Jag är rätt kass på att blogga....det går i peroder och den senaste perioden har varit halvbra, milt sagt.

Men så tänker jag att hela jag har varit halvbra den senaste perioden.

Det här med att jobba går halvbra, i söndagskväll hade jag nästan ångest inför det faktum att det väntade en hel, obruten arbetsvecka framför mig. Inga utbildningar, inga seminarier, inga helgdagar. Och dessutom på en arbetsplats där motivationen och arbetslusten sjunker för varje dag vi närmar oss sommar och ledighet....

Det här med att äta går mindre än halvbra, jag har blivit enormt dålig på lagad mat och alldeles för bra på snacks - speciellt cornichons som jag knaprar osm om det vore....valium?

Det här med att läsa....ja, jag vet ju att tappad läslust beror på ökad stress så jag försöker schemalägga mitt läsande, för att liksom hålla det uppe och igång. Om det hjälper och funkar vet jag inte riktigt, men jag läser iallfall, åtminstone några sidor varje dag.

Det här med relationer går också mindre än halvbra, kommunikation är svårt och lätt att undvika, iallfall den mer väsentliga. Eller det kanske är slå händerna för öronen och ropa "biiiingoooo" som är det mest effektiva sättet - avvakta, ligga lågt och helt enkelt se vad som händer av sig självt. Kränkta textmeddelanden gör iallafall absolut inget bättre, varken att motta eller skicka *noterat*

Så vad _går_ bra?

Tja, att sitta på balkongen i kvällssolen med en kopp vin. Att munhuggas med ny(gaml)a kollegan C, på både svenska och engelska, bara för att göra hen extra flabberghasted. Att åka till Ängelen och klappa fratta katter x 2. Att morgonprata över andra muggen kaffe med fina L på jobbet. Och ja......det är väl ungefär det, just för tillfället. När mer ork är samlad så ska jag nog hitta fler saker som går bra, rest assured!  

Så var jag inflyttad!

eller ja, det krävde ju en del slit och släp också, av son och goda vänner men nu är jag på plats, sedan snart redan en hel vecka! Och vilken vecka det har varit - jag vet inte ens vad jag håller på med...gick som sagt men från jobbet på grund av vad jag identifierade som akut stress, vilade under onsdagen, torsdagen och halva fredagen innan jag under fredagseftermiddagen- och kvällen som sagt flyttade in. Försökte vila under dagen på lördagen inför sjungandet på Valborgskvällen men det gick sådär, var på plats i lånehuset redan vid 9-tiden för att städa/tömma det sista och sen var Ängelen och jag och shoppade tits and tats till både hennes och mitt boende innan det var dags att åka ut på landet igen inför sjung både i kyrka och vid bål + grillning efter det sistnämnda. Fast jag åkte hem rätt tidigt, jag var tydligen magnet för två styck äldre herrar som drabbades av en obändig lust att berätta för mig "hur det är" trots att det gällde ämnen som jag inte alls var intresserad av, och inte alls lyft. Den ena var dessutom rent pinsam då han om och om igen försökte övertyga mig om att Valborgstraditionen startats på grund av follks behov av att göra av sådant de städat bort från sina trädgårdar    Betydligt trevligare var att flera av killarna från det närbelägna HVB-hemmet för ensamkommande kom för att delta i firandet, och blev väl mötta och pratade med av Byhålebor i olika åldrar!

Söndagen har jag verkligen inte mycket minnen ifrån, men måndagens och tisdagens seminarier satte desto djupare spår, massor av relevant och intressant information från "Den globala skolan", Migrationsverket, Boverket, Regeringskansliet m.fl Intressanta och utvecklande fika- och lunchsamtal med personer från andra instanser som också var där för att ta in och processa. Inte ett dugg stressande, bara givande - och när jag väl kommit över bryderiet (och lite grann skammen) över att vara typ "ensam" där, som den enda representanten från min verksamhet var det riktigt skönt - att få sköta mig själv, inte hålla reda på nån annan än mig och vara typ fågelfri inom ramarna för seminarierna.

