...nä, det är ju såklart egentligen ingen fråga. Än så länge är jag varken så desperat eller i så dåligt psykiskt skick att jag överväger att bli hemlös - än så länge har jag alternativ.

Igår var jag ju och besåg en liten lägenhet. Den var mindre än vad som angett, och "kokvrå" var också en sanning med modifikation...men för övrigt var den fräsch och välvårdad och representanten fär bostadsbolaget gav ett stabilt, professionellt och tryggt intryck. Eftersom jag är en snackepåse och babbelfisk så ledde det ena till det andra och det innebar att representanten och jag blev kvar en stund efter visningen och pratade om både boende och ditt och datt. Och boende igen, och för att göra en kvarts historia kort så blev jag erbjuden att få titta på en annan lägenhet imorgon!

Så...några fjärilar har gått och lagt sig, och några andra har satt igång med massor av fladder   Lägenhetet imorgon MÅSTE bli bra och det är min starka förhoppning att de som bor där nu gärna vill flytta ut lite tidigare än det datum (1/5) som är angivet i dokumentet. För tyvärr så samlas det på hög nu, och (naturligtvis beroende på mitt allmänna mående) växer irritationen och aversionen. Och de olika delarna blir tillsammans supertunga och ångestskapande och tar sig uttryck i aggression och allmän misantropi. Jag börjar se dolda agendor, misstror folk enbart på utseende och har svårt att se positvit på just någonting.

Till stor del beror det på min sömnbrist. I mitt så kallade hem kan jag inte sova på grund av en person som snarkar, kissar, snurrar och knarrar. I källaren kan jag inte sova på grund av att hyresvärden och jag har långt ifrån samma tider - hen är ofta uppe till intill midnatt och eftesom det är hens hus (och pga hen faktiskt inte tänker) visas ingen hänsyn vad gäller klampande fötter och smällande skåpsluckor osv. Samma på morgonen, hen stiger upp 7.00 vardag som helg och inleder då dagen med att tömma diskmaskinen, dammsuga, förbereda middagen och _sen_, lagom tills jag inser att jag verkligen inte kan somna om, sätta sig i lugn och ro framför tv:n.

Inte för att hen är elak, utan för att hen som sagt inte tänker.....men för mig, som varit sömnstörd under så många år tidigare, och sen äntligen lyckats komma till rätta med problemen börjar det här bli en katastrof :(

Så....håll tummar, be en bön eller blota till gudarna - what evs passar just dig bäst, bara du gör det för mig imorgon   

finns det ett ordspråk som säger - det är säkert sant, och jag tänker att det på något sätt är en vänlig uppmaning att inte bära med sig gårdagens funderingar in i framtiden. Tråkigt nog förtäljer inte ordspråket hur det ska gå till, jag menar det är ju inte så attans lätt att bara ruska på sig som en blöt hund och så har en skakat av sig allt som tynger en? Om det gick skulle väl inga depressioner, inget näthat, inga skilsmässor och inga självmord finnas?

Nå, eftersom allas eran Catten helt uppenbarligen inte är någon sådan där blöt hund som kan skaka på sig så bär jag runt på en del funderingar, känslor och till och med oförrätter - inbillade eller upplevda må vara osagt! Tack och lov har jag vägar till att bearbeta dessa, alla inte helt vedertagna och även om ordet "bearbeta" är att överdriva en smula så är "hantera" helt adekvat. Tack söta värld och gode Gud för vänner, vänner som helt odemokratiskt tar min rygg, som backar upp mina känslor och tillåter mig att känna det jag känner utan att problematisera. I det akuta skedet är det prcis den stöttning som behövs, problematiserandet får komma i efterhand!

Men just nu är de flesta fjärilarna i min mage faktiskt avhängiga något som skulle kunna vara, och som jag innerligt hoppas är, något positivt: på tisdag ska jag gå på lägenhetsvisning!! Det är ingen stor, rejäl "för -resten-av-livet"lägenhet - den kallas för "övernattningslögenhet" i annonsen, men vad mera är: den skulle kunna vara mitt eget hem! Ett hem där bara jag har nyckeln, där jag har hela kylskåpet för mig själv och själv bestämmer om (NÄR!!!) det ska städas, ett hem där (förhoppningsvis) ingen väcker mig vare sig med snarkningar mitt i natten eller genom att tömma diskmaskinen klockan halv sju på söndagsmorgonen...

