Det luktar julskinka i min lilla hem. Det är väldigt underligt, eftersom jag olikt Mofsen fick med mig en färdigkokt skinka hem som jag inte ens griljerat. Det som luktar är ett avsteg från min aversion mot färdigmat, nämligen en 2 kronors nudelsoppa. Det "lilla ingreppet" visade sig nämligen  bli en stor apparat.  Åtminstone för en gnällröv som mig, med en smärttröskel som inte ens når upp på halva lilltån. Det är en sak att vara fast bestämd i anden men när man väl ligger där, tvättad med dinsvinksjonsmedel, iklädd nån slag omlottklädsel som Coco hade fått en infarkt av att se och det svärmar grönklädda runtomkring en är det bra om man håller fast vid sitt beslut.

Det gjorde jag - trots att kirurgens första ord til mig var: "Du vet väl att det här skulle din karl kunna göra på ett myyyyycket enklare sätt". Jo, rent fysiologisk skulle han förmodligen det - att beslutet är mitt, taget långt innan jag ens träffade Hjärtat, taget för att jag har tre underbara ungar och inte kan se att det finns någonting i världen som skulle kunna få mig att vija ha fler, taget för att jag är trött och less på att proppa hormoner i min kropp, taget för att jag vet att min kropp och mitt psyke inte skulle klara av börja om från början med småbarn, taget för att JAG vet vad jag vill och inte vill.

Taget trots att jag innerligt hoppas att det kommer att vara Hjärtat och jag för oöverskådlig tid framöver så VET man aldrig vad framtiden kommer att föra med sig - och det skulle aldrig falla mig in att begära livsavgörande beslut av andra. OM - och det är ett stort om - Hjärtat och jag mot förmodan skulle gå skilda vägar nån gång i framtiden, så är jag ju därmed tillbaka på ruta ett igen och därför är det mitt beslut att ta.

Så nu sitter Catt med rivet skinn här och käkar nudelsoppa. Psykiskt var ingreppet en kakbit, fysiskt är det värre. Bland annat för att jag har löjligt sköra och dessutom rullande kärl, vilket innebar att narkossköterskan först på femte försöket lyckades punktera mig och när hon väl gjorde det ville blodet mer än gärna lämna min kropp. Jag har - utöver alla andra mindre smickrande epitet jag försetts med under årens lopp - nu även fått etiketten "lättblödd"  och det låter ju mindre trevligt och bland annat på grund av ovan nämnda tramsigt låga smärttröskel. Att ha ett sprätt strax under naveln begränsar rörligheten en aning kan jag meddela...

Men trevligt var det att få åka hem i P20:s varma bil under lättsamt småprat även om det kändes som om insidan av min ständigt glappande trut hängts på tork under Saharas sol då en lätt saltbris drog förbi. Intubering kanske är ett tips till dem som tröttnar på mitt ständiga babbel? Anyhoo så är jag på bättringsvägen, sprättet har klarat av en och annan hostning och ett toabesök och nu känns det inte längre som om mitt midjemått tangerar polcirkelns omkrets. Kolsyran som sprutades in har förmodligen bubblat klart vid det här laget och ja, nog räknar jag med att vara fit for fight lagom till julbordets frestelser - på gott och ont!

 

Tomte-T

22 december 2009 18:15

Gott att du piggnat till ,blir inga skilda vägar här, har jag haft sån jäkla tur att jag hittat dej så kommer du att få dras med mej ;)
Hoppas tomten räknar in att du fått plågas nu så nära jul o allt ,så han har med sej extra många fina klappar till dej .Längtar tills jag får vara nära igen .

 

Yasha

22 december 2009 18:56

Jag SADE ju att de möblerar om hela innanmätet tillfälligt! *skräck* Det är verkligen inte speciellt behagligt, FAST de påstår att det är ett rutiningrepp. *muttrar*

Skönt att ha det gjort iaf, beslutet var riktigt för min del.

Kramar i massor till dig.

http://yasha.bloggagratis.se

 

Catten

22 december 2009 22:03

Jag dras så gärna med dig Hjärtat - speciellt på en pulka, snart, SNART! ;-)

Det ÄR ju faktiskt inget beslut man tar så där willinillie Yasha, och jag är glad att jag till slut kom till skott med att inte bara planera utan också genomföra det - det lär bli värt det i längden!

 

kastrullis

23 december 2009 11:12

Hoppas du mår kalas snart, och jag har också funderat i samma lika banor, mer för att jag ytterligt alldeles för gärna skulle vilja ha fler barn MEN så väl vet att det räcker bra med min trio... Och någonstans måste man inse för vems skull man ska skaffa barn... Längtar så sjukt tillbaks till de lilla livet med dem jag har ibland... Jag är som stormorsan i tomten är far till alla barnen...
Och psst, gullig han tomte-T... ;-)

http://kastrullapan

 

J

23 december 2009 11:20

Beslut är alltid beslut.Tycker det är bra att stå för sina val =)
Håller tummarna för att allt blir bätttre snart.

 

Catten

23 december 2009 12:20

Förstår hur du tänker Kastrullisen, men för mig var/är det ingen tvekan - jag har mina tre underbara och älskade verkligen småbarnsåren med dem, men varken vill eller orkar börja om. Skulle förmodligen bli en riktigt VIDRIGT trött och less morsa isf, och till vilken nytta då? Och ja, han tomte-T är THE BEST! =)

Tack J, det BLIR bättre, jag måste bara få gnälla lite - annars vore jag ju inte jag? ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...