Menar jag då att jag är omgiven av elaka människor som vill mig illa, som tvingar mig att göra såant jag inte vill?

Nej, missförstå mig rätt - det menar jag inte alls. Jag tror inte för en sekund att de som jag betraktar som "min nära" medvetet behandlar mig på ett sätt som jag inte kan svara upp till, som jag inte mår väl av. Inte för en sekund tror jag att de är ondsinta personer som uppsåtligt agerar skadligt för någon annan.

Däremot är jag helt säker på att vi alla är en produkt av vår uppväxt, vår omgivning och våra upplevelser och det är summan av dessa som avgör hur vi beter oss i alla sorters mellanmänskliga relationer. Jag är fullt medveten om att jag själv, med min uppväxt, är en till-lagspersonlighet. En person som av födsel och uppfostran har lärt mig att sätta andra och deras behov före mig själv och mina behov och önskemål. Att någon närstående - partner, barn, vän - liksom glider med i det beteendet, enligt principen om "minsta motståndets lag" är väl egentligen inte underligt alls - men mer egentligen tragiskt att det kan ske, om det är utan eftertanke, reflektion och självinsikt.

Och det är väl egentligen de tre orden som ligger bakom mina två, tre senaste inlägg. 

Jo så atteh...jag fortsatte att anpassa mig, för det är väl så det funkar i en kärleksrelation - att en anpassar sig? Men över tid började jag mer och mer fundera på att det mest kändes som om det bara var jag som anpassade mig, som jämkade för att vår relation skulle vara så smidig och givande som möjligt. 

Att ha en LDR är verkligen inte lätt, men i början - när jag fortfarande hade bil - var det inget större bekymmer att förflytta sig de 17 milen enkel resa - jag gillar ju att köra bil, jag kunde själv välja när jag ville köra och det viktiga var ju att få ses! Men när min lilla bil pacakde ihop för gott blev det mer komplicerat, att åka kollektivt är bra men inte alltid det lättaste och där blev det också en något ensidig anpassning - jag började "skolka" från jobbet för att kunna ta ett tåg som var framme i "lagom" tid så att det inte skulle bli för sent på fredagen och på söndagen tillbringade jag (påtvingat pga förbindelserna) sex timmar på resande fot och kom hem sent på söndagskvällen. Han å andra sidan, som slutar tidigare på fredagarna, gick hem i lugn och ro, tog ett fredagsbad, stannade ofta på vägen för att äta något - även om jag hade lagat något "fredagsmys" att äta tillsammans...och på söndagen åkte han sällan hem senare än vid lunch, för att han måste hinna handla inför måndagen. Något som jag aldrig hann på mina söndagar - men överlevde ändå......

Jag anpassade så mycket - städade hans badrum för det var ju faktiskt JAG som tyckte att det var smutsigt, inte han. Lagade all maten för det är ju JAG som inte kan äta vad som helst - inte han. Tog (obetalt) ledigt på klämdagar för att vi skulle kunna ha långhelg tillsammans (även om han jobbade så jag var ensam hemma på dagtid) men enda gången han tog en ledig klämdag tillbringade han den med kompisarna på en fotbollsarena - inte med mig, jag tillbringade helgerna framför tv:n eftersom han var trött efter veckans arbete trots att tv och film är något av det tråkigaste jag vet och jag anpassade mitt sexliv eftersom det var jag som hade "de udda preferenserna" som gick bort i hans värld så ja, en skulle ju kunna säga att det var självvalt - denna anpassning, men det är väl så en gör, för kärleks skull?

Till slut var det så tungt med långdistans, både på grund av resorna och anpassningen och på grund av samhällsnormen som sa att det var dags för "nästa steg" att jag inte orkade längre. De enda gångerna vi nu pratade om hur vår relation såg ut var när jag fick "utbrott" (återigen: mitt mående) och vid flera tillfällen hade jag fått höra att han var fullt beredd att flytta till mig, bara inte ännu....och detta "inte ännu" flyttades fram för varje gång. Så, i en pressad arbetssituation och en ohållbar boendesits tog jag ett oerhört ogenomtänkt beslut och förklarade mig beredd att flytta till honom.

