Kalla mig gärna konservativ surkärring, idag känner jag mig verkligen som en sådan.

För några månader sedan blev jag inbjuden till ett evenemang, en så kallad "baby shower". Det är inte ett evenemang, eller en tradition som jag uppskattar men b/c reasons - jag är den blivande farmodern) kände jag mig nödd och tvungen att gå.

Det blev ungefär exakt så illa som jag var rädd för. Vi var bjudna till kl 14.00 och jag anlände 14.02 till ett hus pyntat och dukat i blått, blått och blått, eftersom de tagti reda på att det blir en pojke. Då hade redan ett antal personer kommit och jag gick runt (som jag är uppfostrad till) och handhälsade och presenterade mig som "Catten, mamma till XX". De 10% som alls svarade mumlade på sin höjd ett "hej", ingen responderade med sitt namn...oavsett ålder.

Den blivande mamman, tillika min svärdotter, stod i köket och pratade med sin mamma och - vad jag senare förstod - sina tre systrar och vi övriga  - som inte kände varandra - satt eller stod i sällskapsrummet, och alla utom jag pillade med sina mobiler. När vi suttit i relativ tystnad  i ca 40 minuter sa väninnan som arrangerar det hela att "nej, nu fikar vi, NN jobbar ju till 15. 00 så vi kan inte vänta på hen". Så bjöds vi till ett fördigdukat fikabord där sju sorters (köpe)kakor stått framme sedan vi kom. Alla med choklad i, vilken tur att jag gillar det... *ler torrt, lika torrt som kakorna*

Jag var en av dem som satte mig först, och ingen vågade/ville sätta sig på någon av platserna intill mig - trots att de två personer som satt sig vid bordets kortända påtalade att de "kände sig utanför" och jag erbjöd dem att flytta närmare mig....så började vi fika, i lika grav-lik tystnad som tidigare, vare sig värdinnan eller arrangören gjorde några större ansatser till att försöka starta konversationer och mamman och systrarna pratade enbart sinsemellan vid sin ände av bordet....

Så min sociala kompetens fick kicka in, trots att jag verkligen inte ville och snart hade vi faktiskt ett hyfsat trevligt samtal om ditt och datt - lagom för främlingar i påtvingad närhet. Tyvärr, tyvärr haglade tjockisskämten och snacket om att "äta nyttigt" medan vi fikade, tårtan var i form av ett par bröst (?!) och det påpekades att "pojkar är pojkar" och "pojkar är som sina pappor". Under presentöppningen framgick återigen att det är en pojke som väntas, och då måste allting vara blått. Min gåva i form av sagoböcker (tyyyyypiskt Catten att ge böcker) kom i ett svart-vitt omslagspapper (tyyyyyypisk Catten att välja bort blått) lades snabbt åt sidan till förmån för nappar med texten "pappas pojke", en nappflaska med blå hatt, en sparkdräkt i form av en frack komplett med fluga, en annan sparkdräkt med påtryckta hängslen , ytterligare en sparkkdräkt med superhjältar och uttryck som "kablam", "pow" och "tjoff" tryckt på, ett pyttelitet par blåa inneskor, en talltik och sked med blå dekor, en blå mjukiskanin och till slut en fluffig vackert röd uteoverall, som åtföljdes av orden "förhoppningsvis vet han ändå om att han är en pojke"   

För övrigt förevisades barnrummet, med blåmålade väggar, svartmålad spjälsäng, grön och blå matta, beige fåtölj och gåstol i form av en racerbil. Barnvagnen, en kombivagn, är såklart mörkblå....

Och ja, ni som förstår - ni förstår. Ni som inte förstår...ta en funderare på vad det innebär att redan som nyfödd ha en roll som en förväntas växa in i. 

kom jag till att titta över mina tidigare inlägg här i bloggen. Såg att jag skrev i mars 2014, om min förestående flytt till Byn vid Havet, och om mitt jobsökande och om mina tankar kring detta, hur tveksam jag var. Sen blev det tyst......och tyst förblev det ända till ett helt "normalt" inlägg i november -15.

Jag vet ju vara jag var, och hur jag mådde under den tysta perioden men har inte tänkt på hur signifikativt det är för ordbajsaren Catten att inte säga ens "flasklock" under så lång tid.....och att jag inte tänkt på det är ju skrämmande i sig egentligen. 

Ja fy fanken, sett i perspektiv så var det väl inte det klokaste och mest genomtänkta jag gjort i mitt liv, men nu har jag iallfall provat och vet hur det var. Ja, JAG har provat och JAG har också fått betala, och kommer att få betala även i fortsättningen. Det känns också signifikativt för mitt liv - att det är jag som blir biten i svansen till slut. I en sluten grupp på Facebook skrev jag idag att jag "har slutat med cis-män" eftersom de är "lika krävande som småbarn, lika oförstående som katter och lika bekräftelsekåta som hundar" och att jag inte orkar med det. 

