Senaste inläggen

Av Catten - 21 februari 2018 20:52


Jag vet att det finns de som har det så oändligt mycket sämre än vad jag har det. Men jag vet också att en inte ska jämföra elände så:


Det har varit jävligt tungt. Det är faktiskt fortfarande väldigt, väldigt tungt. Så många turer, så mycket mående - och så många vårdbesök, mediciner, biverkningar, mediciner mot biverkningarna så jag vet inte ens om jag ska bry mig om att redogöra för allting.


Anyway så är jag på väg uppåt nu. Det var (h)järnbrist, en riktigt akut sådan med en del värden så låga att de knappt var mätbara innan jag - efter ett antal studsande remisser - äntligen kom i väg och fick en infusion i  mitten av januari. SEdan dess har jag varit och lämnat ett antal nya prover, och sakta men säkert kryper värdena uppåt igen - liksom humöret. För efter många om och men kom jag också fram till att det nog inte var omöjligt att till och med jag - tvärtemot vad jag hävdat till alla som frågat - kunde lida av en depression. Så trots att det bar mig emot, med all min nedärvda reagens på det som kallades för "klena nerver" när det gällde min mamma, beslöt jag mig för att be om antidepressiv medicin. 


Eftersom jag har sån knivskarp självinsikt   ("för god" enligt min chef) och är oerhört vältalig när jag behöver det   var det ingen tvekan om att läkaren höll med om att det är en depression jag befinner mig i, jag fick medicin och tja...på den vägen är det. En god väg alltså. För är det något jag är, så är det envis, och när jag väl har prceessat något (även om vissa saker är svårare än andra) så håller jag fast vid dem och det är förvisso lång väg kvar innan jag slår frivolter av glädjefnatt och mätaren för orken fortfarande står på rött så är jag på väg - och våren också, att döma av ljuset!


Jag har massor kvar att jobba på, och fundera över men som jag sa till den "psykosociala resursen" som jag träffade idag (eftersom chefen inte vill betala för företagshälsa): jag är tillfreds med min situation. Jag har avslutat en relation som kostade mig betydligt mer än vad den gav, har ett hem som jag trivs och mår väl i, har ett jobb som - när jag kan fokusera på mitt uppdrag och utföra det - är ett av de mest givande jag haft, träffar mina barn, barnbarn och vänner tillfredsställande ofta, tränar och börjar bli bättre på att säga nej för att ta hand om mig själv osv men det finns mycket, mycket mer på insidan. 


Men som sagt - jag är på väg!

ANNONS
Av Catten - 7 november 2017 10:37


...mig då äntligen iväg till att träffa en läkare, igen. Bytte vårdcentral och blev positivt överraskad redan vid den initiala kontakten med uppringande sjuksköterska, som tog sig god tid att lyssna på mig och bemötte mig med relevanta frågor och omtanke innan hon gav mig en tid samma eftermiddag.


Under tiden mellan telefonsamtalet och själva läkartiden hann jag såklart stressa upp mig rejält, fundera över hur jag skulle bli bemött, om läkaren skulle lyssna på mig eller avfärda mig som de tidigare. På (rätt) plats i ett av väntrummen i den i mitt tycke gigantiska vårdcentralen blev det inte bättre, och när jag sedan fick se och höra min blivande läkare när han ropade upp patienten före mig satte alla mina fördomar igång och skena. Dels för att han är man, och dels för att han är en latinsk man - han såg ut och lät väldigt macho och jag kände hur jag krympte till en tummetott på insidan...


Men jag hade min lista, och trots min enorma svårighet att be om hjälp är jag ju också envis som en röd gris - jag SKULLE klara det här. Och det gjorde jag - på sätt och vis- för när det blev min tur och läkaren väldigt milt sa: "du pratar, jag lyssnar, bara lyssnar" så började jag naturligtvis först att gråta, så där filmstjärnestilla med stora tårar som rullade ned för kinderna (ovanligt för att vara jag, som brukar snorhulka!) och så inledde jag med att säga att jag är en person som har OERHÖRT svårt för att be om hjälp, och att det var en fruktansvärt obehaglig och utsatt situation för mig. Sen fortsatte jag med att dra upp min lista och rabbla upp alla symptom jag upplevt och avslutade med att säga att det varit så här sedan tidigt i våras.