Så började ett husletande där han som hantverkare hade kunskapen och alla kort på hand, jag tog tjänstledigt och fick ett vikariat och höll andan i stort sett hela tiden. För ja...nu skulle jag ju få det där jag ville ha - ett "riktigt" förhållande, där vi bodde ihop och levde och delade livet och den där jävla gråa vardagen med varandra. Uttrycket "be careful what you wish for" fanns i bakhuvudet men det var ju så här det skulle vara - det är ju så en går framåt i ett förhållande?

Nå - lång historia kort: där satt jag, i ett hus jag inte hade velat ha, i en by nästan 20 mil från hela mitt sociala sammanhang, med ett jobb jag inte orkade med och en man som....fortsatte köra sitt race. Men - jag hade ju fått det jag ville ha - nu bodde vi ju ihop! 

Ännu längre historia ännu kortare: det funkade inte.

Det funkar inte att anpassa ihjäl sig till en annan människa, att inte kunna prata med den människan om alla anpassningar en upplever att en gör, att få till sig att det allt mindre fungerande förhållandet beror på ens mående utan att i samma veva kunna diskutera vad det måendet beror på. Att hållas ansvarig för hur en annan person har det, praktiskt, ekonomiskt och kanske framför allt känslomässigt utan att den människan kan se sin egen del i det. Ibland tänke jag att det hade varit så himla skönt att kunna vara den där personen som en annan vill ha, att kunna (an)passa in sig som den där saknade pusselbiten och ja, det hade förmodligen varit jätteskönt - för den andre. Men vem blir JAG då? Och hur blir mitt mående, det där avgörande måendet, då?

Det gör mig verkligen ont om andra att jag uppenbarligen inte kan fylla den rollen, inte som partner, inte som dotter, syster och kanske inte ens som mamma, men för egen del så är det ju rent livsuppehållande att få vara jag, den jag är. Jag klarar inte av ett liv i ännu mera anpassning, då blir det i såfall inget liv. 

Det händer inte så sällan att jag funderar kring det - vem jag är, vem jag vill vara, om jag ska/kan bli sådan och hur det kommer sig att jag är som jag är.

Till det sistnämnda går det ju alltid att dra den där "en får va gla att en ä som en ä när en inte ble som en skulle" men mja, nu - i den aktningsvärda åldern av närmare 50 - så känner jag att jag nog har rätt bra koll på hur och varför jag blev som jag är. Vi är ju alla produkter av vår upppväxt, i kombination med viss genetik, och så här i perspektiv är jag väl medveten om hur min uppväxt har format mig, och har lärt mig att hantera och relatera till det.

Men det där medvetna varandet i samtiden, att hantera min omvärld medan jag försöker leva i den.....det är, och har varit, betydligt svårare. Det är nog här som ni, som känner mig IRL, ska ta en funderare på om ni vill fortsätta läsa - för det här kan bli ganska personligt och känsligt tror jag...eftersom det främst kommer att handla om mellanmänskliga relationer och jag växte upp otroligt dåligt rustad för att att hantera sådant. I min ursprungsfamilj var enbart positiva känslor godkända. Ilska, sorg och annat ledsamt fick en gå undan och hantera i ensamhet tills en var positiv igen och kunde vaa ett sådant där glatt barn som mamma ville ha. Det agerandet tog jag såklart med mig upp i mina kärleksrelationer, jag ställde inga krav, ifrågasatte ingenting, var nöjd med att någon ville ha mig och funderade inte jättemycket på vad jag själv egentligen kände och ville.

