Jorå, bitvis blev det väl det......

Julafton började lite stillsamt med att StoraSyster ringde och önskade god jul och i nästa andetag uppmanade mig att sluta vara så tjurig och långsint så att vi ska kunna återuppta kontakten igen. Mmm....jo, det kändes ju som en givande lösning: all skuld på mig. Lite klappar hade jag köpt, bla en bok till min morsa som hon kommenterade som följer: "Den har jag redan, så den kan du behålla. Förresten var den inte ens särskilt bra".

Bortsett från ovanstående var det faktiskt en fin jul med god mat och det är alltid lika härligt att ha alla ungarna här. Änglen städade och donade på lilljulafton och både dukade och dukade av bordet, servade med julgodis och dricka. Vi åt, pratade och skrattade, öppnade lite klappar och tvingade oss ner framför tv:n under Kalle Anka "för det ska man"....

Tyvärr bråkade krigsskadan med mig, så passens att det inte blev något midnattsmässesjungande - istället hamnade jag i soffan med feberfrossa

= ( Idag har jag varit på akuten och fått en "elak"infektion konstaterad, fått naveln tömd på var *uäck*, blev omigen sönderstucken för att lämna två rör blod och hämtade ut en jäääättebillig -NOT omgång penicillin.

Alldeles nyss ringde den iofs väldigt charmige läkaren och bad mig komma tillbaka på söndag - blodproverna visade även på en inre infektion och för att vara säkra på att den antibiotika jag fått idag biter även på den vill de stjäla ännu mer blod från mig på söndag....Så jävla jättetypiskt mig - här åker jag för att göra vad som betecknas som ett "rutiningrepp" och åker på en massa skräp efter det.

Synden straffar sig själv?

men bättre lite sent än inte alls?

TREVLIG HELG!

rara barnen då!?

Jag har stapplat runt här med min krigsskada och känt mig skröpplig idag. Värktabletterna jag ringde in gjorde ingen större skillnad och Ängelen har tittat oroligt på mig när jag hasat omkring i slowmotion. "Usch, jag känner mig handikappad" utbrast jag vid ett speciellt djupt knäböj och då ryckte det ljuva barnet in: "Låt mig fixa! Hur ofta har inte du tagit hand om mig när jag har varit sjuk - nu är det min tur att ta hand om dig!" *kärlek*

Sympati har jag fått från ungar som jag skam till sägandes inte ens vet vilka de är. När Ängelen skulle gå hem för att bära ned tvättkorgen i tvättstugan lät kompisarna skicka krya på dig- hälsningar´till mig och när hon hämtade hem vår traditionsenliga lillejulaftonspizza förbarmade sig ett år äldre kompisen M över henne (och mig) och köpte snus så jag skulle slippa försmäkta på denna öde ö med det horribelt äckliga smaksatta kardemumma/kanelsnuset jag köpte i sinnesförvirringen igår.

Ja jag säger då det - så påstår folk att dagens ungdom är känslokall? Fast snackade skit om "dagens ungdom" gjorde man ju redan under den tidiga romartiden.....

Alla "borden" och "måsten" inför morgondagen är uträttade - en lite lågmäld Ängel kom hem efter brådstörtad utflykt till Flinuzen och tog krafftag i det som ska föreställa hennes rum men mest liknar ett jordbävningsdrabbat katastrofområde, dammsög på ungdomars vis mest i mitten av alla rummen, gick och handlade men kom hem UTAN grötris - det var slut. Hur ska vi överleva julafton utan gröt?

Förmodligen anser nu den lilla damen att hon pay-backat för sin oannonserade eskapad men hon skulle bara veta hur länge jag kommer att använda mig av den som....ska vi kalla det "hot"? *flinar elakt*

Hjärtat ringde och berättade att han skulle på lillejulsfirande hos chefen. Den informationen i sig var väl inte så oroväckande - men det faktum att chefen ordnat med taxi både dit och hem gör mig en aning fundersam.......oanade konsekvenser öppnar sig! Tänker han supa ner dem fullständigt och få dem att lova att arbeta både jul, nyår och trettonhelg så att han själv kan sitta tryggt i en apflock på Borneo över helgerna tro?

Misstänksam som jag är funderar jag även över hans tilltro till Hjärtat och hans förmåga att själv förflytta sig den där dryga kilometern hem - med en sån där fiffig laserpekare som står högt på Hjärtats önskelista hade han kanske kunnat ta ut riktningen och ta sig hem ändå?

Nä, jag ska nog anstränga mig för att ta det för vad det förmodligen trots allt är: en väldigt omtänksam chef som månar om sina anställda!

förklara vad det är med snösvängen liksom?

Inte mycket sömn har det blivit inatt - dels på grund av att jag bara inte KAN somna platt på rygg som en rödspätta och hängbuken ömmade såpassens när jag vältrade mig över på sidan att jag inte visste riktigt vvart och hur jag skulle ta vägen....

