Idag har varit en sådan där dag då liksom ingenting blir bra.

Eller jo, en timme under eftermiddagen var riktigt trevlig, men det är också allt. Vissa dagar känns det som den där gamla roligheten: "alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig"

En sådan dag har det varit idag, först på jobbet då överstechefen ville ha information av mig som jag egentligen tyckte att den det vederbör skulle lämna över, men då blev jag så hårt bemött att jag tappade koncepterna och berättade ändå. Sen total förvirring då saker som har bestämts av vissa  - över andras huvuden - tydligen har glömts bort lika fort och ändras igen utan att alla involverade informeras. En del ska liksom bara stå i givakt och vara tillgängliga?

Sen var det så på kören, vi sjunger med pensionärskören och de tycker själva att de är så makalöst märkvärdiga och att vi i kyrkokören mest är nån slags utfyllnad, eller ersättning för dem. Jag ogillar starkt den sortens hävdelsebehov och konkurrens, och i det läget blir det rent av löjligt....och jobbigt blir det när vi har kaffepaus och ALLA har någon självklar att prata med. En bror, en pappa, en arbetskamrat, en granne, en barndomsvän, en föreningskollega - alla har någon sådan där, utom jag. Åtminstone kändes det så _just_ idag_ och det är ingen rolig känsla. Förmodligen hade inte någon enda vänt ryggen åt mig om jag kommit fram - men ibland är det ju lite kul att bli uppsökt också?

Och så avslutningsvis ikväll i FB-chatten med ungarna om julen....och då visar sig det som jag redan ryktesvägen haft på känn. Att mellansonen ska till sin pappa på eftermiddagen (i år igen) för det vill hans flickvän och på juldagen ska de fira med hennes familj. Att store sonens flickvän jobbar på förmiddagen och att de sedan ska hem till hennes familj - han vill helst inte fira alls och överlämnar besluten till henne. Att dottern förmodligen följer med mellanbror till pappa för den logistiken passar henne bäst eftersom hon vill hem till pojkvännen på kvällen och åker hon inte med honom så kommer hon inte hem.

Så.....det är jävligt synd om pappas nya fru eftersom hon inte har sina barn hos sig i år - de är hos sin pappa, men det är tydligen inte alls synd om mig som för andra året irad ställs inför ett färdigbokat julupplägg som jag inte haft ett käft att säga till om, och som jag inte alls är nöjd med. Funderar allvarligt på att krypa in under en sten och strunta i alltihop - även om det är otroligt lätt att _säga_ att det inte är så märkvärdigt med jul så kvarstår faktum: det är inte så himla kul att bli bortvald heller.

Jag har känt henne i snart femtio år, men jag tror aldrig jag blir klok på min mamma. Jag tror ärligt talat inte att det ens GÅR att bli klok på henne och hur hon (knappast) fungerar.

Igår satt hon och ryade om hur folk (läs: två av mina barn) minsann aldrig tidigare velat delta i pepparkaksbak och julfirande som är påfresande och verkligen inte kommer att inträffa henna hos henne fler gånger och hur sjuk hon alltid blir när vi träffas och hur mycket cortison och penicillin hon måste äta och om trött och jobbigt och "åtminstone ha knytkalas" och morr och snäs och gnissel och gnäll och jag klargör att det inte förväntas att hon ska bjuda på middag och får bara dåligt samvete för att jag initierat till det där traditionsenliga pepparkaksbaket som hon yrar om vareviga år och vill helst bara avboka typ allting....

Idag ringer hon och säger att det är SÅ synd att hon inte kan få bjuda på middag när det ska bakas pepparkakor, hon har ju en gödkyckling stor som en hel kalkon i frysen!!!!! Och bjuder in till julfirande hemma hos sig, vi blir ju inte alls lika mycket folk som förra gången (min syster, svåger och deras dotter kommer inte) så det blir ju en heeeeeeelt annan sak och så himla mycket mindre jäktigt (samma ungar ska dra vidare till samma andra ställen som förra året) och är så förbålt len och inte ens överslätande utan verkar alls inte ens vara medveten om vad hon sa igår.

Och så begår jag kardinalfelet att faktiskt ge svar på tal, och ifrågasätta vad hon sa igår, vilket jag ska ta för sanning och hur det faktiskt fick mig att må.