Och på det sättet fick jag barn, förlovade och gifte mig, skaffade villa, vovve och Volvo och levde något slags familjeliv i 20 år - ett familjeliv där jag var navet som fick allting att fungera, att snurra men ändå den minst efterfrågade eftersom jag ändå alltid fanns där, som en jäkla pojkscout - "alltid redo". Tills jag bara en dag inte längre fungerade. Då blev det sjukskrivning, självinsikt och skilsmässa.

På den skilsmässan följde en väldans massa eleände som jag bloggat rikligt om, men också fyra års välsignat självvalt singelskap, när jag funderade, provade och undrade vem jag var, vad jag ville ha, hur jag fungerade. År då jag utforskade mina förmågor, mina tankar, mina preferenser och gjorde massor av misstag men minst lika många upptäckter. Efter alla de upptäckterna och misstagen tyckte jag mig - vid 40 års ålder - äntligen vara klar över vem jag var och vad jag ville med mitt liv. Öppnade upp för en eventuell partner och hittade också en sådan, snabbare än vad jag trodde att det skulle vara möjligt träffade jag på en person som jag kände att jag kunde prata om ALLT med. Vi var vid det tillfället arbetslösa båda två och tillbringade många, många timmar i telefon - både med att utforska varandras personligheter och med att bekräfta vilka vi var.

Sen blev det plötsligt "allvar" - vi blev officiellt ett par. Verkligen inte utan vånda från min sida, för jag kände ganska snart hur jag förändrades när jag återigen var "flickvän", hur jag började anpassa mig, hur jag ibland kände mig riktigt fångad och det fanns nätter som jag grät mig igenom, det fanns tillfällen då jag bara ville ge mig iväg, oklart vart. Men jag stannade, jag lät mig tröstas - för jag ville ju, jag kände ju! Samtidigt upplevde jag att den person jag hade hittat under de där åren började krympa, hon sa inte, gjorde inte det där som hon tänkte, ville - för hon var osäker på hur det skulle tas emot - som om min egen upplevelse och känsla vore mindre värd än hans.

Och på den vägen var det, och är det. En ständig berg- och dalbana som varenda gång vi överhuvudtaget vågar prata om det hamnar i att bero på mitt mående. Men _varför_ jag mår som jag gör diskuteras dock aldrig - det är bara så att jag "mår" och att det är det som liksom styr hur relationen ser ut. Ingen tyngd alls, eller hur?

För tillfället känner jag mig mest som en klysch-maskin, ni vet en sån som bara kläcker ur sig saker som "åh vad tiden går fort när en har roligt" eller "själv göra, själv ha" och annat förnumstigt urtrist. Kanske har jag till slut blivit så gammal som jag är? Faktum är att nu känns det så, både fysiskt och psykiskt och inte enbart för att det är tufft på jobbet, slutet av året, värsta årstiden och allt annat som jag brukar skylla på. Det är helt enkelt tungt att vara jag.

På en position i livet där jag "borde" göra så mycket - definitivt orka arbeta heltid, ägna mig åt minst ett par givande och utvecklande hobbyer, bjuda hem mina barn med familjer på söndagsmiddag och andra små spontana begivenheter, barnvakta Grodynglet så att föräldrarna hanses kan få "egentid", umgås med mina åldrande föräldrar och så engagera mig i tillexempel diakoni, ensamkommande flyktingbarn eller volontärarbete på Erikshjälpen. Och så vårda det där "förhållandet" också, det borde förmodligen vara prio ett. 

Tro mig - VILJAN - att göra både ett och annat av ovanstående finns verkligen...men orken, var hittar en orken?

Idag är julfirandet över, ett firande som blev rätt okej. Inte Bullerby men inte heller Norén utan något hyfsat mitt emellan. Och jag är nöjd, mycket nöjd med att det är vardag igen för de allra flesta - själv har jag tagit semester för att kunna vara hemma och......se om jag kan få igen lite av den där orken? Samtidigt som jag sitter här och allaredan känner hur fler "borden" börjar knacka mig på axeln i form av "nu när du ändå är ledig så skulle du kunna......"