Men framemot tre - halv fyra kände jag att jag dåsade bort. Vad händer då, VAD händer då!? Jo då, i runda slängar sju (!!!) timmar efter det slutat snöa börjar man ploga vägarna här i Byhåla. Och ack vad det plogades. Vid det laget hade det ju varit en hel del trafik på den nyfallna snön vilket naturligtvis innebar att snön var rätt så rejält packad på vägen. Då tar snösvängen i med hårdhandskarna, fäller bladet och tar med sig övre lagret av asfalten...

Och för att vara ärlig så lät det som om han inte nöjde sig med det utan även tog med grannens mur och minst ett par tre av de olovligen parkerade bilarna på gatan. Vilka iofs fick mig att känna en enorm skadeglädje när jag kikade ut genom fönstret. Det är ju faktiskt parkeringsförbud på min gata, och de (samma människor varje dag) som bröt mot det igår har nu sina bilar ordentligt inplogade. Moahahahahahaha!

Hur vägen i sig ser ut är en annan historia. "Sparkaföre" kan man väl närmast kalla det, och inte en grusflinga nånstans i sikte. Jag SKA bejaka tanten inom mig och köpa broddar!

Surt, surt, surt är det att jag på grund av krigsskadan i hängbuken och den även för mig bristfälliga sömnen måste inhibiera dagens tilltänkta besök hos snyggot Å och vildhunden Wilda  men som väl är så finns det ett gäng sysslolösa mellandagar att ta igen det på!

Det har varit köravslutning, i övermorgon stundar årets sista sjungning på midnattsmässan. Hoppas det går ungefär lika bra som vid adventskonserten:

Själv lyckades jag ju vara på annat håll vid just det här tillfället - men jag måste säga att jag tycker att de klarar sig rätt bra utan mig också ;-)

(Om klippet skulle krångla; YouTubea på "Skatelöv" så dyker de upp där!)

Överkokta snabbnudlar kan jag INTE rekommendera!

 För övrigt har jag upptäckt i vilket läge sprättet under navlen sträcker som värst: bakåt! Fantasifulla läsare kan ju föreställa sig vad det innebär vid ett toalettbesök........*say no more*

Det luktar julskinka i min lilla hem. Det är väldigt underligt, eftersom jag olikt Mofsen fick med mig en färdigkokt skinka hem som jag inte ens griljerat. Det som luktar är ett avsteg från min aversion mot färdigmat, nämligen en 2 kronors nudelsoppa. Det "lilla ingreppet" visade sig nämligen  bli en stor apparat.  Åtminstone för en gnällröv som mig, med en smärttröskel som inte ens når upp på halva lilltån. Det är en sak att vara fast bestämd i anden men när man väl ligger där, tvättad med dinsvinksjonsmedel, iklädd nån slag omlottklädsel som Coco hade fått en infarkt av att se och det svärmar grönklädda runtomkring en är det bra om man håller fast vid sitt beslut.

Det gjorde jag - trots att kirurgens första ord til mig var: "Du vet väl att det här skulle din karl kunna göra på ett myyyyycket enklare sätt". Jo, rent fysiologisk skulle han förmodligen det - att beslutet är mitt, taget långt innan jag ens träffade Hjärtat, taget för att jag har tre underbara ungar och inte kan se att det finns någonting i världen som skulle kunna få mig att vija ha fler, taget för att jag är trött och less på att proppa hormoner i min kropp, taget för att jag vet att min kropp och mitt psyke inte skulle klara av börja om från början med småbarn, taget för att JAG vet vad jag vill och inte vill.

Taget trots att jag innerligt hoppas att det kommer att vara Hjärtat och jag för oöverskådlig tid framöver så VET man aldrig vad framtiden kommer att föra med sig - och det skulle aldrig falla mig in att begära livsavgörande beslut av andra. OM - och det är ett stort om - Hjärtat och jag mot förmodan skulle gå skilda vägar nån gång i framtiden, så är jag ju därmed tillbaka på ruta ett igen och därför är det mitt beslut att ta.

Så nu sitter Catt med rivet skinn här och käkar nudelsoppa. Psykiskt var ingreppet en kakbit, fysiskt är det värre. Bland annat för att jag har löjligt sköra och dessutom rullande kärl, vilket innebar att narkossköterskan först på femte försöket lyckades punktera mig och när hon väl gjorde det ville blodet mer än gärna lämna min kropp. Jag har - utöver alla andra mindre smickrande epitet jag försetts med under årens lopp - nu även fått etiketten "lättblödd"  och det låter ju mindre trevligt och bland annat på grund av ovan nämnda tramsigt låga smärttröskel. Att ha ett sprätt strax under naveln begränsar rörligheten en aning kan jag meddela...

Men trevligt var det att få åka hem i P20:s varma bil under lättsamt småprat även om det kändes som om insidan av min ständigt glappande trut hängts på tork under Saharas sol då en lätt saltbris drog förbi. Intubering kanske är ett tips till dem som tröttnar på mitt ständiga babbel? Anyhoo så är jag på bättringsvägen, sprättet har klarat av en och annan hostning och ett toabesök och nu känns det inte längre som om mitt midjemått tangerar polcirkelns omkrets. Kolsyran som sprutades in har förmodligen bubblat klart vid det här laget och ja, nog räknar jag med att vara fit for fight lagom till julbordets frestelser - på gott och ont!