Och då är jag ju förstår - som vanligt, höll jag på att skriva - den som är elak, för varför blir jag arg? Har jag verkligen sagt till ungarna att mormor inte vill fira jul med dem (mtp att de är 22, 24 och 26 så har de ju upplevet en och annan av mormors humörsvängningar och vet hur det kan låta) och hon som har en hel kalkon och det är klart att vi är välkomna men det blev fel för hon har ju INTE HUNNIT fram till att planera för julen!!!!!!!

Nä, men att jag har, och att det är jag som kommer att få ansvaret (från alla håll) att sköta logistiken och därför behöver inhämta åsikter och önskemål (från alla håll) för att alla ska bli så nöjda som möjlig, det har hon alltså inte tänkt på. Har hon tänkt på att jag också kanske börjar bli trött, och gammal, och trött och gammal och...sa jag trött?

Nej, det kanske inte är så lätt - och hänsyn har ju aldirg varit något av hennes paradnummer så vad förväntade jag mig?  Det är inte lätt, det här med högtider och firande....

Visst är det okej att helgpausa från bloggen?

Speciellt en helg som den här, då jag ägnat mig åt adventspyntande in absurdum. Nåja, med god hjälp i och för sig och inte på något sätt emot min vilja - det är ju sådana röjgrejer som jag tycker om att göra, de ger mig betydligt mer energi än att sitta rakt upp och ned en hel helg med en bok eller framför tv:n och "vila". Så nu är Huset vid Havet redo för Herrens ankomst - för det är ju faktiskt det advent betyder, och inte "väntan" som alldeles för många fått för sig...

Men nu går jag händelserna i förväg, det får kanske anstå med att prata om alla adventerna och sjunget och sånt...fast varnad är väpnad sägs det ju. I år var jag snabb och föregrep min (o)ömma moders förfrågan om det traditionsenliga "pippekaksbaket" genom att avkräva mina ungdomar ett lämpligt datum som vidarebefordrades till den äldre generationen och jag kände mig rätt nöjd med mig själv. Det skulle jag inte ha gjort.

Idag stannade jag till hos föräldraskapet för att dricka kaffe, avböja allehanda bakverk och dessutom frisera min Lillefar. Naturligtvis kom vi årstidsenligt att prata om jul och jag vet inte om det beror på att hon inte fått klaga på att hon inte får besked, om det beror på att hon själv inte fått lyfta frågan, om det beror på att hon _alltid_ måste klaga på någonting eller vad fan det beror på men nu var det inte bra med vare sig pepparkaksbak eller eventuellt julfirande. Jag blir så trött, för hur vi än vänder oss så blir det alltid fel, det _finns_ nog inget sätt att göra henne nöjd på?

Nå, vi får väl se hur det blir med jul - en klar fördel med FB är ju att det går att bjuda in till gruppchatt där så det har jag gjort med "alla mina ungdomar" och begärt in uppgifter på hur de tänker sig att deras firande ska gå till. Samt önskelistor   . Snart är det jul....jippie?

...egentligen är det det enda jag orkar: eeeeehhh.....

Fast som en bekant sa häromdagen: det hjälper ju inte att gnälla, ingen JÄVEL lyssnar ju ändå!   

Det är svårt att med ord riktigt beskriva hur jag mår, hur trött jag är. På jobbet är jag typ överlastad med jobb och idag fick vi klara besked om att trots att det trillar in mer och mer jobb så får vi inte utökad personal. Årets budget är överskriden - punkt slut. Det tråkiga är att vi inte fick veta det där om budgeten förrän vi suttit i drygt två timmar och filat på olika lösningar vad gäller utrymme, omorganisation osv. Pure waste of time, som inte prescis gör en piggare.

Den allmänna livssituationen skapar också en rejäl dos av den där svårhanterliga inre stressen, den som jag kan bita ihop rätt bra om men som tar sig uttryck i vad jag fått lära mig är klassiska beteenden: vippa på fötterna när jag sitter, bita på nagelbanden, vanka omkring när jag borstar tänderna, (ökad) irritation vid bilkörning och en del andra saker...