Japp, då skulle jag kunna ägna mig åt alla böckerna i min bokhylla som ropar efter att få bli lästa, kanske gå ut (om det slutar storma) i dagsljus utan att vara _på väg_ någonstans, bara ta en promenad, lösa några korsord för det var eeeevigheter sedan hjärnan var så kopplad att den klarade av det. Och så det där vardagliga också - diska, städa, tvätta. Och blogga lite också såklart - för det har jag förståt att jag mår ganska bra av att göra :)

Eller nåt? Den här veckan är ju en underlig sådan eftersom verksamheten (och en del kollegor) tar juluppehåll på tordag medan verksamheten (och en del kollegor) jobbar full vecka. Det där med olika antällningsvillkor är något som försvårar för oss, det är nästan så att de som egentligen mest skulle behöva arbeta är de som går hem på ledighet, främst på grund av gammal hävd snarare än på grund av vad som är bäst för verksamheten.  Nåja, det är inget jag kan påverka eller förändra så jag låter det vila.

En annan sak jag inte kan påverka är vädret - hur gärna jag än skulle vilja - det är ojämförligt grått, ruggigt och trist just nu. Här i sörlandet är det för det mesta så på vintern, och med den globala uppvärmningen är det väl inget annat att förvänta sig?

Något jag gärna skulle vilja kunna påverka är mina barns mående. Under kvällen, när jag just var på väg in i en rent kaotisk mataffär ringde Ängelen och frågade vad jag gjorde. Jag svarade och hon frågade om jag kunde komma och hämta henne, mamma-alarmet ringde omdelbart och jag svarade att jag kommer omgående. Redan på väg mot bilen hade jag två alternativa worst-case-scenarios och jag hade lika klart för mig vilket jag (personligen) skulle föredra. Det ena var att pojkvännen/sambon gjort slut och det andra var att hon akut fått avbryta sin utbildningspraktik.

Så...to cut a long story short så har min 23-åriga dotter flyttat in till mig, i min i och för sig rymliga, men ändock enbart två rum stora lägenhet. Vi har inte bott ihop på fyra år och då på betydligt större yta, så det här kan ju bli.....spännande?

arbetsmåndagen det här året! Och glädjande nog har det varit en riktigt trevlig måndag, i det allra mesta.

Men förvirrande.

Något som har varit stressande för mig, och som jag intressant nog läste att det finns en sprollans ny avhandling om, är ju faktiskt bristen på adekvata arbetsuppgifter. Jag har stimmat omkring och som vanligt petat i både högt och lågt, mycket för att sysselsätta mig, men i takt med att det har verkat som om jag är mer eller mindre umbärlig på min arbetsplats har det ju tärt på både självförtroende och självkänsla. Jag VET att jag är bra på mitt jobb, rent av superbra. Men när jag inte får/efterfrågas att utföra det som är mitt uppdrag blir jag osäker, tar det på mig som person och dippar i mående. Att november dessutom är min all-time-high -månad för mitt årstidsrelaterade mående gör inte heller saken bättre.

Men efter ett riktigt givande medarbetarsamtal för ett par veckor sedan, en kortare sjukskrivning för andhämtning och så idag en totalt trivsam arbetsdag, med ett superbra - om än inofficiellt - snack med chefen då flera nya vägar till intressanta arbetsuppgifter öppnade sig - och förvirrade mig, eftersom jag vill göra ALLT men måste ta ställning, och då vill välja det "bästa" och mest givande.....så bah wow oj pang jag kanske inte måste fortsätta se mig om efter ett annat jobb? 

Men osvuret är bäst, det är fortfarande fyra arbetsamma arbetsdagar kvar på den här veckan innan jag går på en veckas semester - och sen ska jag efter nyår gå på och jobba med något som jag inte alls ännu vet vad det blir  - förhoppningsvis får jag veta på onsdag och efter den 9:e vet jag var/med vad/vilka kollegor jag ska arbeta. Det är ju inte stressande alls, inte ett dugg......  