Men, eftersom samhället i dag ser ut som det gör ställdes mitt sista seminarie in, personen som skulle ha hållit det hade under föregående kväll fått ta emot så grava personhot att SÄPO gjorde bedömningen att det var bäst att hen avstod från offentliga framträdanden inom den närmaste tiden   

På onsdagsmorgonen lyfte jag så mig själv i nackhåren och stegade beslutsamt upp till min chef och förklarade för honom att jag inte accepterar att arbeta i det rådande arbetsklimatet, krävde förändringar och ändrat förhållningssätt och whoooop så höll han med och vi gjorde på stående fot en överenskommelse som ska underlätta för mig. Även kollegan (som är en superkollega, jag tokgillar verkligen att jobba med hen) inbjöds till en pratstund och jag hoppas och tror att hen inte tog åt sig personligen utan insåg att det är sant som jag säger: vårt mående, vår eventuella frånvaro samt fördelning av arbetsuppgifter då är _inte_ hens och mitt ansvar (och mitt mående inget jag anklagar hen för) utan en ledningsfråga.

Och whooop igen så var arbetsdagen slut och dags för helg! Inte för att jag helgat vilodagen så överdrivet, jag har varit hos min svärdotter och stöttat moraliskt och praktiskt hjälpt henne att packa ned, sortera ut och kasta massa saker (och skräp) från hennes lägenhet så att hon kan flytta in hos min son....som jag hade samma samtal med som jag hade med henne: att det inte är den med mest saker i sin ägo när en dör som vinner! De är fantastiska på att shoppa och när två hushåll ska slås ihop till ett, med två personer som inte är värlsbäst på att hålla ordning, men som bägge pga sina diagnoser är i stort behov av, och mår bäst av, ordning och reda och få saker (= få intryck) blir det nästan övermäktigt till och med för mig, som är världens bästa flyttrensare....

Men mycket har jag/vi lyckats med under dagen och nu är det kväll denna Kristi Himmelfärdsdag - imorgon är det arbetsdag igen och sen är det helg igen och jag har typ massor av saker att göra men ingen egen struktur eller planering, och knappast ingen ork kvar heller....nå, det kommer fler dagar!

Alla vill så klart "få" må bra - vad "bra" är är förstås olika för alla - men jag tror nog att de flesta av oss är överens om att det där med att "må bra" - det är inte något en helt enkelt bara väljer. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt mående så är det inte att bara välja. Självklart finns det variabler en själv kan påverka, men många gånger behöver en också hjälp att hitta de där variablerna, och många gånger kan det också vara andra personer som är de där variablerna?

Jag har ju inte mått bra på ett tag, vare sig fysiskt eller psykiskt och bägge delarna har gått i vågor, hit och dit som den berg- och dalbana mitt liv alltid varit. På sista tidn har jag haft många infektioner, förkylningar som itne blir nåt av, problem med magen, mycket ont och svårt med matlust, illamående och yrselattacker, extrem trötthet oavsett hur mycket jag sover. Jag har provat lchf, skyllt på min sedan tidiga tonåren krånglande mage, dåligt näringsupptag pga min mag-op osv osv...

Så var jag ju på den här skyddsombudsutbildningen och fick en massa att tänka på kring arbetsskyddet på min arbetsplats, fick information om att stress förmodligen snart kommer att godkännas som arbetsskada, såg en film om tre personer som var sjukskrivna för stressutmattning och hade öht en mycket bra utbildning. Kommer taggad till jobbet på onsdagen och får börja dagen med att reda ut en härva som min chef (över mitt huvud) trasslat in mig i, får besked om att en komplicerad situation som jag varit inblandad i veckan innan nu är utredd, sam får sms OCH mail från min närmaste kollega att hen är sjuk och att jag får ta över hens arbetsuppgifter resten av veckan..... och där börjar jag må illa, får hög puls, blir varm som av feber och blir yr....

Går upp i arbetslokalerna för att prata med kollegorna om dagens arbetssituation och får veta att det fattas mer personal, allt som allt fem stycken.  Får ett konkret bevis på att den komplicerade situationen inte alss är utredd för mitt vidkommande. Jag får tunnelseende och är nära att svimma, kollegan jag ftf pratar med tittar på mig och undrar hur jag mår, jag berättar och hen säger "gå hem, gå hem NU". Duktig flicka som jag är protesterar jag och under tiden ansluter sig ytterligare en kollega, tittar på mig och säger en massa kloka saker om att vi bara har en kropp, ett liv och att det ligger i vårt eget ansvar att vara rädd om det. Så.....jag går hem.

