jag - genom mig egen öppenhet om saken - förstått att jag var långt ifrån ensam. Statisktiken visar också på att ca 1/3 av Sveriges befolkning under någon period av sitt liv ordinerats - om än kanske inte använt - psykofarmaka i någon form.

Väldigt få av oss är sådana som måste hållas inlåsta i tvångströja i en madrasserad cell - men sådan verkar den gängse synen vara på oss. Ända tills vi outar oss och visar oss vara hyfsat normala människor som tack vare den där tiden på medicin hittat tillbaka till orken och livsglädjen! Kan jag med hjälp av mina ord påverka någons synsätt det allra minsta, så bloggar jag mer än gärna om "privata" saker......