När jag gjorde ett självskattningstest på stresshanteringskursen som jag gick -07, så fick jag 38 markörer av 40 och det var ju....inte så bra? Där skulle jag definitivt inte hamna om jag fick göra om det idag, men nånstans mittemellan 15 och 20 skulle jag tro. Många av stressfaktorerna beror på Moment22- situationer....om jag inte gör det, så kan jag inte det, om inte A så händer inte B. Om jag väljer C så kanske både A och D går åt helvete, typ och det vill jag ju inte varken utsätta mig själv eller någon annan för. Alltså låter jag istället bli precis hela alfabetet och så ökar stressen.

Men snart är det jul!!!! säger kollegorna. Jaha, som om det på något sätt skulle minska press och stress? Möjligtvis för de som lever i frid och endräkt i Bullerbyfamiljer utan plastfarsor, halvsyskon, bonusbarn, ungars partners föräldrar, elaka styvmödrar och andra komplikationer. Och för de som slipper vara koordinatörer för alla de ovanstående....

Fast ja, det är ju faktiskt mer än en hel månad till julafton, allt hinner nog liksom bara flyta på plats innan dess? Den 12 december ska jag iallafall baka pepparkakor. Eller nej, jag ska inte baka, jag har "bara" styrt upp ATT det är dags....phew.

Och nu ska jag nog göra något åt den där tröttheten, iallafall momentant. Mina sömntåg har nämligen jäkligt glesa avgångar, det går ett typ nu och sen går inte nästa förrän framåt ett-tiden på natten   och det är "en gnutta" för sent när jag behöver stiga upp vid 5.30

Ibland behövs det så lite för att väcka ganska starka känslor. 

Idag har jag tydligen gjort både gott och ont.

Det onda bestod i att jag påtalade att det finns mer än det som möter ögat och jag fick då veta att jag är "negativ". Jamen visst, det får folk tycka, det är inte på något sätt min livsuppgift att försöka hålla alla positiva och på gott humör. Vid snart 50 har jag snarare äntligen kommit på att det är min uppgift att få mig själv att må så bra som möjligt, istället för att hoppas på och tro att någon annan tar på sig det. Om jag då råkar vara obekväm för någon annan så...ja, då bjuder jag helt enkelt på det. 

Det goda var minst lika enkelt, om inte både enklare och i egentlig mening simplare - jag hjälpte en person att skriva några korta rader. Rader som för mig var helt betydelselösa, men väldigt viktiga för den som bad om min hjälp. Så viktiga att personen ifråga faktiskt grät medan jag skrev de där få orden. Nu bekräftar jag kanske bilden av mig som personen i stycket ovanför vill belysa, nämligen den att jag är negativ, men helt ärligt så berörde inte heller den här handlingen mig nämnvärt. Jag gjorde en grej, tacohej, typ.

När jag läser vad jag skrivit ovan tänker jag att jag kanske är avstängd, har stängt av mig själv och är obrydd för att inte bry mig för mycket? Ja, om det är så - så är det så och får vara så. Det känns som om jag måste spara på ork och hushålla med känslor/empati för att kunna fortsätta vara jag - det av mig som finns. Självbevarelsedrift har jag nog inte lidit överdrivet mycket av tidigare i livet, vare sig fysisk eller emotionell så det kanske är på tiden?

Ja hassegu, det är tunga funderingar så här på kvällskvisten men något som onekligen lättade upp var chatten - som pågick från eftermiddag och långt in på kvällen - med en gammal vän (gammal i bemärkelsen "sedan lång tid" och inte åldersmässigt). Jag undrar hur gammal du var första gången vi firade midsommar ihop Mira, eller träffades vi tidigare än så?

Det känns så lagom jävla kul när en gjort vad en kan, ansträngt sig för att saker och ting ska bli så bra som möjligt, lösas smidigt och enkelt och så blir det antingen rök i ansiktet på en, eller varför inte en rejäl jävla smocka. Bildligt talat såklart - men ändå.

Lite så känns det just nu, både privat och yrkesmässigt faktiskt.

Så nu har jag bestämt mig, och sagt ifrån att det omöjligt kan vara mitt ansvar att dra hela lasset längre. Spontant tänker och känner jag att det kommer att innebära att absolut ingenting händer i fortsättningen, och tja...då får det väl bli så? 

...det kan se väldigt olika ut. 