När jag pratat färdigt, och inte förrän jag pratat färdigt, tittade han på mig och sa, lika oändligt milt att det är okej att inte vara stark hela tiden, att inte orka, att be om hjälp. Och alla de där andra sakerna som jag VET innerst inne men som är så himla skönt om någon på utsidan ser och liksom bekräftar. Utan större åthävor diagnosticerade han mig med stress, sjukskrev mig en tid framöver och rekommenderade KBT på företagshälsan som behandling. Precis vad jag vill ha! Ingen lång sjukskrivning, inga antidepressiva, inga diskussioner om min vikt och kost.


Nu finns det egentligen bara en farhåga: att min chef ska neka mig att gå till företagshälsan. Hen har redan gjort det med en kollega som ville ha en samtalskontakt och erbjöd istället sina egna tjänster - dvs helt insiktslöst eftersom hen själv ju är en stor del av anledningen till våra mående. Dessutom står det personliga saker om mig i sjukintyget, saker som jag inte vill ska komma till chefens kännedom. Inga problem, jag har all rätt i världen att enbart lämna in sida 2 där datum för sjukskrivning står - men det är på sida 1 som både de känsliga uppgifterna OCH rekommenderad åtgärd står. Får klura lite på hur jag ska lösa det....


Idag var jag dessutom tillbaka på vårdcentralen och träffade en väldans trevlig uska som tappade mig på flera rör med blod, så inom nån vecka vet jag förhoppningsvis om jag utöver stressen lider brist på något mer än (h)järn...

ANNONS
Av Catten - 4 november 2017 21:51


har det varit en riktigt bra helg.


I fredags eftermiddag/kväll satt jag och tittade på när Ängelen bakade lussekatter till oss (ja, det är MER än dags för det) och så spelade vi några omgångar Skip-Bo innan jag helt sonika talade om att jag var trött och att det var dags för henne att gå hem. Det är så skönt att klara av att vara öppen och rättfram med min bristande ork, och lika skönt att hon numera har fem minuters gångavstånd hem till sitt. Mindre skönt - men förhoppningsvis övergående - är att hennes kombo har sin pojkvän boende där under tiden har gör sin praktik här i StoraStaden och han och Ängelen är väl....inte de bästa vänner. Redan innan hade hon åsikter om hans beteende och nu när han bor där, och beter sig som om han bor på hotell (med den jätteförälskade flickvännens överseende) har inte relationen precis förbättrats.


Idag kom StoreSon + sambo + hundvalp samt Ängelen på middag, det är så fantastiskt skönt att umgås som fyra vuxna, prata om ditt och datt och  vara hyfsat avslappnade tillsammans. Sambon har oanade sociala talanger som verkligen glimrar till ibland, bland annat var det hon som lyfte frågan som jag fasat för att ställa, nämligen: hur ska vi fira jul i år? Vi kunde till och med bolla ämnet en god stund utan att förfalla till gliringar och ifrågasättanden. Den dom gör det mest är jag har jag märkt - jag tror att jag har massa kränkthet inom mig, en hel bunta med känslor som jag liksom bara lagrat över åren och som nu poppar upp utan att jag egentligen har för avsikt att ventilera det. Osmidigt av mig, eftersom det handlar om familjemedlemmar och jag vill ju verkligen inte vara elak och sprida missämja - jag måste bättra mig på den punkten!


Imorgon behöver jag vila, det är härligt att umgås - men tröttande. Eftersom jag är så konstant trött tänkte jag imorgon sätta mig och skriva ned alla dessa symptom som jag har, och (igen) leta reda på listan över alla tester som jag egentligen borde göra 2 ggr/år och så på måndag göra slag i saken och försöka få tag på en läkare som vill lyssna, och som tar mina bekymmer på allvar. Jag behöver bli bättre på att göra saker för MIN skull!

