Jag är så glad att jag i mer och mer bekräftar mig själv och mitt mående - hade på känn att jag skulle vara rätt mör efter helgens bravader så hastigt och lustigt bestämde jag mig i fredags för att ta ut en semesterdag idag. Det var oerhört smart och taktiskt gjort!

Har ett tag haft funderingar på att återknyta kontakt med en tappad vän, men fastnat i det där tänket om "varför är det alltid jag som...". Och det kan jag ju verkligen fundera på, men å andra sidan kan jag ju också fundera på hur mycket/vad jag förlorar på att gå och tänka så? Så i morse slog jag på vinst och förlust iväg ett mess med förfrågan om att träffas (lite grinigt nog på mina villkor, tid och plats som passade mina planer) och fick ett rungande JAAAAA tillbaka   

Så...jag har tillbringat i stort sett hela dagen på ett köpcentrum i StoraStaden, med kopiösa mängder kaffe, en buffémiddag och rent löjliga mängder med prat, prat, prat och lite mera prat. Så befriande underbart skönt att kunna sitta ned och helt hämningslöst bara prata loss! Vissa människor börjar en liksom bara om med på samma ställe där en avslutade senast - oavsett om det var en vecka eller två år sedan...

En bonus i sammanhanget var att ena sonen med vidhängande blivande sambo dök upp och fikade med oss, hassegu så trevligt att kunna stöta ihop bara sådär av en slump! Dagens upplevelser har liksom i ännu större utsträckning förstärkt min känsla av att det är här jag ska bo - här där jag har alla mina sammanhang.

Fast inte vet jag om jag blev så vansinnigt himla utvilad av en heldag på ett shoppingcenter   men en sak vet jag: jag är fulltankad med positiv energi!

Och en sak till: den lille gnagaren som bosatt sig i min bil och smakat på mitt passagerarsäte finns inte mer. Eftersom jag inte sett av varken spår efter hen, eller hittat hen i någon av fällorna jag satt i bilen trodde jag att hen bara varit på snabbvisit när jag var parkerad på jobbet - men där hade jag fel, idag när jag kom hem efter min utflykt och skulle plocka ut mina kassar ur baksätet tittade jag ned på golvet och oooooops - där satt hen fast!

Massa motstridiga känslor, och en instinkt att stänga, låsa och be kollegan M-O ta hand om liket imorgon....men lika snabbt tänkte jag om och kom fram till att det funkar inte så. Har jag gillrat en fälla, tagit ett liv så får jag faktiskt gå hela vägen och disposa den lille stackaren också. Och det gjorde jag, utan bekymmer alls och hoppas nu att hen kan bli mat åt någon, så att hens liv (och död) inte varit helt i onödan.

Det är märkligt med de här helgerna - de hinner ju knapppt börja förrän de är slut!?

Den här helgen var verkligen inget undantag, fast jag pressade nog in en del i den ändå....efter att ha jobbat hela arbetsveckan åkte jag och ett större antal kollegor till Kalmartravet för att äta julbord och vinna lite pengar. Jag kan säga att bägge delarna gick åt pipsvängen...jag tyckte att jag valde noggrant av maten, att jag åt lugnt och stilla och var allmänt rädd om mig men icke desto mindre fick jag världens illamående, ont i magen, svettningar och hjärtklappning - ibland går det helt enkelt inte att äta :(

Att en vinglig servitris mitt i allt detta hällde ut en halv öl över mig, och sedan förväxlade mitt "tröstglas" med vitt vin till ett fylligt blodrött (som jag blir akut tvärsjuk av att dricka) och att illamåendet gjorde det onjutbart att ens tänka på att spela på springande hästar med små vagnar efter sig gjorde kvällen rätt meningslös, så jag bad att få bli hämtad och åkte till Huset vid Havet och sov istället.

Lördagen försvann i en enda vift, men resulterade i alla fall i ett antal inköpt julklappar.

Och söndagen, ja den var fulltständigt vikt åt sjung så redan tidigt åkte vi mot Lilla Byn. I ganska sakta mak, för det låg mycket snavs på vägen, rester från nedblåsta träd och diverse skräp som också gjorde att med(mot)trafikanterna tog det lite extra stillsamt - men fram kom vi, och i tid också! Så nu haver jag (och övriga medlemmar från två körer, två kantorer samt en saxofonist) avhållit adventskonserter i två olika kyrkor samt därefter avätit ett styck julbord. Därinemellan har jag träffat känt folk från förr, både en väntad och några helt oväntade och precis som förväntat är jag kapitalt slut och kaputt - MEN eftersom jag faktiskt förväntade mig det så har jag taktiskt nog tagit ut semester imorgon. 