Det är ganska sant. Jag har verkligen inte ork. Självklart vill alla ha och behöver någon som finns till för dem och stöttar dem men jag varken vill eller orkar vara den som stöttar men inte får något igen. Eller rättelse: bara får igen det den andre vill ge, inte det jag vill ha/behöver. Då kan det lika gärna kvitta. Nu ska jag gå och äta ost och dricka vin hos A, det känns som en helt perfekt avslutning på den här arbetsveckan - men hens även i vanliga fall jäkligt gnälliga tonåring är hemma med magsjuka (som iofs aldrig drabbar mig), så vi får väl se hur trivsamt det blir....

I måndags drog det igång med nytt schema/nya arbetsuppgifter för mig - hektiskt och stressande men so far: fantastiskt roligt! Har fått förmånen att få en kollega som jag uppskattat på avstånd och som jag nu kommer att ha ett tätt samarbete med - hittills känns det som om vi klickar mycket bra   Men tyvärr fortsätter det att vara generellt rörigt på min arbetsplats, mycket på grund av en alldeles för svag och okunnig ledning. Den person som har satts att ha det övergripande ansvaret är en mycket trevlig och snäll person, men verkligen inte något chefsämne - till stor del beroende på att en inte får vara konflikträdd som chef!

För övrigt rullar väl livet på i något så när räta hjulspår, idag fick jag tillbaka mitt hyreskontrakt - påskrivet och klart av alla parter så nu gäller det att börja försöka få ihop den logistiken också.....och skaka av mig kommentaren om att mitt myckna flyttande och oroliga själ beror på att jag är av resandefolket    Mer troligt är väl att det beror på andra omständigheter - men det är ju en lättvindig (bort)förklaring?

Jag är dessutom hyfsat nöjd med min insats på bok-rean: 13 böcker för ca 300:- ser jag som ett kap, speciellt som det var böcker jag planerat att köpa, och inte hastiga spontaninköp. Det trista i fågelsången är bara insikten som slog mig som en tegelstensroman i skallen - att jag inte läst med nån vidare glöd på ett tag nu, och att jag tyvärr känner igen det som ett stress/utbrändhetstecken. Med tanke på att det alltid varit min främsta hobby sedan jag var ett litet barn, och något som jag ständigt vill återkomma till så är det lite tungt att inse att jag inte riktigt kan fokusera på vad jag läser    Men jag har en förhoppning om att det kommer tillbaka....sen!!

gick fantatiskt bra, men satan i gatan så jobbigt det var. Så många moment, både logistiskt och praktiskt, som skulle klaffa ihop och det var (såklart) jag som fick ansvaret att hålla i det. Hyra släp, passa tvättider, se till att tvättat och otvättat hålls minutiöst isär, bära möbler och helst inte komma i kontakt med det tvättade efteråt IFALL ATT osv osv osv...vilket innebar att min stressnivå var uppskruvad på total och komplett maxnivå, jag glömde bort att äta och igår var jag ett totalt vrak.

Och ändå är ungefär bara hälften gjort, och jag förmodar att det blir jag som tar tag i fortsättningen också. Alternativet är att kasta in en molotovcocktail och låta skiten gå upp i rök, men eftersom där finns grejer som Ängelen vill ha så är det förmodligen inget alternativ. Vi ska boka ytterligare en gasning och nu när vi burit bort alla stoppade möbler så hoppas vi hårt på att kräken dels åkt med dem till skroten och dels att de kräk som mot förmodan finns kvar dör mycket lättare när det bara finns hårda ytor och ingen mjuk stoppning att gömma sig i. Håll tummarna!!!

.....och en egentligen ganska meningslös dag. Satt i möte med prominenta personer angående min "specialuppgift", ett möte som egentligen min chef borde ha deltagit i, men eftersom det är jag - som är lägst i "rang" på arbetsplatsen -  som hanterar och administrerar uppgiften blir det jag som får agera i allt omkring den, även om jag egentligen inte har det i mitt uppdrag, och verkligen inte betalt för den sortens uppgifter. Nåväl, det var ett möte med personer jag känner sedan tidigare, både privat och i tjänsten så det var för allan del ett trevligt möte som blev minst dubbelt så långt som det hade behövt men det var det värt - jag var nöjd när jag kom ut därifrån och jag är fortfarande nöjd - men vi får väl se hur det går när ärendet fortskrider  #aldrignöjd

För övrigt känns det som om allting går lite på halvfart på min arbetsplats, jag vet inte om det beror på den allmänna uppgivenheten eller om det är för att det är februari?