Av Catten - 3 november 2017 10:04


...men inte så mycket sol i sinne tyvärr.


Dock bestämde jag mig för att inte enbart klaga utan faktiskt försöka göra slag i åtminstone en av de saker som får mig att må....mindre bra. Alltså sökte jag sent igå kväll inte mindre än tre jobb. Ett av dem skulle jag gärna vilja ha, ett annat låter intressant och det tredje kan jag tänka mig.


Det tråkiga i hela det här är ju att jag när push comes to shove egentligen inte vill ha ett annat jobb. Jag trivs med mitt uppdrag (när jag ges möjlighet att utföra det och inte skickas andra ärenden) och jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina kollegor och om jag bara fick ägna mig åt det uppdrag som jag är anställd för, och den uppskattning jag borde få baserat på min utbildning och kompetens så vill jag egentligen inte sluta.


Men nu känns det som om det är ohjälpligt, på grund av mitt fackliga- och skyddsombudsengagemang, min envishet och mina ifrågasättanden (samt på grund av att jag är kvinna) har jag skitit multipla gånger i det blåa skåpet och när nu ledningen ser ut och fungerar som den gör så kommer inte mycket att förändras. Men alternativen är ju få - antingen går jag kvar och står ut med att bli behandlad som jag blir, och mår successivt sämre och sämre av det - eller söker jag mig nya vägar.


Den som lever får se....

Av Catten - 2 november 2017 15:40


ett gäng tuffa veckor sedan jag senast skrev.


Dels på jobbet, där jag gång på gång får mer eller mindre uttalade besked på vad min ledning anser om mig, och där kollegorna vaktar sin egen rygg och inte riktigt vill/vågar/orkar ställa upp och vara solidariska. Facket kommer jag inte heller långt med, är ju av gammal vana medlem i ett förbund som egentligen inte kan ha mig som medlem, men som inte tackar nej till min avgift. Det fack jag ville byta till tar inte emot mig på grund av min yrkestitel, trots att jag arbetar med samma sorts uppgifter som de personer de faktiskt organiserar - men som har "rätt" titel.


Dels rent fysiskt och psykiskt - jag mår inte bra. Har ju sökt läkare ett par gånger men fått ett så oerhört tråkigt bemötande att jag nu drar mig för att försöka igen. Har funderat mycket på vad det kan vara som felas mig och tror att jag kommit fram till en rimlig diagnos, men det är ju livsfarligt att andas om sina egna funderingar till en läkare...sjukskrev mig på eget bevåg igår eftermiddag när jag faktiskt inte orkade längre rent fysiskt, och räknar kallt med att stanna hemma de dagar jag får utan läkarintyg.


Dels med familjen - jag har ju aldrig haft en god relation med min mamma, men på senare år har den blivit mer och mer infekterad och om det inte vore för min pappa så skulle jag aldrig träffa henne. Det sista året har hon dessutom varit så bitande elak, både mot mig, pappa och numera även mot random butikspersonal m.fl - och döljer inte heller sitt beteende. För några veckor sedan sa hon till pappa att hon skulle åka till akuten, vägrade ta emot hans erbjudande om skjuts och tog färdtjänst - för att sedan inte höras av på över 24 timmar. Detta fick jag veta först den 26:e timmen varpå jag omedelbart började eftersöka henne på sjukhuset, men stötte på patrull vad gällde tystnadsplikt - vilket innebär att hon inte bara underlåtit att höra av sig, utan också sagt till personalen att de inte fick lämna ut uppgift om huruvida hon ens befann sig där.


