har jag inga minnen, han dog nämligen fem år innan jag föddes. Dock har jag ärvt något efter honom, och det är inte varken hans alkoholism eller hans talang för att spela bridge. Nej, det han lämnade i arv till mig är nåt genetiskt. Hans gener i kombination med ett flerårigt användande av preventivmedel (berättelsen om utgrävningen efter mina p- stavar kan vi ta i ett annat inlägg om intresse för våld och blodiga detaljer finnes), dvs testosteron, dvs manligt könshormon har gjort mig till en väldigt luden kvinna, något i stil med en skabbig schimpans. Jag har dessutom väldigt långa armar, vilket får mig att undra......

Nåväl, det var inte mina armar jag tänkte ventilera här, utan skräcken för kroppsbehåring - speciellt på kvinnor men även i ökande grad på män. Vad är det som är då farligt med det, varför måste vi avlägsna den och hur, hur, huuuuuur ska man göra för att inte känna sig som en igelkott med akne efter avlägsnandet? Jag har provat att raka (stickigt), jag har provat epilering (aj), jag har provat att vaxa (tidsödande), jag har provat det "senaste"; att typ sandpappra bort (rycker inte alls upp med hårsäcken som reklamen utlovar) och jag är ärligt talat rätt trött på det. VEM i fridens dagar har bestämt att det som finns naturligt på kroppen är onaturligt, ja rent av snuskig och äckligt?

För ganska många år sen beslöt jag mig för att inte bry mig, att vara naturlig och det skapade en genant situation. Inte så farligt för mig, som iklädd "översvämningikällarenbyxor" i godan ro gick runt på en djurpark när en pappa började skufa sin son med armbågen i sidan, peka och fnissa. Nej, inte så mycket för mig utan för just sonen ifråga som inte var så gammal att han ännu hade lärt sig att det är äckligt med kroppsbehåring. Han förstod ingenting och hans förvirring var total - vad var det med tanten därborta som fick pappa att bli så tramsig liksom?

Jag hoppas att det blev minst lika genant för pappan när han insåg att det var hans reaktion som var den äckliga. Nu råkar det här handla om just mina håriga ben - men det kunde lika gärna ha handlat om fräknar, övervikt, blont hår, röda ryggsäckar - you name it. Saker och ting blir inte "fel" förrän vi bestämmer oss för att de är det och låter oss ledas som får efter andras tycke och tänk.

Men för säkerhets skull fortätter jag nog att raka mina ben, så ingen behöver sätta glassen i halsen på stranden i sommar. Tack morfar.

Stegräknaren jag fick i fölseprepent från moråfar måste räkna fel.Det är fullständigt omöjligt att jag inte går längre på en dag. *muttrar* Igår var jag dessutom nästintill överdrivet energisk och tog en extrasväng när jag skulle hämta ut mitt lilla paket, men benhinnorna gillar inte promenader. Inte i de befintliga skorna i allafall. *muttrar igen*

Någon påpekade att jag skulle gå långsammare tills kroppen/benhinnorna vant sig vid promenader igen - men det är ju lite underligt det där för man har ju ett "normalt" promenadtempo och det är oerhört svårt att förändra det. Jag funderar på sittgympa nu - låter lagom avkopplande och inte slitsamt för de delarna av mig som protesterar. Släng er i väggen med era core-, yoga, och spinningpass - sittgympa is da sheit!!