Har tusen och en plan för vad jag skulle behöva göra, men det kommer förmodligen att sluta med att jag slöar bort hela dagen...och det behövs ju egentligen det också :)

hette det på skolan när jag var barn, sen blev det lönesamtal med chefen som lite äldre och nu när jag jobbar i kriskommun heter det medarbetarsamtal, för nån löneförhöjning utöver den avtalsenliga är det aldrig frågan om....

Men det var ändå ett förvånansvärt givande samtal tycker jag, med tanke på att det var det första på den arbetsplatsen trots att jag jobbat där i fem år...vilket naturligtvis beror på att de första fem åren var jag inte tillsvidareanställd, och när jag väl blev det så tog jag tjänstledigt. Nåväl, så värst utvecklande var det ju inte men vi enades åtminstone om en sak: jag är inte alltid så positiv, men jag är åtminstone ärlig och rättfram ;-) Chefen sa till och med att det var bra att jag lyfte upp och pekade på saker som är jobbiga och som behöver ifrågasättas, så det kommer jag definitivt att fortsätta med   

Det fanns ju en hel del områden på den där listan, utveckling och kompetens var vi också ense om, samt att jag både ville och skulle kompetensutvecklas - men att det nog kommer att bli svårt att få tillgodoräkna mig sjuånhalvan i "Vampyrfiktion" som jag ska läsa hos Lnu till våren *fnissar* men mer specialpedagogik och förhoppningsvis även SVA blir det till kommande höst. Om jag nu ska planera så långt i förväg - just nu känns det osäkert om jag ens lever så länge, min kollega (M, 63 år) sa igår att hen såg fram emot pensionen nu och jag instämde i det...men idag tog Ängelen abrupt ned mig på jorden när hon påpekade att det är 17 (sjutton!!!!!) år dit, minst!

Fast idag lagade ju hon och pojkvännen/sambon middag åt mig så lite synd tycker de nog om mig ändå - och jag tänkte (och sa) återigen att det är helt underbart att bo så nära igen, och att ha en bil så att jag kan umgås med dem. Det är suveränt att kunna sukta efter lussekatter ena dagen och bli bortbjuden på middag med fika dagen därpå, och inte behöva skjuta allt till de redan formidabelt upptagna helgerna.  Det står helt klart för mig, och har gjort i allt ökande grad: det är här jag ska bo och befinna mig, hos mina barn och vänner, i mitt sociala  sammanhang där jag känner mig hemma och mår bra. Det är, och kommer att bli komplicerat att styra upp det här, men jag om någon måste vara den som prioriterar mig....vad är det man säger: alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig   

om att kvällens körövning tydligt påvisade hur min stresströskel sänkts.

Körledaren brukar - av någon för mig outgrundlig anledning - ha sitt ena barn med sig. Ofta är barnet (som nu är 8 år) inne i barnlokalen och plockar med något, men idag har hen varit ovanligt närvarande, plockat med förälderns kläder, tagit fram och stoppat tillbaka hens mobiltelefon ur fickan typ tusen gånger, suttit intill pianot och knackat med en penna osv. En körmedlem har haft med sin baby sedan den var 3 veckor, nu är den tre månader och helt ärligt - den tar ganska mycket plats för att vara ett sånt litet knytt. Det är mycket plock med en sådan liten ocm den inte är tyst ocks sover....en annan körmedlem har energiskt, ja nästan frenetiskt stampat takten till de klämmigare av julsängerna som vi har övat, så energiskt att vi på de närmaste tre, fyra platserna ha hoppat... ytterligare en medlem har en nerom slemproduktion och en annan har för vana att (iofs lågt, och melodiskt men ändå) vissla sig igenom alla stunder då hen inte sjunger...

...och allt detta har ikväll sammantaget gjort mig så irriterad att efter bara tre sånger var jag fullständigt och totalt genomsvettig, hade svårt att andas och ville helst bara gå därifrån. Det gjorde jag inte, för jag inser att jag inte kan begära att hela världen ska ta hänsyn till mig...men nån, nån liten gång kanske?