Det vore så otroligt skönt om det inte bara vore snäppet över sanitär utan till och med beboelig, eller faktiskt trevlig!! Hur jag ska få allting att gå ihop, praktiskt och ekonomiskt får faktiskt bli en senare fråga - just nu känns det som om ett eget boende kan vara/är det första steget mot lite utökad sinnesfrid, och får jag inte snart lite frid på någon nivå....så finns snart inte jag längre.

Jag vet inte om det är något inbyggt hos oss människor, det här med att söka sympati. I de allra flesta finns den empatiska förmågan även om den variera från individ till individ, och den är ofta spontan och...typ opåkallad, dvs du känner det även om ingen efterfrågar det. Men att aktivt söka sympati, jag vet inte - gör vi det generellt sett medvetet?

Mitt ex var även på så sätt en ganska speciell person, vi kunde prata om saker som hänt och på något underligt sätt, oavsett vem vi ursprungligen börjat tala om, så hamnade vi väldigt ofta i att något liknande, fast naturligtvis mycket värre, hade hänt honom. Ni vet, lite som den här sketchen med HasseåTage:

https

Men det var på nåt sätt okej, det blev en grej som både han och jag (oftast) kunde raljera kring och skämta om. Fast jag tycker mig uppleva det även från andra medMÄNniskor, inte sällan helt opåkallat, eller kanske som nån slags försvar?

Jag vet inte, men om jag berättar om hur min bil har krånglat - och då menar jag VERKLIGEN krånglat - så blir det ju lite underligt att istället för att få tillbaka nåt i stil med "shit vad jobbigt för dig, har det löst sig nu?" får ett "ja, min bil har också krånglat". Jaha, här skiftar vi fokus, snabbt som ögat - visst, det är kanske mer synd om dig då, jag ska inte klaga mer.

Eller om jag säger att jag inte mår bra, inte har ork och hoppas på ett empatiskt stöd, kanske ett inkännande "jag förstår att du har det tungt" men istället får veta att "ja jag för min del är psykiskt nedbruten"...ja då blir iallafall jag lite fundersam....och visst är det synd om människan, det sa redan Strindberg på sin tid - men trots att han var klart uttalad misogynist så betonade han ju faktiskt inte MÄN?

Det är ju inte så att jag begär att få betalda gråterskor som ledsagar mig genom min vardag, jag vill inte ha en elegi skriven till mig, men en uppriktigt menad klapp på axeln som stöd vore verkligen välkommet. Att som omedelbar respons få veta att nån annan _minsann_ har det värre får ju knappast mig att må bättre. Det går nämligen inte att jämföra elände, var och en har fullt upp och nog av sitt eget. Min sticka i fingret kan plåga mig minst lika mycket som någon annans cancer - det handlar om vår inställning och personlighet.

Därmed inte sagt att jag inte är medveten om hur oerhört privilegierad jag är, i mångt och mycket (speciellt materiellt och ekonomiskt) men som Beatles så riktigt sjöng: "Can't buy me love" och jag är fullständigt övertygad om att det gäller "happiness" också. Det påstås att författaren Francoise Sagan ska ha sagt att hon hellre grät i en Jaguar än på en buss - men jag föredrar att inte gråta alls, jag vill hellre ha empati, omtanke, medkänsla, tröst....

Ja, i närheten av där jag bor hålls varje år, sista lördagen i januari, en Kulturnatt. Ett bautaevenemang med massor av happenings, konserter, utställningar och jag vet inte vad.....

I år hade jag - som vanligt - planerat att åka, men i sista sekund ställde min partner in crime in. På grund av mående, så på sätt och vis har jag full förståelse för det men det händer lite för ofta att jag blir "offer" för att någon annans planering faller och drar mig med sig. Det bättrar inte på något sätt på mitt eget mående som är långt ifrån på topp nu (mer om det i kommande inlägg) och jag tenderar att rasa ganska långt ned i botten när sånt här händer. Men Kulturnatt VILLE jag gå på, eller snarare: jag ville inte tillbringa ytterligare en kväll "hemma" i inackorderingsrummet, borta från liv, rörelse och andra människor.

Så jag sms:ade min dotter och hade den stora turen att hon satt på en genomtråkig släktmiddag med sambon och mer än gärna ville bli hämtad. Så...sent omsider for jag iväg och så Kulturnattade vi oss. Det blev ärligt talat inte så himla mycket kultur - vi tog en sväng in på Domkyrkan och hörde en stunds vacker orgelmusik (och lånade toaletten), tittade på ljusdekorationen (ett par discokulor) på shoppinggatan, kom på att vi var kopiöst hungriga och letade restaurang som helst inte skulle vara knökfull och när vi slutligen hittade den och hade beställt  insåg jag att i ungefär samma veva började det absolut enda evenemang jag _verkligen_ ville attenda såatteh....