I bilen på väg hem får jag en panikångestattack, måste stanna och andas och där och då står det fullständigt klart för mig att jag är på väg in i en stressutmattning igen. Väl hemma sätterjag mig och listar alla symptom och identifierar alla som likadana som dem jag hade -05 när jag blev sjukskriven för smärtrelaterad stress. Inser att jag aldrig mer vill hamna där och börjar fundera på hur jag kommit hit igen - "jag som aldrig...". Men det är ju inte så svårt att se egentligen. Som predestinerad "duktig flicka" med grava prestationsproblem har jag - i en krympande organisation - tagit på mig fler och fler arbetsuppgifter, responderat med stolhet när någon velat lägga på mig uppgifter utanför mitt uppdrag och på något smygande vis blivit ansvarig för betydligt mycket mer än vad jag är anställd (eller betald) för.

Så...på måndag och halva tisdag ska jag iväg på några (hoppas jag) väldigt givande seminarium och sedan får jag ta chefen vid hornen - om han är på plats vill säga - för det är ju också ett stort bekymmer i vår organisation: en alltför frånvarande ledning som kör med taktiken "åh ni är så kompetenta" och klappar på axeln istället för att avlasta oss det som ligger utanför vårt uppdrag. 

Och om två timmar är jag bokad på något lika stressande: besiktning av min blivande lägenhet! Med förhoppningen att den ska godkännas oh att nuvarande innehavare kan tänka sig att överlämna nycklarna till mig redan idag - eftersom bostadsföretagets kontor är stängt måndag och tisdag och jag ine kan få ut nycklar därifrån förrän på onsdag....vilket egentligen innebär att jag är hemlös ett par dagar    Håll typ alla tummar ni har för mig!

Tiden går verkligen sanslöst fort, på gott och ont - snart är det maj!

Jag var på en rent makalös spelning i lördags, en finsk man vid namn Kebu som spelar på en hel armé av analoga synthar. En liten, intim klubbspelning men som alltid finns det folk vars existens jag vill ifrågasätta. Varför går du på en synthspelning om din upplevelse av att "njuta av musiken" är att hoppa runt och kängdansa som om du befann dig i moshpiten på Gruvpunk? Varför går du på en synthspelning om du tänker stå och ropa "spela hiphop"? Varför går du på en spelning över huvudtaget om du tänker håna musikern genom att stå och, med en hemsnickrad variant av finsk brytning, sjunga "Vem är du, vem är jag, levande charader"?

Går du på spelning för att ragga? Går du på klubb för att få en anledning att supa dig till nåt slags övermod? Går du på spelning för att bära dig åt som en röv, helt enkelt? Alltså....när jag går på spelning så gör jg det främst för musiken, såklart. Till det kommer ju att dela upplevelsen med andra, gärna goda vänner. Utöver det händer det också att kroppen får röra lite på sig.

Det innebär ju dock inte på något sätt att jag, när jag lyssnar på musik och dansar till den, välkomnar diverse manspersoner i varierande ålder och nykterhetsgrad, som meddelst nåt slags juckande parodi på dans och slippriga flin försöker fånga min upmärksamhet. Det innebär inte heller att jag tycker att det är okej att folk jag inte känner tar i mig, håller om mig, klappar på mitt hår, ger mig "komplimanger", försöker imponera på mig med sin kunskap om helt andra musikgenrer än den vi just lyssnat på, tjatar på mig att följa med "till nästa ställe" och avbryter och överröstar mina avböjanden. Inte heller att jag vill rusa från klubben för att skaka av mig samma tjatande manspersoner, bara för att till och med på parkeringen stöta på folk (läs:män) som anser sig vara så oemotståndliga att jag efter bara en blick på dem ska vara intresserad av att "hänga med en sväng på stan".

Alltså vaffan, vad är det här för beteende!?

Jag säger inte att det är okej, att det är mer acceptabelt för någon som identifierar sig som kvinna att bli utsatt för sånt, men hallå liksom jag är ju snart 50 och råkar fortfarande ut för den här sortens ovälkomna "upvaktning" - hur ska det då vara för yngre tjejer? Jag förstår att det är svårt att förstå att det här är sexuella trakasserier, men det ÄR det. Oavsett om du rör vid mig eller inte, använder könsord eller kommer med sexuella anspelningar eller inte så ÄR din (ovälkomna) uppmärksamhet som man riktad mot mig som kvinna ett sexuellt trakasseri. För tänk efter - skulle du (som heterosexuell man) säga och bete dig likadant mot en man? Nä, jag trodde inte det.....

