är någonting som jag "anklagas" för - både här och där och jovisst, det stämmer! Jag är en känslomänniska in absurdum och pendlar mellan ytterligheter. Avundsjukan och dess syster det grönögda monstret svartsjukan är dock inget jag nånsin haft fallenhet för...en aning långsint kan jag ha varit tidigare men det är ett bra tag sedan.

Nu handlar det mest om annat och idag har sorgsenheten, oron och den lilla, lilla panikungen har gett vika för ilska....jag blir så arg när människor jag tycker om inte är rädda om sig, när de misshushållar med sig själva och kastar bort sig på dumheter utan eftertanke! Inte bara för att de skadar sig själva, vilket iofs är illa nog, utan också för vad de orsakar sina nära och kära. Det här ligger ju i linje med vad jag skrivit tidigare om självmord och är liksom det inlägget mina alldeles egna och personliga tankar och åsikter för vad de nu är värda.....

Jag ser människor runt mig "slösa" med sig själva, i destruktiva relationer med både andra människor och stimulantia av olika slag och jag blir så ARG!! Arg på att man inte kan se sitt eget värde och hur viktig man är för andra, arg för att man emot bättre vetande utsätter sin hälsa för risker man inte kan påstå att man inte visste om, arg för att jag inte kan finnas där och peta och styra och ställa!!

Jag själv då - nämen jag är ju så bäst på att veta hur andra ska ha det, jag har ju inga fel och brister? ;-) 

Utöver ilskan (idag riktad åt ett alldeles specifikt håll) är jag glad och tacksam över att fina vännen J möjliggjort min resa norrut, eller snarare söderut, hem igen =)

Åsså blev jag ju påmind om ytterligare en anledning till att vara glad över att jag beslutade mig för att lämna exet: hans något underliga förhållande till alkohol. Inga mer fester tillsammans med honom, hur trevligt det övriga sällskapet än må vara! För det var det - jag insåg att jag saknat vissa människor utan att vara medveten om det förrän vid återseendet. Andra människor saknar jag jämt och samt, men det är en helt annan historia.....

*går tillbaka ut i solen* --------------------------->

 

sus

12 maj 2008 21:32

Satt och slötittade på burken idag (på jobbet). Zappade runt och hamande mitt i en norsk dokumentär om anhörigas situation när förälder/make/maka drabbades av alzheimers.
Genomgående var att alla hade planerat ett liv efter pension med genmenskap och resor.

Istället blev den friska anhöriga vårdare till sin älskade.

Livet är så värderfullt, nyckfullt och skört och jag känner samma frustration som du över folk som inte är rädda om sitt liv.

Kramen!

http://sefyrin.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...