Men vi åt otroligt god mat, hade ett minst lika gott samtal (det är nästan ofattbart att Ängelen har blivit så vuxen att vi kan ha ett jämlikt samtal!) och gick en sväng till på Stora Stadens gator. Även om vi inte gjorde så mycket mer än att titta på ett par utställningar, tjuvkika in på gamla teatern, köpa några utgallrade böcker på Stadsbiblioteket och prata om ditt och datt så var vi ute bland folk, vi deltog och det kan ofta vara precis nog för mig.

Vi gick förbi ett gäng olika uteställen och lite hjärtklappning fick jag allt eftersom jag ett tag dejtade en av de där kralliga gossarna som kallar sig för "ordningsvakt" - men det varade inte så länge eftersom han hade betydligt färre muskler innanför pannbenet än innanför uniformen.....och lite sugen på att ge mig in på något av de där uteställena blev jag också. Men så kommer jag på att jag dels lär vara dubbelt så gammal som majoriteten av gästerna där, och dels att jag mår _riktigt_ dåligt av att befinna mig i så kopiöst stora och rörliga och högljudda sällskap, så det gick över rätt snabbt.

Efter en god stund insåg vi också att antalet "äldre vuxna" snabbt tunnades ut, och när vi gått förbi ett ganska överförfriskat gäng ungdomsmänniskor och blivit kallade för "jävla ugglor" (hallåååå!!! det är en KATTmössa jag har) insåg vi att det nog faktiskt blivit dags att dra sig hemåt så det gjorde vi....men ja, även den lilla insatsen var betydligt bättre än ytterligare en kväll hemma framför tv:n.

Ja, det finns faktiskt all anledning att tro att jag är det - åtminstone om en ska utgå ifrån hur mycket julklappar jag fick i år! Som vanligt fick jag något alldeles för dyrt av Han som äger andra halvan av mitt hus och gav inte tillnärmelsevis tillräckligt tillbaka, och som vanligt hade Ängelen spenderat alldeles för mycket av sitt ynkliga studiemedel på sin mamma och som vanligt fick jag en massa fina (kattrelaterade) saker av bästaste vännen A.

För övrigt var julafton en bra dag - en ovanligt bra dag faktiskt. Vi höll sams, var inte stressade och hade trevligt tillsammans i flera timmar och till och med jag kände mig nöjd när jag åkte hemåt. Förmodligen har jag äntligen insett att tiden går, saker förändras och att jag måste antingen förändras med dem eller gå under skrikande och sparkande. Fast lite skrik och spark ägnar jag mig ändå åt, men tyst och antagligen mer destruktivt för mig än om jag faktiskt _hade_ sparkat på någon. För jag blir så trött när jag blir nonchalerad, när min åsikt inte räknas, när jag inte får gehör, eller ens respons på mina tankar.

Då blir jag tyst, tjurig och irriterad och beter mig som en trulig 3-åring. För jag orkar inte diskutera. För jag bara skulle vilja få min vilja igenom rakt av en enda gång. För att jag....bara VILL ibland! Få höra "javisst, vilken bra idé" eller "absolut, så gör vi!" eller "det har du rätt i". Inte ett "jaha" och ett "men det tycker inte jag" och "jag gillar inte det". Att någon (ja, ni vet vem jag menar) kunde bara gilla läget, för min skull?! Det händer faktiskt ganska sällan, och när det händer så är det oftast som nån slags respons på att jag låtit honom bestämma något, och så ska han liksom "paybacka"....och tja, det kanske är rättvist men, det funkar ju liksom inte så i ett förhållande, eller gör det det?

Anyhoo så har jag varit snäsig idag. Fullt befogat enligt min egen åsikt och han står som vanligt helt frågande och förstår ingenting - men än att (som han säger) han "har gjort fel". Med det är han tydligen nöjd, och verkar tycka att det därmed är min skyldighet att upplysa om vad som är fel, istället för att han ska ta sig en funderare...och det riktigt trista i det här är ju egentligen inte "felet" i sig, utan att jag känner igen det här sättet att tänka, både från mina egna tidigare relationer och från mina vänners realtioner.

