Det var en bra dag, om än inte hyperintensiv, idag på min "Grundläggande datautbildning för funktionshindrade" (jo, det kallas faktiskt så - ni kan inte rimligtvis skratta mer åt det än jag). Jag gjorde vad jag kunde för att engagera mig i läroboken, babblade förstrött på msn och hade en givande smskonversation (nä, jag säger ju att jag inte sliter ut mig på utbildningen), gick en sväng på Stortorget och kikade på torgkommersen i solen, kostade på mig en ny sorts vitt thé, mådde allmänt gott och fick så en inbjudan till nåt intressant: En "lyssnacirkel" hos M.

Tänkte verkligen gå på det, sinnet och själen längtade efter nåt nytt och intressant men så sa kroppen och hjärnan tvärstopp och jag fick ta en raincheck på det. Istället bestämde jag mig för en helt opretentiös fika hos snyggot Å och for iväg, rätt glad i hågen. Åmamman var där och vi babblade på en stund ute i solen i trädgårdmöblerna och successivt känner jag det komma krypande...svårmodet, eller vad man nu ska kalla det.

Inte ens ett besök på snyggots arbetsplats Styragården (en fantastisk liten handelsträdgård som jag verkligen kan rekommendera!) och ett tröstinköp av svarta (!) penséer lättade upp humöret och jag var nog för tillfället tyvärr inte så intresserad av snyggots trädgårdsplanering utan drog mig hemåt....och i bilen sa det svoooosch, ridå ner. Så pass att det blev som en fysisk smärta i hela kroppen, naturligtvis min vana trogen centrerad till magen.....

Märkligt - hur en alldeles helt okej dag kan förvandlas till tomma intet? Orkar ingenting, vill ingenting, tänker alldeles för mycket.

Men imorgon är en annan dag - då har Ängelen spelning på kvällen och jag tänker vara där, värsta entusiastiska deltidmamman och applådera frenetiskt åt min underbara ättelägg. Imorgon blir det bättre!