Och gårdagens försynta förfrågan från en borttappad vän ledde till en chattkommunikation som väckte en lika borttappad undran, som ledde till ett nyfiket googlande och en lika borttappad Catt. Vissa saker, tankar, undringar och känslor är nog lika bra att tappa bort i tidens malström.

Ja, det är mitt liv just nu - eller ja, jag får nog helt enkelt inse att det är så jag fungerar. Jag är en ALLT eller INGET - människa och jag mår därefter. December är ju i min verksamhet och i min form av hobby en hektiskt månad men i år känns det som om allt är upphöjt till minst sju. Dessutom har jag kollegor som har sparat på hög till mig under de faktiskt ganska få dagar jag var hemma och försökte andas så när jag kom tillbaka så hade jag en dask som väntade, och dessutom två heldagsuppdrag som ligger utanför mitt ordinarie uppdrag, men som tydligen föll på mig oavsett. Och ja, med tanke på hur jag har känt för mitt jobb på sista tiden så gjorde det faktiskt ingenting att jag inte skulle vara på plats som vanligt.

Att jag sedan har sjukt svårt att begränsa mig privat bitvis är ju - som någon sa: självförvållat men icke desto mindre tröttande. Fast visst ger det oerhört mycket positiv energi ocskå! I måndags var Ängelen och jag i Domkyrkan på vad de kallade för ett "medeltida luciafirande" och vad som var medeltida mer än ett fåtal sånger gick nog mig förbi men icke desto mindre var det oerhört vackert. Under natten drömde jag kaotiska drömmar om allt och inget och var vaken lika mycket som jag sov.  Konstaterade under en av nattvandringarna att det förmoligen - för första gången i mitt liv - berodde på fullmånen, en måne som var nästan motbjudande där den hängde strax över trädtopparna.

På tisdagen skulle jag ha varit på köravslutning/julknytis med kören men kom inte ivög från jobbet som planerat så det tvingades jag lämna återbud till i sista sekunden tyvärr, för jag hade hellre bytt onsdagens aktivitet (tvättstuga) mot det.... och på torsdagen var det dags för julfest med jobbet - tack och lov en väldigt kort och koncis tillställning med enbart ätande, tal av chefen samt utdelande av de obligatoriska julklappspresentkorten och sen hemgång. Nästan lika dålig sömn igen trots att jag var desperat trött efter en så gott som sömnlös natt. Och så var det ju faktiskt jobb som vanligt nästa dag och vad jag gjorde på fredagskvällen har jag trängt bort....men hade en lika sömnfattig natt, somnade runt 22.30 och vaknade igen vid 00.30 Klarvaknade.

Och var vaken fram till nån gång efter 5.30, det sa åtminstone klockan när jag tittade på den. Därefter blev det några timmars sömn innan det var dags att åka till Lilla Byn vid Havet för att följa med T på hans arbetes julbord. Det är i och för sig oerhört generöst av dem att bjuda med oss "respektive" men det är inte första året som jag undrar vad jag egentligen har där att göra. Köra 17 mil enkel resa för att äta mig sjuk på mat som jag inte är så värst förtjust i, ( i år drack jag inte ens av den frikostiga gratisalkoholen vilket ibland kan underlätta) samt umgås med människor som jag inte har något gemensamt med (extra jobbigt mtp att jag använde upp alla mina mingelskills redan på torsdagens julbord) och sedan sitta i en festlokal där det spelas underbar dansmusik men ingen i sällskapet dansar, de stampar inte ens takten till musiken :( och volymen är för hög för att det ska gå att prata så vad vi gör är egentligen mest att....sitta. Sen vid 23.30 kommer skjutsen och då åka hem till T och sova, stiga upp nästa dag och ha makalöst ont i magen och åka samma 17 mil hem igen.  Så...jag gör det för att vara "snäll", för att ställa upp för T, typ.....men jag är ju i ärlighetens namn inte speciellt snäll mot mig själv när jag gör så? 