Inte förrän jag "hotade" med att åka ned och personligen söka igenom varenda sjukrum på hela lasarettet blev jag kopplad till rätt avdelning, där tystnadsplikten återigen bromsade mig....men bara bromsade, för när jag berättade att min 80-åriga pappa satt hemma och inte hade en aning om var hans fru befann sig, eller i vilket skick, fick jag löfte om att "någon ansvarig" skulle höra av sig - vilket också skedde, med en iofs inte livshotande men förbryllande diagnos. Detta, i samband med hur morsans beteende försämrats mer och mer över tid gjorde det helt klart för mig att det var dags att försöka få igång en demensutredning. Väl medveten om att det inte på något vis skulle gå att få hennes medgivande till detta så jag har lagt ett antal timmar på att sitta i telefon med olika vårdkontakter, med min (initialt ganska oförstående) StoraSyster, min sorgsna men tacksamma pappa och försöka samordna ochunderrätta på alla håll och kanter. Med tanke på att telefonprat är min ABSOLUT sämsta gren har det varit rejält slitsamt för mig.


Och ja, så händer det såklart en hel massa andra saker också, sådana där saker som för någon annan, eller vid ett annat tillfälle skulle falla under "normala småsaker" men som gör att jag känner mig som den där myran som brottades med ett Toy, ni vet? Fast utan öl innan....

Av Catten - 26 september 2017 21:53


Igår satt jag i MBL-möte och fick veta att det inte behövs någon utbildning för att jobba på min arbetsplats - inte någon som är adekvat för yrket iallafall.


Två personer, helt utan behörighet kommer att anställas på en annan (högre) befattning än den jag och två andra kollegor har. Vi tre har vad som alltid tidigare räknats som relevant och väsentlig utbildning för uppdraget men nu har det - bakom ryggen på oss - alltså förändrats. Eftersom det här inte påverkar någon annan än oss tre finns ingen större kollegialitet och därmed väger våra åsikter fjäderlätt och återigen blir jag överkörd både uppdrags-, ansvars- , och lönemässigt.


Jag tror att jag har sagt det förut?


Jag behöver ett nytt jobb.

Av Catten - 24 september 2017 22:09


Ja, precis som den lilla pirayavalpen som jag hundvaktade i fredagskväll verkar jag bara ha två lägen, antingen eller. Först en full och som vanligt intensiv arbetsvecka, så som sagt hundvakt på fredagen, liiiite senare än vad jag tänkt mig eftersom hussen och matten passade på när de hade barnvakt....sen var jag på ett lekland här i stan med svärdottern och ongarna, vilket också blev både mer intensivt och långvarigt än vad jag tänkt mig eftersom sonen fick vända hemåt igen pga läckande rör i huset :(


Men det var en trevlig dag, om än smått irriterande, du vet så där småirriterad som jag blir ibland. Jag antar att det här med lekland är ett bra koncept när folk inte längre går ut i utomhuset med sina barn, där får de åtminstone röra på sig och rusa omkring. Problemet är ju bara att alldeles för många föräldrar är alldeles för ointresserad av var och hur barnen rusar omkring...


Det var ganska många "småincidenter", med ungar som trängde sig i tunnlar, stegar och rutschkanor och det får en ju räkna med när de blir exalterade - vad som var mindre roligt var alla 8-9-10-åringar som sprang, skrek, klättrade och kastade byggkuddar omkring sig inne i "småbarnsstaden" där det både kröp och tultade småttingar och som vi ibland fick rycka undan i en hast eftersom de stora barnen varken såg sig för eller lyssnade.


Lite tråkigt var också det faktum att jag vid sju olika tillfällen fick säga till sju olika barn när de höll på att klättra in i den avstängda, nymålade cykelhagen. Barn som ju för allt i världen inte kudne veta det eftersom de - enligt min bedömning - var för små för att vara läskunniga, men eftersom det fanns anslag överallt (inklusive på ingångarna) borde kanske någon förälder eller annan medföljande vuxen ha berättat detta för barnen? För inte alla vuxna var som pappan som låg och sov på en soffa under hela tiden vi var där, eller som pappan som satt med sin padda och kollade på film, eller som mamman som satt i en annan soffa med näsan nedtryckt i datorn och skrev, eller som mammorna som satt vid ett cafébord och fikade oupphörligt. Och ja, jag såg dem nästan hela tiden, större är inte stället.