Om jag reser till den platsen där jag är mantalsskriven består helgen oftast av pizza och tv på fredagskvällen, shopping  av någon pryttel till bostaden på lördagsförmiddagen eller trädgårdsarbete om det är säsong för det och sen troligtvis tv resten av dagen/kvällen, söndagen innehåller besök av svärmor och sen resa hit där sängen som jag sover i står.

Om jag stannar här i byn där sängen står, då kan det bli besök hos vänner, utflykter till både vanliga och ovanliga ställen, träffar med barnen, cafébesök, sjung med kören och lite av varje. Den här helgen inleddes med supé och musikalbesök med kollegorna på fredagskvällen - föreställningen i sig var väl inte den allra bästa jag har sett, men det är trevligt att umgås med trevligt folk   och jag fick framstå som nån slags konnössör för H som vid dryga 40 var på föreställning för första gången i sitt liv. Han är mer begiven på trav erkände han.... Lördagen blev en mycket märklig dag, dels var jag trött som en gnu efter arbetsveckan och att ha kommit hem låååååångt efter midnatt kvällen innan och dels på grund av de fruktansvärda händelserna i Paris. 

Jag varvade städ och tvätt med powernaps, läsning och nyhetsprogram. Det blev nog faktiskt mest naps.....och då behövde jag förmodligen det!? Idag började jag dagen på 47:an med ett stoooort glas fettkaffe (innehavaren till 47:an vet nämligen att det är min standardfrukost) och sen tuffade vi iväg på det jag envisades med att kalla för "kattloppis". Tyvärr loppade de inte ut några katter, men lite shopping till förmån för StoraStadens katthem lyckades vi med, i mitt fall en kjol, en vacker hyacint och mera kylskåpspoesi till jobbet....

Innan vi tuffade iväg hade min lilla vita Loppan lastats med en - i mitt tycke - gigantisk (tom) gasolbehållare som vi fick i uppdrag att fylla på. Den skulle fyllas i en by vid namn Barkhult, och eftersom där även finns en outlet så var det uppenbarligen ett designuppdrag för oss. Jag kan säga så här mycket, att den där outleten var verkligen inte värd resan ut på slingrande skogvägar i absoluta ingenting. Men gasol fick vi påfyllt iallafall, och fick gaffla lite på köpet.

Sen uppstod, mest på grund av det geografiska läget, ett enormt behov av att besöka det där stora möbelvaruhuset. Eftersom vi var långt ifrån ensamma om att ha känt det behovet beslöt vi oss för att enbart kika in på fynddelen, men sen skulle vi "bara" och så gick det som det gick.....men det blev varken ljus eller servetter!

Sen måste vi såklart äta nåt också men eftersom det låg en väsk- och skoaffär i vägen råkade vi ramla in i den också....tur att den ena av oss har köpstopp pga stundande utlandsresa och att den andra (som inte fick åka utomlands) har köpt en bil och har slut på pengar...alltså blev det ingen väska shoppad   och inga skor heller. Men åt gjorde vi, bara nyttigheter såklart, inklusive en whitechocolatchip and macadamianutcookie. Sen fick vi faktiskt lov att åka hem eftersom det förmodligen låg sömnmedel i den där nyttigheten vi åt och det är ju så välsignat att det går att gaffla även om en kör bil och håller på att somna. Väl tillbaka på 47:an blev jag erbjuden kålpudding, men där kände jag att gränsen fick gå, så jag åkte och parkerade min lilla Loppa och gick in och handtvättade fyra behåar istället.

Jajamen, så trevligt kan det vara en helg när tv:n är avstängd!

"Hemma, var ligger det nånstans?" sjunger Kristina i "Kristina från Duvemåla, när hon - till stor del mot sin vilja - följer sin man Karl-Oskar över oceanen till hans drömland Amerrkat. 

Enligt Paul Young har han sitt hem överallt där han lägger sin hatt och i en meme på nätet läste jag nyligen att "hemma är där mobilen automatiskt koppla upp sig mot wi-fiet".

Jag vet inte riktigt var hemma är för mig. 

Det finns en plats där jag är mantalsskriven och där en (ständigt minskande) del av mina tillhörigheter befinner sig. Det finns en annan plats där det står en säng, med en kudde som jag vilar mitt huvud på de flesta nätter, en garderob med ett gott urval av mina kläder, och så lite annat smått och gott som jag har behov av.

Men något som verkligen känns som _hemma_, det har jag inte.