En all- time - high, så sannolikt kommer nog aldrig någonting någonsin att bli igen?

Catten, en ökänd sportogillare av hög rang har tillbringat tid framför tv:n - som ju inte heller är någon favvosysselsättning - med att titta på "Olympic Golden Moments".....

*kollar tempen*

då jag allvarligt funderar på att försvinna. Nä, inte ta till "den slutgiltiga lösningen" utan...försvinna bara. Packa Escrutten med det absolut väsentligaste, tanka så krediten spricker och ge mig iväg. Det finns de som gör så. Frågan är hur de kommer tillbaka? Kommer de nånsin tillbaka - och om de inte gör det - hur klarar de då av saknaden?

Vi pratade om det igår, L och jag. Hur svårt det är att vara människa, hur den existensiella ångesten lätt tar över trots att man fått "sin vilja fram" - i bådas våra fall en skilsmässa som vi på varsitt håll både tagit initiativ till och trots motstånd drivit igenom. Hur omgivningen trott att man hjulat och jublat av glädje och hur lite med sanningen överensstämmande det har varit....och hur lätt det då hade varit att bara försvinna. Att inte ha ägodelar som "tynger ner" en, att överlämna ansvaret, skita i rubbet och bara ge sig av. L hade kunnat det - där fanns en ansvarsfull andra förälder, men för mig fanns det inte på kartan.

Det gör det nu, på sätt och vis. Jag skulle faktiskt kunna göra det - om jag hade varit hundraprocentigt säker på vart jag skulle ta vägen. Att göra som grabben i "Into the wild" är inte min grej, inte att hals över huvud överlämna mig till en annan person på nåd och onåd heller - jag är nog för mycket en "hands-on"människa och trygghetsnarkoman för det. Vi pratade om att emigrera häromnatten. Det skulle kunna funka. Men så dyker alla de där osäkerhetsfaktorerna upp igen: ungarna, jobb, ungarna, bostad, ungarna, försäkringar, ungarna osv osv.

Åsså sitter jag här istället, och är duktig vanlig människa: jag har tvättat, diskat och pliktringt moråfar. Bizznizz as usual. Är det sant att man blir fegare ju äldre man blir? Eller att "det är aldrig för sent"?

För alla som väntat med spänning i hjärta och själ kan jag nu lägga ut länken till "Alvesta Sångkåntest" http://www.mogulus.com/edusmart.

Att kika på den blir väl ungefär lika intressant som att komma hem till bekanta och titta på deras diabilder/super8/digitalfilmer (beroende på vilket årtionde man är uppvuxen i) på familjen och deras semesterresa till Kolmården eller Thailand...men för er som nån gång skulle orka och vilja så: traggla er igenom det långa inledande partiet med stillbilder och ett gnisslande elgitarrgnäll och skåda:

Det första bandet som kliver upp på scen (som komframåsäjen påstår är det andra) är Sex Askar med låten 4.5 Det är min lilla, söta och rara Ängel som kliver fram i skotskrutig underbust, muskort kjol och kängor....och deras sångare som inleder med att berätta för publiken att de "inte har världens höjdarlåt, och fel gitarrkille" och avslutar med att säga att "låten inte är så kul att sjunga, men", trots att han i stort sett skrivit den själv...... *ser förvirrad ut*. Måste ha gjort ett höjdarintryck på både publik och jury?

Jaja...ungar liksom - men för mig som mäkta stolt moder som aldrig själv ägt en filmkamera av någon sort var det i allafall kul att se =)