Jag är förmodligen grinig för jag har så svårt att förstå att en minte vill vara med och dela lekglädjen med sina barn? Jag hade såklart också mobilen med mig och tog en hel massa bilder, men jag ville ju betydligt hellre umgås! Och det ville uppenbarligen barnen också, för jag tappade snabbt räkningen på hur många jag underhöll i det lilla, medan föräldrarna var nån annanstans - eller iallafall inte deltog....men ja, det bjuder jag på - även om jag idag har sjukt ont i mina lårmuskler och vänstersidan efter all gymnastik och allt bärande på Grod-ungen.


Och det var ju såklart inte nog med det - på kvällen var jag på en spelning i en liten intim lokal i halv-staden där jag arbetar - mina ungdoms idoler Adolphsson och Falk var på plats! Jag hade inte uppfattat att de numera var aukustiska, man deras gamla godingar från 80-talet gjorde sig fantastiskt bra med stå-bas och dragspel också, och jag kom i håg alla texter som om jag hört dem igår. Helt makalöst trevligt   


Men naturligtvis resulterade detta i en kollapsdag idag, av traktorrace, megaloppis och skördemässa blev det noll och intet - instället har jag tillbringat dagen i soffan, har (som vanligt) inte ens varit utanför dörren och är faktiskt inte alls missnöjd med det. Nu ska jag försöka släppa tankarna på det inte alls emotsedda MBL-möte jag ska delta i imorgon och försöka sova så att jag kan vara liiiiite piggare på jobbet än vad jag var i fredags, när jag frös som en hund och head samma sprängande huvudvärk som alla andra arbetsdagar....



Av Catten - 21 september 2017 22:12


Det slog mig häromdagen att jag liksom "på allvar" är singel igen. För att vara helt ärlig så har jag under alla de här åren med ldr inte riktigt vetat vad eller vem jag är men nu - med tanke på vad jag sagt till T, och extra mycket avhängigt vad T skrev till mig (att jag alltid har klagat och därmed förstört hans självkänsla) är vi ju definitivt inte ett item längre.


Så förs jag osökt in på det där om hur vi människor ser på varandra.


Jag har ju en pågående "någontinggrej" med en kollega, inte en flirt, inte ett kollegialt snack utan nåt mittemellan. Helt tryggt eftersom han är (lyckligt)  gift, har barn, är yngre än mig och i någon slags "safe space", en sån där "om inte om vore så....men det kommer aldrig att hända"-grej. Vad står egentligen det för?


Och jag, trots att jag är totalt ointresserad av relationer (läs:förhållande) för nu och överskådlig framtid så TITTAR jag, och funderar på om det jag gör är nån slags motvarighet till "the male gaze" - jag bedömer männen jag ser.....


Det som fick mig att fundera på det var ett snack med en kollega angående cat-calling och min upplevelse av att aldrig ha blivit utsatt för det: att jag inte har det beteeendet - dvs hen victimblamade medsystrar. Men ärligt så kände jag igen mig i det. Tidigt växte jag ifrån majoriteten av de strategier vi lärt oss för att passa in, de där insmickrande sätten att "vara en i gänget". Reagerade på det idag när jag i en allt annat än "kvinnlig" klädsel kom travande i köpcentret och beskådades som en avart. Men jag är ju JAG, inte någon som ska falla diverse män i smaken. Samtidigt som jag tittar på, och bedömer män utifrån deras utseende och sätt att föra sig. Det är så oerhört intressant att "vända på steken" och jag tror och hoppas att jag lär mig något av det.

Presentation


Fortfarande lurvig - men inte lika rund längre :)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok

Följ bloggen

Följ Cattens liv och leverne med Blogkeen
Följ Cattens liv och leverne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se