då gått en halv evighet sedan jag bloggade senast. Eller ja, inte riktigt men jag är ju lagd åt dramatiska överdrifter så det _känns_ som en halv evighet. Hur lång nu en sådan är?

Men det finns förklaringar, eller ursäkter kanske. För jag har varit (och är) sjuk. Influensa, på min ära! Jag har ju gnällt om hur "alla andra" blir supersnoriga och hemskickade från jobbet medan jag "bara" fått blåsor och ledvärk och fått jobba kvar men banne mig...när jag tog lite semster så rasslade det till! Kände mig lite mer hängig när jag gick hem vid torsdags lunch, men hade ändå vin- och ostparty med bästa A på kvällen...visst fick jag lägga mig ned i soffan och vila mellan varven men vi hade ändå en yttrest tillfredsställande kväll.

Hela fredagen lullade jag runt i något halvkomatöst zombieliknande stadie, men när jagg fick förfrågan om ny vin- och ostkväll från nya vännen M var jag inte sen att acceptera. Visseligen med tillägget "kanske inte så sent eftersom jag inte är helt kurant" men ja...tiden går ju fort när en har roligt så framåt fyra-hugget på morgonen fick jag faktiskt köra ut hen, för då var jag komplett slut....

Och på lördagen skulle jag "bara" åka och ta en kopp kaffe hemma hos E, men fastnade i lä-hörnan i solen och blev sittande där i drygt fem timmar. Men si då sa förkylningsinfluensan "tack, så kul ska vi INTE ha det" och bröt ut med buller och bång - så efter att ha lagat till en ytterst frugal måltid bestående av ett par stekta ägg (min livrätt, min nödutgång i köket) gick jag och lade mig i soffan för att SVT-playa mig lite.....och somnande som en klubbad spädgris och vaknade drygt sju timmar senare, lagom till läggdags ungefär. Tänkte uppgivet att "jaha, nu lär jag inte sova på hela natten" men efter utförd tandborstning kröp jag ändå ned och loe and behold, somnade typ omgående!

Höll mig sovande till en god bit in på nästa dags förmiddag och pendlade under hela lördagen mellan att äta och sova, eller snarare typ äta i sömnen. På söndagen borde jag rimligtvis ha väckts av fanfarer, jubelrop och uppvaktande dyrkande men så blev icke fallet, till stor del beroende på att jag själv via sociala media inte bara underrättat utan också med emfas varnat nära och kära från att komma hit och riskera att drabbas av monsterförkylningen från Sodom och Gomorra, en slags min kropps apokalyps.

Ja, jag är som sagt lagd åt överdrifter och målande beskrviningar men I shit you not, i det här fallet överdriver jag verkligen inte - jag är så sällan sjuk, och har ännu mer sällan feber så det här har varit en pärs för mig. I morse tänkte jag optimistiskt att "i morgon kan jag säkert gå och jobba" men med tanke på att jag blev genomsvett av att gå ned för trappen, dra igång kaffebryggaren och dricka kaffet är det nog bäst att vara hemma även imorgon.

Bäst ur hälsosynpunkt, men verkligen inte ur ekonomisk dito för fy knäfvelen så orimligt fattig en blir av att vara sjuk! Jag har en kollega som har försökt att förklara varför det dras mer än vad en skulle ha tjänat när en är sjuk och visst, jag kanske förstår det rent förnuftsmässigt, men känslomässigt när jag tittar på lönebeskedet blir jag ändå upprörd...

Men ja, det kanske är läge att gå och sova nu då, så att jag skyndra på mitt tillfrisknande? Fast håen vet, jag har ont i varenda millimeter av kroppen efter att ha sovit och vilat, vilat och sovit i flera dagar. Den här kroppen är inte gjord för så mycket liggande. Eller vänta, låt mig fundera ett tag på det där sista uttalandet..........

Jag är ju en ganska obekväm liten person, och jag antar att det var det kollegorna hade i åtanke när de beslöt att återinsätta mig som arbetsplatsombud - att få någon som vågar framföra åsikter och stå för dem.