På senare år har min mage i ännu högre grad än tidigare beslutat att leva sitt eget liv och det för så klart med sig konsekvenser för resten av kroppen. Utan att gå in på detaljer kan jag ju kort säga att jag i nuläget inte får i mig så mycket energi som krävs för att driva en så här pass stor kropp (och hjärna) framgångsrikt under så många timmar som arbetsmarknaden förväntar sig att den ska hålla igång.

Det innebar att jag packade ihop min verksamhet och gick hem igår efter lunch, då gick det inte längre. Jag höll mig upprätt hela vägen hem, men somnade ganska så omgående när jag förpassat mig ned i horisontalläge. Fortsatte med samma aktivitet fram till way past uppstigningsdags idag så jag antar att min stora hjärna tog ett egenmäktigt beslut omhuruvida jag orkade jobba idag eller inte...och det var nog klokt, för jag har somnat och vaknat till, slumrat, sovit och snooozat typ hela dagen fram till lunch.

Men jag har också drömt, och under vakenperioderna tänkt, grunnat och funderat och kommit ihåg att det ju inte är enbart av energibrist jag klappar igenom, utan av stress också. Jag har haft sådana här dagar förut, även om det är ett tag sedan, men om jag öppnar mina sinnen så känner jag igen det, från "förr i tiden". Det är ju ingen jätterolig insikt, men kanske bättre att komma till den nu än när det gått för långt. Egentligen har jag ju märkt att det är på gång, har till och med skämtat om det med kollegor men nu, efter flera dagars intensivt gnagande på både läppar och nagelband är det ju bara att inse att jag är på god väg mot de där 38 av 40 stressreaktionerna på självskattningsskalan igen.

Jag vet vad som stressar mig, och egentligen också vad jag borde göra åt det - men jag vet bara inte hur....

Det sägs ju att en inte ska ångra sådant en gjort, bara sånt en _inte_ har gjort.....och det kan säkert stämma. Facebook hade idag den stora godheten att upplysa mig om att idag för fem år sedan fick jag nycklen till det lilla gula huset, och jag minns att jag flyttade in den 6/12. Åren jag bodde där var både bra och dåliga, det var mycket kallt, mycket slit och många bekymmer - men det var "ett eget hus" med trädgård och på det stora hela trivdes jag där. Efter det har jag ju flyttat typ 1½ gång till och vad jag ska tycka om det vet jag mindre.....men ångra det ska jag uppenbarligen inte, utan bara dra erfarenhet av det - och det är ju sant. Hade jag inte flyttat så hade jag ju inte kommit till insikt om det som jag ju faktiskt kommit till insikt om, och förmodligen undrat och våndats...

Det jag inte har gjort och som jag har ångrat hela tiden är följt med familjen L till varmare nejder. Jag ångrar kopiöst att jag inte satte ned foten och helt sonika förklarade att jag tänker åka. Jag ångrar att jag är den som faktiskt inte orkar "bråka" och stå på mig för att få min vilja (och mitt mående) fram. Jag ångrar att jag står tillbaka och backar för husfridens skull, vilket i förlängningen innebär att det växer inom mig som en tumör, och orsakar både sorg och bitterhet vilket i sin tur skadar både mig och andra. Hur jag ska komma åt det vet jag dock inte, jag har ju en livstid av att anpassa mig att luta mig på, och i stort sett ingen erfarenhet alls av att stå upp för mig själv i privatlivet...

Men lite skadeglatt förundrad är jag också på något vis....jag har ju inte haft någon som helst kontakt med Exet sedan han (förvånansvärt omtänksamt) hjälpte mig att flytta förra sommaren och i stort sett bara hört ett och annat om honom från barnen, och såklart sett hans kommentarer på FB på deras statusar *suck*. En av de saker jag vet om är att hans (ensamstående, stenrika) farbror gått bort, och att han ärvt sjukt mycket pengar. Där ingår en etisk/moralisk diskussion men den ska jag inte ta här och nu - men arvet innebar iallafall att Exet fick ett uppsving i sin ekonomiska status (vilket onekligen behövdes), den som var totalt körd i Krornofogdeklor efter alla snabblån med galen ränta som han tog och shopaholicade upp efter vår skilsmässa.  