Och förresten fick jag hem mitt hyreskontrakt idag - nu är det verkligen "på riktigt". Dags att ta tag i flyttanmälan och alla de där praktiska sakerna...igen, för fjärde gången på knappt 10 år. Tur att jag är en rastlös själ som egentligen inte far illa av att röra på mig, men det börjar kännas lite löjligt att inte kunna "hitta hem" liksom... I mitt kontrakt står det iallafall att jag måste bo där i minst ett år, och det har jag definitivt för avsikt att göra, om jag lever så länge vill säga.

För ingenting är ju omöjligt, i morgon ska jag ge mig på ett specialuppdrag och hjälpa till att sanera/flytta ut Ängelen ur hennes vägglusinfesterade studentlägenhet, en lägenhet som sanerats för vägglöss inte mindre än fem gånger men som trots det inte är fri från ohyra. Jag ska köpa engångsoveraller och sopsäckar, diska upp allt porslin och packa i kartonger som jag ska försluta i sopsäckar, tvätta alla textilier och sedan packa ned även dem i sopsäckar, vi ska kasta alla stoppade möbler (två sängar, två soffor och en fåtölj) och de flesta av de övriga möblerna. De hårda möbler och övriga saker som blir kvar ska dammsugas och tvättas ytterst nogggrant, dammsugarpåsar och filter ska kastas och sedan ska jag beställa en sista sanering i förhoppning om att gasen ska bita effektivare när det inte finns någon stoppning att gömma sig i....och återkommer jag inte efter morgondagen så har jag antingen slitit ut mig eller blivit uppäten av vägglöss!

Inte var det meningen att lämna er hängande här i ovisshet om vad som händer, jag ber om ursäkt för bristande uppdatering! Men....tja, jag tillhör ju dem som inte ropar hej förrän jag ramlat i bäcken så därför har jag dröjt.

Men iallfall så gick jag och gruvade på min jobbsituation, talade så till slut om för chefen när jag ville ha ett möte med honom, fick tiden för det mötet bekräftad och sa en sjuhelsikes massa sanningar, påståenden och ställde frågor. Fick inte svar på allt, men fick ett nytt möte med honom dagen därpå och nu känns - åtminstone hypotetiskt - min arbetssituation helt annorlunda, i positiv bemärkelse. Hur det blir i praktiken återstår att se kommande veckor, men det är åtminstone en början.

I fredags fick jag så tre telefonsamtal, som vart och ett på sitt sätt var intressant....det första kom från dolt nummer, vilket jag av princip aldrig svarar på, men när det kort därefter plingade in ett meddelande om att jag hade fått ett inlägg i röstbrevlådan lyssnade jag naturligtvis nyfiket av detta....som visade sig vara från Docent XX från Universitetessjukhus XX som ringde eftersom han skulle starta upp en ny kurs i ortopedi och undrade om jag kunde "förse honom med material" till denna kurs.   Gissa om min alltigenom morbida fantasi triggades igång av detta, och hur jag i andanom såg mig smygande i mörka gränder med köttyxan under rocken! Dock motstod jag denna lockelse, och även att ringa tillbaka för mer information. Jag låter nog helt enkelt herr Docenten försöka få tag i rätt person utan min inblandning.

Nästa samtal kom från IT-avdelningen som påstod sig inte kunna hitta något fel på min dator - den dator som förra veckan var fullständigt frusen och lät som ett smärre kärnkraftshaveri. Han pratade entusiastiskt på om olika processer och hittepån han gjort för att "provocera fram" ett fel men tyvärr, tyvärr det hade ju varit spännande men nej, den funkar.....  

Samtal nummer tre så....kom från min vän från fastighetsbolaget, varpå mitt hjärta skuttade upp i halsgropen och vidare nästan ut genom örat! Men tack och lov var budskapet han lämnade att borgensförbindelsen är påskriven och godkänd, ingen deposition behövs och kontraktet är på väg till mig i snigelposten. Så, med risk nu för att jinxa något så innebär alltså detta att jag från och med den 2:e maj har ett hem igen. Just nu är det fortfarande så overkligt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till det, och alla praktiska saker som elleverantör, parkeringstillstånd och (det inte precis minsta problemet) möbler, känns abstrakta. Det löser sig, en sak i taget - men banne mig alltså - maj är inte SÅ himla långt borta!!!!  

Eftersom jag är den jag är - en duktig flicka - så ger jag såklart inte upp, jag drar det hela vägen in i kaklet...så jag mailade fastighetsägaren och frågade om en borgenäs skulle förändra saken och fick ganska omgående svar om att då kunde de ta saken under förnyad prövning.....men vem har jag att fråga?