Men jag vet inte, när vi arbetstagare kan lägga mer tid på att hålla koll på, ifrågasätta, och klaga på varandra än på att gå samman och föra fram våra tankar till arbetsgivaren...är det inte fel någonstans då? Jag brukar säga att individuell lönesättning är det bästa som har hänt arbetsköparna, och på min arbetsplats har vi dessutom fyra olika anställningsformer inom ramen för en tillsvidareanställning. Dessa olika villkor, både löne-, arbetstids- och villkorsmässigt skapar en hel massa onödiga konflikter på jobbet - och så länge var och en håller hårt på sitt eget och inte vill riskera något så kommer vi ingenstans i några som helst diskussioner. 

Att våra MBL på arbetsplatsen dessutom mer har formen av "ledningen informerar" än diskussioner och förhandlingar, ja det visar ju på hur flata vi har blivit. Agendan för varje möte brukar dessutom komma ut tidigast dagen innan, så att hinna sätta sig in i ärendena är närmast ogörligt, och därmed har jag sällan något att säga om dem - och att be att få bordlägga för att undersöka närmare kommer sällan på fråga eftersom alla ärenden alltid är i tidsnöd...vilket i sig innebär att rätten till MBL har blivit en tumme, som han sa Mäster Skräddare.

En ombudslunch har jag hunnit med i dag också. Den var väl inte så oerhört givande men jag tror och hoppas att de ska bli det i takt med att vår hyfsat nyblivna ordförande blir varm(are) i kläderna. På gott och ont på en liten ort så känner folk varnadra, och det blir alldeles för mycket skvaller - i och för sig ombuds/fack/arbetsrelaterat, men ändå. Tyvärr upplever jag att facket av idag blivit uttunnat, flatare, mer uddlöst än vad det varit förr om åren. Jag undrar så vad det beror på - vad tror du? Förresten - du är väl med i facket?

kan en vara det samtidigt?

Som barn var jag nästintill sjukligt blyg och självmedveten - jag gömde mig gärna bakom mammas ben när tantsläktingarna ville prata, knipa i kinderna och påtala eventuella likheter - antingen med mamma eller med pappa, främst beroende på vilken sida av släkten tanterna själva befann sig...sen släppte det successivt under skoltiden men jag minns fortfarande när det _verkligen_ släppte. Eller ja, jag minns inte när, men jag minns tillfället - jag stod på postkontoret i min lilla hemby och våade för första gången i mitt liv själv ta initiativ till att säga något mer än ett tyst "tack" till kassörskan. Sedan den dagen har det liksom flödat, flödat över ibland. Jag har pratat i alla sammanhang, i alla miljöer, med allt och alla, kända och okända, fått beröm och skäll för mitt myckna pratande och nu har det tagit slut.

Inte riktigt dock, det är ju inte så att jag blivit stum precis men något har hänt. Måste jag så måste jag, jag gör de med bravur på jobbet och i sammanhang då det krävs av mig men jag kan gå ut ur rum, gå omvägar, titta åt annat håll och låtsas inte se för att slippa prata med folk. Idag i ett socialt sammanhang fanns där två personer som kommit enbart för min skull och det låg som en tyngd på mig att jag måste ägna mig åt dem - men jag gör det, och jag gör det utan att låta dem märka att det väcker olust hos mig men jag mår inte väl av det.

Men det märkligaste av allt är ändå att trots att jag inte vill, och inte mår väl så sitter jag ofta, alltför ofta och längtar efter att få vara social. Jag tittar över till grannen och ser hur många som går in genom den trivsamt upplysta entrén och känner mig utanför - men vet att jag hade aldrig orkat delta. Jag hörde väninnan berätta om kvällens "lilla middagsbjudning" och blev ledsen att jag inte var inviterad - men när hon ringde en stund senare och bannade sig själv för att hon inte omedelbart tänkt på mig så tackade jag nej. Inte av tjurighet, inte alls, utan av ren och skär trötthet - bjudningen skulle innehålla både nya människor och små barn och jag är väl medveten om att jag inte orkar....