Till det kommer att det där gråtandet som jag tydligen började med för några veckor sedan, det bara fortsätter. Jag gråter åt tv-program, åt chattkonversationer, åt radiogudstjänsten, åt musik, åt böcker, åt luciatåget, jag grät en skvätt i baksätet på kollegans bil på väg till jobbet och det är väl tur att det inte är sådan där jobbig fulgråt som jag vanligtvis gråter. Nej, det här är stora sorgliga tårar som fyller på i ögonvrårna och sedan väller över och kastar sig nedför kinderna, rullar ned över hakan, droppar ned och bildar blöta fläckar på min bröstkorg. Ljudlösa, lättborttorkade tårar som inte ens efterlämnar minsta snörvling, men ofta en sjuhelsikes huvudvärk.

Eller ja, vad vet jag om det - huvudvärk har jag ju haft 24/7 så länge jag kan minnas nu så att skylla den på tårarna är orättvist. Jag gör som kollegan som varit tjänstledig och nu kommit tillbaka till den huvudvärk hen trodde hade släppt: jag skyller på arbetslokalerna och arbetet i stort. Det arbete som gör att jag måste sluta skriva nu, eftersom jag ska vara fräsch som en nyponros när jag inställer mig för tjänstgöring imorgon   

är något av det svåraste som finns, och ibland undrar jag om jag har lite extra svårt för det? Jag har en aning om att jag har skrivit om det tidigare och nu är det alltså på tapeten igen.

Min upplevelse av mig själv är att jag tidigare alltid funnits till hands, både på jobb och för mina vänner och med människor- jag har ställt upp, fixat och ordnat och så har det varit bra med det. Men över tid började jag känna att det rådde en viss obalans i det där fixandet. Nog vet jag att det inte kan vara absolut rättvisa i relationer och det begär jag naturligtvis inte heller - men när jag för sjätte gången hör av mig till någon som säger: "det hade varit jättetrevligt men......" och sedan berättar varför vi inte kan ses den här gången heller....ja då slutar jag att höra av mig.

Och nu har jag på kort tid hamnat i situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på.

Den person som jag betraktat som min vän i snart 25 år bemötte mig på ett mycket underligt sätt när jag hörde av mig till hen för att planera hur vi skulle fira hens 50-årsdag. På själva dagen var hen bortrest med familj, det har jag mer än full förståelse för men att det skulle vara så svårt att göra något med mig kunde jag inte föreställa mig.....efter flera dagars kommunikation, med förslag från min sida som bemöttes med "oj så svårt", "jag vet inte" och "hihihi ska JAG bestämma det" och en massa smajlisar beslöt vi att byta från den först bestämda dagen till en annan och att hen skulle få betänketid på sig fram till kvällen innan vad hen ville välja av de tre förslag jag lagt fram. På dagen messade jag för att få besked (om jag eventuellt behövde handla osv) och fick då till svar att "vi får nog avboka, jag har fått oväntat besök" och så en smajlis på det......mitt ganska korta svar var att "med tanke på att du ju inte bestämt dig så var det ju knappast bokat, men okej, då vet jag" och sedan dess - 1½ månad - har vi inte hörts av. Självklart kan det finnas en hel massa anledningar till det här bemötandet - men en förklaring till det skulle ju inte vara fel....och efter 25 år tycker iallafall jag att vi kan prata om allt?