Då kanske en kan säga att det är "typiskt manligt" och att "killar kan faktiskt inte vara tankeläsare"? Och ja, det kanske ÄR typiskt manligt - men då tycker jag att män ska lägga av med det där meddetsamma, och börja ta ansvar för sina relationer! Ta hänsyn, lyssna, samla på dig och framför allt processa information som du får om och av din partner - lägg tid på att faktiskt lära känna hen istället för att kräva att hen ska upplysa dig om allt och inget! Men om jag kan lägga på minnet att min partner vill ha 1/3 mjölk i sitt te, så borde väl min partner under samma tidsrymd ha lärt sig att jag alltid bara dricker en kopp kaffe till frukost?

Och det är faktiskt därifrån hela det här blogginlägget emanerar - att min partner sedan sex år tillbaka, på fullt allvar frågade mig: "men äter du verkligen kalkon?"

Godmiddag och välkommen till min värld!

Vad jag vet om den här dagen är att det är årets kortaste dag, och att det dessutom för mig blev årets sista arbetsdag, tack vare chefen. Några av kollegorna och jag har ju redan i ett par veckor diskuterat orättvisan i att några av oss per automatik är lediga i mellandagarna, att några andra får lägga surt förvärvade semesterdagar för att få sammanhängande ledighet och att ytterligare andra nonchalant kan säga "jag jobbar hemifrån under mellandagarna". Det handlar naturligtvis om en konflikträdd och svag ledning som inte slår fast att det ska råda lika regler för alla, och det innebär naturligtvis i  sin tur konflikter mellan kollegor och så "vinner" arbetsgivarna igen.

Eftersom jag är en sådan där rättvisefascist har jag - självklart - lagt in om, och fått semester beviljad. Dock har jag ju inte ett oräkneligt antal dagar så jag tänkte jobba måndag och tisdag, och sen ta semeter till efter trettonhelgen. Idag var vi hela fyra av de sjutton vanliga som infann oss....varav chefen var en. Vid förmiddagsfikat (som han bjöd på) sa han att han skulle ut och jaga gran på lunchen och nog kunde bli lite sen tillbaka. Innan han gick på lunch tittade han in till mig och sa: "jag tänkte...om du inte har väldigt mycket du behöver få gjort precis på plats så...kan du ju jobba hemifrån resterande tid innan du går på julledigt"

Lite sarkastiskt skulle en ju kunna tycka att det är fantastiskt med en arbetsplats som låter en gå hem på betald arbetstid och minst lika sarkastiskt skulle en ju kunna tycka att jag - arbetstidsfascisten - skulle stanna plikttroget kvar på min arbetsplats tills frihetens klocka ringer. Men lika uppriktigt så vore det ju oerhört korkat av mig att göra det när chefen kommer och erjuder mig betald ledighet.

Så nu är allt plockat hit och dit, upp och ned, fram och tillbaka, ut och in och sorterat efter konstens alla regler, utburet i bilen och redo för avfärd (förmodligen har jag ändå glömt hälften) och vid lunch imorgon hämtar jag upp Ängelen och KäreD för vidare resa tii BynvidHavet och JULEFRID!!!!!

Det har varit en turbulent höst på min arbetsplats. Jag har tagit mycket mer ansvar, och tagit på mig mer arbetsuppgifter än vad som egentligen ingår i mitt uppdrag. Det har inte resulterat i det rejäla lönepåslag som det borde men igår kom "the top dog" in på mitt arbetsrum och undrade, med hänsyftning på min arbetssituation, hur jag hade det med frågan:

"-Överlever du?"

Jag svarade att jag överlever, men att det för tillfället känns tungt och tröstlöst, och att jag ärligt talat är själaglad för att julledigheten närmar sig med stormsteg. Han nickade, log och gav mig en "tumme upp". Inte för att det förändrade något....

Idag frågade en kollega, med tanke på min arbetssituation, hur jag klarar av den. Jag svarade att jag klarar av den, för den måste klaras av. Hen replikerade att hen inte hade gjort det, utan gett upp för länge sedan och att jag "trots allt" verkade "helt normal" ändå    Flera kollegor instämde och det är ju ärligt talat det som gör det worth it, trots allt - att någon/några inser att en gör en massiv insats och relaterar till det.

Men det är tröttande, oerhört tröttande. Tröttheten i sig gör att jag blir stingslig och lättirriterad, hänger upp mig på saker som jag inte borde bry mig om, som inte är mitt ansvar och som jag borde kunna släppa. Idag blev jag så irriterad på en kollega att jag lämnade fikarummet när hen kom dit, och i veckan har jag kläckt massa ironiska och spydiga kommentarer, både face2face med folk och via intranätet - mot bättre vetande, för det är sådant som kommer tillbaka och biter mig i rumpan. Kanske inte rent konkret, men om inte annat så åtminstone i mitt samvete. Men då får det väl vara så då....