Det är en oerhört underlig dubbel och kluven känsla, att vilja men inte vilja.

Och det får mig att fundera på om det verkligen ÄR så som jag tänker, att jag blivit mer introvert med åldern eller om det handlar om andra saker, om det där "allmänna måendet" igen och hur jag isåfall kommer tillrätta med det? Lite skämtsamt säger jag att "det blir bra efter den 2:e maj", dvs när jag flyttar - men naturligtvis är jag medveten om att inget blir "bra" som genom ett trollslag. Anyhoo så skulle det onekligen vara skönt att känna sig pigg igen, nån gång?

Fyra dagars underbar ledighet har jag tänkt hela veckan....och idag är det nån slags hybriiserad LångVåffelfredag och lång känns den.

Att inte ha en stor och släktkär familj har jag skrivit om tidigare, likaså om att ha vänner utspridda över hela landet och att inte ha vare sig ekonomi eller ork att resa - så det är väl lika bra att hoppa över, för samma gnäll år efter år är ju knappast konstruktivt   Men oavsett så känns det, i år igen.

Fast i eftermiddag, efter det lika årilgt återkommande sjungeriet i kyrkan, ska jag åka till Ängelen och hennes sambo. Planen var att beställa en långfredagspizza och bara chilla, men nu har det istället eskalerat eftersom sagda Ängel nyss ringde och sagt att hennes svärföräldrar velat bjuda hem dem, och att hon då sagt att "isåfall ingår min mamma".... Såatteh, first encounter med the inlaws väntar alltså i denna afton    Enligt Ängelen är de "helt harmlösa", och det låter ju.......tja, jag vet inte. Å andra sidan så är ju jag själv allt annat än harmlös så det kan kanske bli spännande? Först och främst är det ju det där med att de "tänkt bjuda på grillat". Okej, jag fixar mat själv - och avstår sedan gärna alla vidare matdiskussioner, tack. Fast om jag ska sitta här och bygga upp ett scenario så...nej, Bort det!

Men imorgon då......på självaste påskafton? Ja då inträffar ett ännu intressantare upplägg, nämligen det att jag ska åka hem till mina föräldrar och äta påskmat. Det kan ju bli trevligt, och det kan också bli oerhört awkward. För han som äger den andra halvan av mitt hus kommer också och mina föräldrar är inte ett dugg medvetna om hur lite kontakt han och jag faktiskt har. Men jag antar att vi kommer att ha en hel del att prata om även om vi inte berör vårt (tynande) förhållande, eftersom han och hans mamma är iväg idag och beskådar arvsuppdelningen efter hans bror. De bägge barnamödrarna skulle träffas i boendet och "dela upp" det lilla som finns. Å ena sidan är jag glad att jag slipper se det, å andra sidan tänker jag, cynisk som jag är, att det nog kunde vara en underhållande cirkus. 

Och sen...sen är det två hela helgdagar kvar. Som jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra på. Tänker att det hade varit givande att umgås med människor jag tycker om och vill träffa, men jag är inte bortbjuden någonstans och jag har ju sjukt svårt för att bjuda bort mig själv så jag förmodar att jag lär sitta här och Facebooka, YouTubea, läsa lite och kanske tvätta nån maskin tvätt. Flera av kollegorna har tagit ledigt minst ett par dagar i veckan som kommer, men jag sa helt ärligt att jag inte visste vad det skulle vara bra för för min del, jag kan lika gärna jobba som att sitta hema och glo. Förstår att det finns de som tycker att jag är negativ men...tja, det är helt enkelt så jag känner det och när folk frågar så får de såklart ett svar.

Men ja, nu är det påsk och även om långfredagen inte är den roligaste dagen i påskhelgen så säger jag det ändå:

GLAD PÅSK!  