Jo, naturligtvis min älskade pappa, som alltid och i alla lägen ställer upp för mig till 100%. Men ångesten i att fråga.....nåväl, jag gjorde så och självklart sa han ja. Så igår mailade jag igen, skrev namn och personnnummer till min borgenäs, att jag är hälftenägare i en fastighet samt erbjöd mig att betala en månadshyra i depositionsavgift. Hittills inget svar och jag ororar mig som f*n för att de ska anse att en pensionär inte är en valid borgenär pga låg inkomst - men de kan ju inte veta något om vd han har på banken, typ? Men ångestknuten sitter kvar, för alla andra gånger jag jag fått svar ganska omgående så....jag vet inte om ett dröjsmål är på gott eller på ont?

Och det här förhållandet jag har...eller inte har, jag vet inte det heller? Körde iallafall återigen alla milen till Lilla Byn vid Havet, hälsades lika svalt, hade en lika oengagerad helg med tv-tittning och bokläsning men fick iallafall klappa på mina mjuka katter   innan jag körde alla mil tillbaka till källaren. Helt ärligt så blir det alldeles för mycket vin, och alldeles för många ostbågar för att det ska kännas okej, men när jag i hela livet hanterat motgångar och dåligt psykiskt mående med att överäta så.....har jag för tillfället ingen annan strategi att ta till. Och ikväll blir det nog mer ostbågar eftersom ovanstående inte är nog, nu jävlas jobbet ytterligare ett varv också.

Jag har, ända sedan i augusti, haft ett "specialuppdrag" på jobbet, ett som jag helst inte skulle vilja ha och som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig skulle fortgå så här länge. Jag har bett att få bli avlastad, har gått långt utöver mina ordinarie arbetsuppgifter för att hantera det och får inget stöd alls av min chef i det. Vid medarbetarsamtal har jag påtalat vilka andra arbtsuppgifter jag både är kvalificerad för och intresserad av, har påtalat att det finns annan personal som är bättre anpassad till att utföra det jobb jag gör. Kollegor har påtalat att jag finns, är mer kvalificerad och borde vara den som i första hand fick överta de här arbetsuppgifterna

Istället har den andra personalen fått gå in tillfälligt och ta sig an de arbetsuppgifter jag sagt att jag gärna tar och idag hölls ett möte i det arbetslag jag tillhör. Ett möte som jag inte var kallad/inbjuden till men som jag gick till ändå...och då blev det helt uppenbart att det inte var tänkt att jag skulle vara där. Redan i inledningen påtalades att två andra personal ska gå in och få det uppdrag jag efterfrågat, det uppdrag som jag är både utbildad och kvalificrad för men som jag tydligen inte ska erbjudas.

Tyvärr blev jag alldeles för impulsstyrd i det läget och istället för att stanna kvar och ifrågasätta agerandet tog jag mitt pick och pack och gick därifrån. En kollega ropade efter mig att stanna, men så länge det inte är chefen som reagerar har jag svårt att ta till mig. Så för att sammanfatta:

På förhållandefronten - kanske inte katastrof, men vad är det?

På boendefronten - total katastrof.

På jobbfronten - på väg att bli katastrof, jag känner mig helt överkörd.

Det sägs ju att det måste bli sämre innan det kan bli bättre.....och ja, då är jag verkligen på väg mot bättre för sämre än så här kan det banne mig inte bli!!!!

Så...lägenheten var toppenfin, nyrenoverad och fräsch, välplanerad och med en mer än okej hyra så det fanns liksom ingen tvekan - jag sa ja till den med omedelbar verkan! Vi pratade kontraktsskrivning och tillträdesdatum och allt var klappat och klart.

Glada i hågen åkte Ängelen, jag och A för att fikafira och satt länge och pratade om förhoppningar om ett tidigare tillträdesdatum och om hur fin lägenehten var, hur bra hyresbolages störningspolicy är, för- och nackdelar med att bo högst upp (3/3) och annat ditt och datt...

Dästa på fett och socker släppte vi av Ängelen hemma hos henne och fortsatte sedan mot LillaByn under trött och nöjd tystnad. Väl tillbaka nere i källaren, dödstrött av dagen upplevelser, kollade jag av mobilen som jag haft på ljudlöst undr visningen och hittar ett mail från bostadsbolaget med ämnet "kreditupplysning".

Det knöt sig i magen direkt, inte för att jag har några pågående ärenden hos Kronofogden utan för att jag har haft...men med tanke på att de är gamla och färdigbetalda sedan ett par år tillbaka fanns egentligen ingen anledning till oro tänkte jag - till jag öppnade mailet och läste den enda meningen:

"På grund av betalningsanmärkningar kan jag inte godkänna dig som hyresgäst"

Där kraschlandade jag och kände att nu ger jag upp. Jag ger verkligen upp. Grät och hyperventilerade hela kvällen och nu sitter jag (duktiga flickan) på jobbet och har totalångest för att kollegorna ska komma och fråga hur det gick igår.....

Och för hur livet blir nu?