Men nu, efter vad han själv har berättat för en person som sedan i sin tur berättat för mig,  beställdes omedelbums en utlandsresa till honom, frun och grannen (!) som fyllde jämnt men inte hade råd med någon fest.....han har även beställt en sprillans fabriksny bil med typ alla tillval (det tyckte frun var viktigt) samt som grädde på moset har de köpt sin lägenhet när erbjudandet från bostadsbolaget kom. Kloka investeringar kan en onekligen tycka - men jag får inte riktigt det att gå ihop med att de bägge har införsel på lönen från Kronofogden? Enligt Exet själv har frun "bara" två år kvar innan hon är skuldfri - men om en är gift, delar en inte sin makes skulder och tillgångar? Och med tanke på att de _båda_ har införsel, hur kan de köpa en sån bil?

Jag vet att jag verkligen inte har med saken att göra, men jag har ju själv levt på existensminimum och verkligen inte kunnat ha några ägodelar att skryta med såatteh.....jaja, jag är egentligen mest glad för att jag inte längre (sedan snart 10 år faktiskt!!!) behöver fundera mer på honom, hans shoppingvanor, märkliga inställning till pengar och hans (då: vår) ständigt rackliga ekonomi....

.....och det är vackert och pyntat i varje hus.

Jag har också pyntat i mitt lilla kryp-in, med hyacinter och en slags ljuslinga elle vad jag ska kalla den, en variant på forna tiders tomteslinga:

Ganska söt och precis lagom för mig i min sisådärlagomsugenpåattfirajul-stämning. Idag är det 1:a advents-sjung i kyrkan och sen är det kväll och sen är det en ny arbetsvecka för mig. Det känns fortfarande en gnutta surt och bittert att jag inte sitter på ett plan till Fuerteventura och solen tillsammans med familjen L på måndag morgon, men jag är ju så van vid att saker och ting väldigt sällan blir vare sig som jag hoppats, trott eller planerat att det egentligen känns mest som en minor setback och som vanligt, än något att faktiskt gräma sig vid. Sen säger väl i och för sig den reaktionen en hel del om mitt liv.....

Glad första advent på er!

...men ännu inte helt medvetslös!

Dagen har varit helt omagiskt innehållsrik, med både positiva och negativa händelser på jobbet. Om det går att vara en vit kränkt man och en dramaqueen i en och samma person så har vi ett typexempel på en sådan på mitt jobb. En sån som kommer in i personalrummet, ställer sig mitt i rummet och väntar tills hen har de flestas uppmärksamhet och då släpper en bomb som påverkar oss alla i större eller mindre utsträckning och sedan stönar och lämnar rummet. När sedan bomben har haft splitterverkan och bollats och ifrågasatts återkommer personen och är kränkt över att det "pratats skit". Det tråkiga är att vi alla är så vana vid hen och hens sätt att vara att vi snart inte reagerar vare sig på bomben eller på kränktheten och att vara blasé är farligt tror jag. Frågan är ju vem, vad och hur det går att åtgärda?

Men dagens onsdagsmöte blev, till skillnad från förra veckans 2½ timmes bortkastad planering, riktigt givande. Tillsammans med rätt personer går det att få till oerhört konstruktiva och utvecklande diskussioner, trots att vårt läge alltsomoftast känns ganska tröstlöst. Och efter mötet for jag vidare till nästa möte - ett med mitt fackförbund och som handlade om försäkringar. Intressant och skrämmande men också givande, även om den begränsade tiden gjorde det lite svårt att greppa allt de pratade om - till exempel fick jag för mig att det ena bolagets representant sa att beloppet en fick lägga i pensionssparande hade sjunkit från 1000:- till 150:-, och att det inom kort kommer att bli 0:-.......men vem kan hindra en från att spara?

Äsch, jag antar att jag missuppfattat något, och det är väl också därför jag har så svårt för att komma till skott med sådant här - jag fixar inte att veta vad jag ska efterfråga, och vad som är okej, vad som är bra och vad som är för mycket? Och ibland tänker jag att det inte spelar någon roll, med tanke på min trackrecord vad gäller arbetstid och inkomst så lär jag bli fattigpensionär oavsett hur jag bär mig åt.....ättestupa kanske?