Just nu är jag nog bara trött, trött så in i märgen.

Sa till en kollega att jag "räknar ned" till ett visst datum och hen frågade om jag verkligen trodde att allt blev bra som genom ett trollslag då - men naturligtvis är jag inte så naiv. Det kommer att fortsätta att finnas massor av saker att fundera på, personer att ta hänsyn till, händelser och saker som komplicerar mitt liv - men jag kommer åtminstone att ha en egen landningsbana, en egen plattform som utgör MIN bas, MIN trygghet. Hoppas jag.

Men för tillfället är jag som sagt bara trött. Det är ytterligare ett stressymptom, att jag inte sover, och att jag inte kan tänka strukturerat. Mina tankar går i loopar, i berg- och dalbanor. Försökte komma fram till en logisk tankebana angående vår sysselsättning tillsammans med den kollegan som jag täckte upp för förra veckan, men hen nojjar så mycket över sitt mående oc jag är så stressad på insidan att jag inte kan forma och behålla en tanke någon längre stund så det blev till slut bara ett enda stort "jaha". Vi enades om att köra på en struktur och så utvärdera den framöver, men vad strukturen egentligen ska innehåll och när "framöver" är, det vet ingen av oss.

Men får jag bara sova lite mer än mellan midnatt och halv fyra så tror och hoppas jag att det ska kunna bli lite mer struktur. Jag tror banne mig att jag ska försöka alla redan - godnatt!

Hela den här veckan har min kollega C varit sjuk, vilket har inneburit att jag har fått överta hens arbetsuppgifter....eller snarare lägga dem ovanpå mina egna. Rolig, trevligt men stressande och tungt. 

I onsdags lämnade jag dessutom min inackorderingskällare med min alltmer avogt inställda hyresvärd, för att husvakta åt min vän B som ska köra Rosa Buss i 1½ månad = får äntligen rå mig själv, behöver inte fundera över någon annans göranden och låtanden och hips vips tror jag att vi är framme i maj faktiskt!

Also har en del andra orosmoment undanröjts och moln har skingrats. Men, i takt med att många spänningar alltså släppt i veckan tillåter sig alltså min kropp att packa ihop och jag har, lagom till helgen, drabbats av en dundrande bihåleinflammation. Kände mig iofs lite ynklig i går kväll men det trodde jag handlade mer om omständigheterna än något annat - och i morse när jag steg upp och gjorde mig redo för jobb gick jag, som alltid, på autopilot och känner/tänker/tycker ingenting.

På plats på jobbet insåg jag dock att jag hade feber, förmodligen ganska rejält med feber också - en tretti förti grader som min kollega sa    Men mtp att fem kollegor har ledig dag på fredagar och två andra var hemma sjukskrivna tiggde jag till mig ett par Alvedon och kastade mig (ha!!!) in i verksamheten. På 10 minuter var jag genomsvett och iskall om vartannat, skakade som ett asplöv och var allmänt snurrig. Vid klockan 11 insåg jag att det inte var möjligt att fortsätta, inte med ett huvud som höll på att explodera, ögon som nästan poppade ut ur sina hålor och tänder i överkäken som värkte i kör - samt en näsa vars gulgröna innehåll tillsammans med övriga symptom klart signalerade bihåleinflammation. 

Jag utgick, med kollegiets välsignelse och resan hem var i sig en upplevelse i feberyra....eller tja, riktigt så illa var det väl inte, men helt fokuserad på min bilkörning kan jag tyvärr inte påstå att jag var. Väl på plats i lånehuset somnade jag iallfall ganska omgående och tupplurade i inte mindre än tre timmar.....  det blev jag kanske inte bättre av, men å andra sidan inte ett enda dugg sämre heller. Såväl ögon som tänder sitter nämligen kvar i huvudet, och huvudet sitter också kvar! Finaste A har smsat och frågat om det är något jag behöver ha handlat och jag har hintat att "behöver" kanske inte är rätt ord att använda om ostbågar menne.........