För på tisdag går jag på (en oerhört välförtjänt, om jag får säga det själv) semester och jag ska faktiskt vara ledig ända fram till efter Trettonhelgen. En ledighet som jag ser fram emot med någon slags skräckblandad förtjusning, eftersom jag dels vet i hur stort behov av vila jag är, och hur galet rastlös jag blir, och hur alldeles för lätt jag får den där jante-känslan av att behöva "ta vara på dagen" och göra nån slags nytta fastän jag _vet_ att den nyttan egentligen inte behövs, inte tillnärmelsevis på samma sätt som vilan!

Nåväl, nu är det fyra arbetsdagar kvar - de dagarna ska jag försöka hålla ihop mig och åtminstone inte vara otrevligare än tidigare, det är väl ett good-enough mål att sikta emot?  

Nu när jag tog mig i kragen igen var det min intention att blogga minst varannan dag, gärna varje, även om jag bara skrev trivialiteter....men den här veckan har det inte varit möjligt, av den enkla anledningen att det har varit en alldeles för trevlig och fullspäckad vecka!

I måndags var jag ju - som jag så föredömligt nedtecknade - och träffade Snyggot Å för första gången på alldeles för lång tid ochhade rent horribelt trevligt! I tisdags var jag hemma hos sonen och blivande sambon och fick se de första bilderna ever på lille Malte! För ja, jag ska bli farmor - med ett massivt mått av skräckblandad förtjusning. Att det blir en Malte har jag bestämt baserat enbart på ren och skär känsla, namnet har jag också bestämt och använder mig av under den blivande moderns protest, men nåt kul ska väl även en nästintill uråldrig blivande farmor ha?

Nå, i onsdags minns jag inte riktigt vad jag gjorde, men ute på nåt slags äventyr var jag definitivt och i torsdags var jag hos fina vännen L, pratade massor och klappade hens fisande hund Loke    I fredags tokkörde jag till Lilla Byn vid Havet och gick på makalöst mättande julbord med han som äger andra halvan av mitt hus, och hans kollegor. Bäst på kvällens julbord var onekligen dansen - det är en märklig upplevelse att starkt ogilla dansbandsmusik, men ändå älska att dansa den sortens danser som en gör till den sortens musik...och så blev jag sträkt i min övertygelse om att jag till våren måste gå en danskurs, för så roligt som det är så måste jag ägna mig mer åt det!

Lördagen var också intensiv, när jag väl kom upp ur sängen   för först dök svärmor upp och bjöds på te, och medan hon satt och småpratade ringde systern till han som äger andra halvan av mitt hus, hon och maken var i faggorna och ville bli bjudna på kaffe, vilket vi såklart ställde upp på med tanke på att vi setts typ fyra gånger på de sex år som jag känt hennes bror....Det var självklart mycket trevligt, det gror nån slags funderings hos mig om vi kanske skulle ta och bjuda dem rent formellt till oss nån gång under alla helger som kommer nu.

Och på tal om helger så: när gästerna åkt for vi i ilfart hem till mina föräldrar för att träffa dem, äldste son + sambo samt Ängelen med pojkvän för att begå den stående traditionen "pippekaksbak med mormor". En tradition som inleddes för säkert 20 år sedan ehuru modern avskyr att baka pepparkakor och mormodern tyckte synd om di smau bana som inte skulle få uppleva myset med bakningen   Så det bakakdes i 190 knyck, åts grisgrynsgröt och skinkmacka och babblades och småpratades å det trivsammaste. Även pojkvännen som utsattes för mormodern för första gången verkade förvånansvärt samlad....sen åkte vi var och en åt sitt håll, vilket innebar att jag åkte ned till källargluggen där jag somnade som en klubbad sälunge!

Bara för att vakna nästa morgon, inte pigg som en lärka med dock i ett enda stycke, vilket får betraktas som good-enough och i hyfsad form för att förflytta mig hem till bästa A där jag - till hennes förskäckelse - envist höll fast vid att bulletkaffe är den enda frukost jg behöver. Efter den frukosten begav vi oss till StoraStaden för resterande julklappsshopping. Ju mindre som blev sagt om det äventyret desto bättre - bortsett från att fikat måste berömmas, det var välbehövligt!

Att berätta att jag somnade ovaggad redan strax efter 21 är kanske överlopps, likaväl som att gnälla över att jag är sjukt trött idag - men att det var värt den glädjeboost jag får, det kan jag aldrig låta bli att framhålla