En annan sak hände häromveckan - jag var på en sammankomst där en av mina bekanta sedan många år tillbaka, en person som är förälder till den som var ett av mina barns absolut bästa kompis under många år, en person som jag firat högtider ihop med familjevis, som jag varit på fester och danser tillsammans med osv osv, var en slags serviceperson. Eftersom det var länge sedan vi sågs (närmare bestämt förra sommaren, då jag besökte henne i hennes hem och blev dissad gång på gång på grund av telefonsamtal från familj och vänner som hon mycket uppenbart umgicks med flera ggr i veckan och faktiskt kunde ha ringt upp efter jag åkte hem) sökte jag upp henne, fick en hjärtlig kram och alla de där fraserna om "sååååå kul att ses" och "tänk så svårt det ska vara" och jag höll med lite halvhjärtat, det är trots allt inte jag som är upptagen 24/7 men ja......och så kom återigen den där svadan om "måste ses snart", den som jag har hört så många gånger, tätt följd av beskrivningar av hur upptagen hon är och en öppen inbjudan från mig att höra av sig när det passar.....och på bara några dagar har hon hört av sig flera gånger, jodå! Med nån slags "skickavidare"-meddelande på messenger, en vår tids kedjebrev som ska skickas till x antal vänner oh naturligtvis ett tillbaka men nej....ett personligt meddelande hade jag med glädje svarat på men inte sånt :(

Och så den tredje, en person som jag lärde känna för ett tiotal år sedan oh connectade med omedelbart, vi hade samma sort rastlösa energi mn hon hade funnit ett sätt att få utlopp för sin och drog mig med i den virveln, jag snurrade med och mådde väl. Till jag allt mer kände att det var på hennes villkor - som vanligt hängde jag i nån annans snören och väntade på att få del av dens tid, av den uppmärksamhet och det började slita på mig....så kontakten mattades av, men vi fortsatte att ses (hos henne, på hennes villkor) och hade alltid trevligt när vi träffades. Så kickade min telefonfobi in och våra tvåtimmarssamtal blev inga samtal alls, utan sporadiska sms och messengerchattar men vid en chatt frågade hon om hon fick ringa istället och det sa jag okej till. Hon inledde samtalet med att säga att hon var orolig för mig - hur mådde jag egentligen?

Hon hade inte alls fel i sin fråga, det var i den vevan jag började bli helt säker på att jag måste flytta tillbaka hem igen, så vi pratade om mig i en kvart ungefär....varpå hon jämförde något från mitt liv med något i sitt och sen fortsatte vi under nästan två timmar med att prata om henne. Och hon behövde säkert det, och jag kunde ge henne det - men efteråt kändes det ju underligt att hon föregivet ringde upp för att prata om mig och vi nästan inte alls gjorde det? Nå, sedan dess har vi återigen bara hörts av väldigt sporadiskt, mest nån kommentar och gillning på Facebook och fem ord i chatten men förra veckan skrev hon att NUUUUUU måste vi ses, och då kunde hon faktiskt till och med tänka sig att komma till mig! Just då jobbade jag ju fullt ut, och hade ingen helg ledig innan jul...vilket gjorde henne, som är 100% sjukskriven,  besviken. Så kom jag ju plöstligt på att jag var en hel vecka fel och hade en helg över - men då kunde såklart inte hon och tja, då är det ju som det är.

Så väcktes jag härom morgonen av ett chattmeddelande från henne, ett långt meddelande som handlade om en tragisk händelse i hennes hem och hur hon mådde av det. Jag insåg att det inte var ett meddelande enbart till mig utan till flela vänner i hennes lista men svarade inkännande och förstående och fick ett <3 till svar. Några timmar senare kommer ytterligare ett jättelångt meddelande, återigen ett mass-mess som handlar om vad som hänt och hur hon mår och strax därefter ringer hon. Just då var jag inte ett dugg motiverad att svara, och när jag senare tänkte att jag skulle ringa upp slogs jag - förmodligen helt egoistiskt - av funderingen på varför jag alltid ska finnas till hands när det gäller andra och deras mående, och vem som finns till för mig när jag inte mår bra? Föga förvånande kom jag till slutsatsen att jag faktiskt inte tänker ringa upp igen, jag ska skicka ett meddelande att jag känner med henne men att mitt eget mående inte är på den nivån att jag orkar stötta någon annan och sen får hon (och andra) tänka exakt vad de vill om det. 

Punkt jävla slut.