Så, det lär bli en stillsam helg - dumt nog, jag som hade planerat en hel massa, loppisbesök, sänghämtning och "Bondens påsk" på Huseby Bruk  

men vi får väl se hur det går med allt det där - febrig gör jag inte många knop, och inte många metrar heller....det kanske faktiskt ör läge att ta en vilohelg, hela helgen, både fysiskt och psykiskt?

....det här med dödsfall och begravning skulle nog vara typ tusen gånger lättare, och enklare, om inte folk vore sådana giriga jävla rövar.

Att sitta i samtal med begravningsentrepenörerna, hemma i deras eget ägandes "finrum" i villan - komplett med fotografier från familjens alla bröllop och barndop - och med hund och barnbarn som pockar på uppmärksamhet....och med en av entrepenörerna föredragande EXAKT varenda siffra som han jämför mellan sin egen och en konkurrerande firma....det kändes inte helt okej.

Att sedan ha ett av den avlidnes ex i telefon ett antal gånger på en helg, diskuterande pengar till barnen, värdet på kvarlåtenskapen, vem av arvingarna som ska ha vad osv osv kändes inte heller så himla upplyftande. Dessutom ringde hyresvärden ett antal gånger och var även han noga med att påtala att han lånat ut pengar. Inte för att jag ska klaga i den bemärkelsen, jag behövde tack och lov inte prata med någon av dem men att ens ringa, att ens tänka tanken bara dagar efter det att någon som en påstår sig tycka om, ja rent av älska har gått bort oerhört hastigt och fullständigt oväntat - det är för mig fullständigt absurt!

Men det är nog så sant som det är sagt - pengar tar fram det sämsta i människan. Intressant nog är det ingen av dem som erbjudit sig att lyfta ett finger för att hjälpa till med all struktur och allt jobb kring dödsfallet och begravningen, nej det är ju bara bra om "nån annan" sköter.  Samtidigt som det är oerhört glädjande att se hur många som uppenbarligen uppskattade min bortgågne "svåger" så är det minst lika sorgligt att uppleva hur få som faktiskt erbjuder stöd och hjälp till den/de som både sörjer och ska göra allt arbetet för att "reda upp" ett avslutat liv.

Men det är väl också ett talesätt som är sant: "snacka går ju"   

som det hyfsat nya ordspråket säger:

"Life sucks - and then you die"

Det har varit dödsfall bland män i yngre medelåldern i min sk partners bekantskapskrets de senaste månaderna. Två av dem var självförvållade, och ärligt talat tog jag genast detsamma för givet för ett tredje  b/c reasons. I skrivande stund vet jag inte fullt ut vad som hänt, och det kanske verkar cyniskt att blogga om en sådan sak, men för mig innebär det faktum att jag skriver om det att det blir hanterbart, mer verkligt. Jag får processa det, bearbeta och fundera. Bli lite uppgiven, relatera - ja, känna alla de där känslorna som en känner vid oväntade dödsfall.

Ännu mer cyniskt kan jag säga att det är på ett rätt distansierat känslomässigt vis jag berörs, det är inte personer som jag har (haft) någon speciell relation med men icke deso mindre berör det mig. I högre utsträckning berör det mig att har för tillfället inte har någon som helst förmåga att stötta den person som i större utsträckning än mig är känslomässigt berörd av det som hänt. Jag kan liksom inte finns där, inte stötta, trösta, hjälpa. Jag har inte den förmågan nu, inte den känslan är jag rädd för....

Och det underliga är, att jag på ett lika distansierat sätt kan se - liksom utifrån - att jag "borde" agera på ett visst sätt, och att jag på något semi-professionellt plan kan uppleva att det är underligt, och jag blir medveten om att jag....kanske åtminstone "borde" ha dåligt samvete för mitt bristande stöd. Men samtidigt som jag känner så, så känner jag också att jag gör det igen: prioriterar mig, och vad som funkar bäst för mig.

Krasst?

Ja, förmodligen - och då får det vara så.