då jag allvarligt funderar på att försvinna. Nä, inte ta till "den slutgiltiga lösningen" utan...försvinna bara. Packa Escrutten med det absolut väsentligaste, tanka så krediten spricker och ge mig iväg. Det finns de som gör så. Frågan är hur de kommer tillbaka? Kommer de nånsin tillbaka - och om de inte gör det - hur klarar de då av saknaden?

Vi pratade om det igår, L och jag. Hur svårt det är att vara människa, hur den existensiella ångesten lätt tar över trots att man fått "sin vilja fram" - i bådas våra fall en skilsmässa som vi på varsitt håll både tagit initiativ till och trots motstånd drivit igenom. Hur omgivningen trott att man hjulat och jublat av glädje och hur lite med sanningen överensstämmande det har varit....och hur lätt det då hade varit att bara försvinna. Att inte ha ägodelar som "tynger ner" en, att överlämna ansvaret, skita i rubbet och bara ge sig av. L hade kunnat det - där fanns en ansvarsfull andra förälder, men för mig fanns det inte på kartan.

Det gör det nu, på sätt och vis. Jag skulle faktiskt kunna göra det - om jag hade varit hundraprocentigt säker på vart jag skulle ta vägen. Att göra som grabben i "Into the wild" är inte min grej, inte att hals över huvud överlämna mig till en annan person på nåd och onåd heller - jag är nog för mycket en "hands-on"människa och trygghetsnarkoman för det. Vi pratade om att emigrera häromnatten. Det skulle kunna funka. Men så dyker alla de där osäkerhetsfaktorerna upp igen: ungarna, jobb, ungarna, bostad, ungarna, försäkringar, ungarna osv osv.

Åsså sitter jag här istället, och är duktig vanlig människa: jag har tvättat, diskat och pliktringt moråfar. Bizznizz as usual. Är det sant att man blir fegare ju äldre man blir? Eller att "det är aldrig för sent"?

 

Singelfarsan

26 april 2009 19:41

Jo, sådär tänker jag också (och många fler, skulle jag tro) då och då! Men åtminstone jag skulle nog rätt snabbt bli anropad av mitt samvete som skulle påminna om att det finns människor (mina barn t.ex.) som är beroende av mig. Kanske när de alla är vuxna...

http://singelfarsan.bloggagratis.se

 

Mofs..helt enkelt

26 april 2009 21:01

Jag tror nog att det är lite typiskt svenskt att TÄNKA men inte agera. Jag försöker att göra lite såna saker ibland. Det ger förbannat mkt. Åka till någon man kanske inte känner så bra eller bara det att dra till en stad där man aldrig har varit. Jag reser dessutom själv då-en sak inte många gör. Har ju också en skiljsmässa i bagaget och en tuff separation nyligen med ett raserat förhållande. Tror man behöver en ostrukturerad tillvaro ibland. Nyttigt.
Bra blogg och reflektion*gillar*

http://mofs.bloggagratis.se

 

J

26 april 2009 22:07

Samma tänkar där ser jag.Även om det är svårare för dig att bara fly fältet..MEN,om du vill finns nya bädsoffan alltid klar här för några dagar i alla fall.Bensinen/biljetten går på mitt kort ;-)

 

msA

28 april 2009 09:56

Kom hit några dagar?
Du VET att du är välkommen? Rymma bara en kort stund kan vara skönt nog ;)

http://www.missarden.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...