Anyhoo, tack vare trevligt, självvalt sällskap och fantastisk musik så blev lördagsnatten ändå på det stora hela helt magisk!  

och jag med den?

Och trots att dagarna inte bara går utan nästan springer, rusar förbi så händer "inget särskilt". Fast det händer ju massor, precis hela tiden - men det är liksom inget att skriva om?

Det är jobb, jobb och åter jobb - med allt vad det innebär av både förtretligheter och glädjeämnen. Ena stunden såååå himla bra och nästa total frustration. Arbetet i sig är fortfarande lika givande, och ledningen fortfarande lika svag och instabil. Kollegor som är suveräna och kollegor som är ena riktiga rövar. Möten som i stort sett bara skapar mer frustrering och möten som löser upp en hel del knutar.

Jag tänker att det är typ samma lika på ditt jobb - en salig blandning av lite av varje?

Det mest givande jag har att komma med idag är en länk till ett radioprogram som är härligt udda i dagensreklamskvalkanaler - "Spanarna" i P1 (vilket för övrigt utan tvekan är den mest intressanta radiokanalen av alla jag personlligen känner till)

http://sverigesradio.se/sida/kanal.aspx?programid=3632

Lyssna, bli underhållen och kanske en liten gnutta klokare   

Det finns vissa företeelser jag älskar att hata - en av dem är Melodifestivalen och en annan är den årliga Vårmarknaden i grannbyn. Det har varit tradition att åka dit ända sedan min äldste son var lite drygt två år, satt i sittvagn och yttrade de odödliga orden "mamma, nu åker vi hem - jag ser bara rövar". Där finns allt krims och krams som brukar finnas på marknader, samt en del hantverk, lokala föreningar och skolklasser och det obligatoriska tivolit.

På Vårmarknaden -92 hade jag som 25-åring min möhippa, och idag såg jag en annan ung kvinna vandra runt utklädd bland besökarna. Så, varför hatar jag då marknaden? Hata är ett starkt ord, "irritera" är med adekvat och det är ju naturligtvis inte marknaden i sig som är irritationsmomentet utan de besökande människorna. För under alla de år som jag vandrat runt bland montrarna är det samma saker, samma företeelser som upprepas: människor som jag bott i samma by som under många år som inte hälsar....människor som armbågar sig fram till de mest attraktiva montrarna (de där du får provsmaka något), människor som har med sig sina uppstressade hundar, människor som tvärstannar mitt i de smala gångarna för att prata med bekanta.

Och idag toppas det av något av det mest intressanta hittills: min son bor ett par hus ifrån den idrottsplats där marknaden hålls. Vi stod på uppfarten till huset när en kvinna med en liten ulltuss i band kommer gående. Hon snirklar sig innanför min - längs tomtgränsen - parkerade bil och låter hunden gå så långt in på sonens tomt som flexikopplet når utan att bry sig ett spår om oss. Sonen reagerar när hunden hukar sig för att kissa och ber henne ta bort hunden från tomten och får till svar "det är ju bara lite kiss". Jag säger att det inte spelar någon roll, man ska inte låta sin hund gå in på någons privata tomt och göra ifrån sig och damen svarar "men här finns ingen skylt att man inte får det"    Jag påtalar igen att det inte behövs någon skylt, en tomt är privat egendom oavsett och hon hävdar igen att "det gör inget, det är ju bara lite kiss". Då blir jag (onödigt) uppretad och säger att "okej, då kan jag ju komma hem och bara kissa lite hemma på din tomt".

Det hör damens man, som har gått i förväg med sin egen lilla ulltuss och från 20 meter bort börjar han skrika okvädingsord åt oss och damen faller in i det medan de bägge fortsätter bort mot sin bil.

Intressant i det hela är att intill mig och min son står även min vän A, hens 13- åriga dotter + jämngamla kompis. Flickorna är helt ställda inför det äldre parets beteende och kompisen upprepar gång på gång att "sådär GÖR man ju bara inte" och bägge två är fullständigt förstummade över vad hundägarna framförallt sagt. Och jag, jag kan inte låta bli att reflektera kring hur ofta vi klagar på våra ungdomar och menar att de bär sig illa åt i olika lägen. För mig är det inte alls underligt om det är dylika vuxna - ett välklätt par i övre medelåldern, med en dyr bil och två kostsamma hundar - som ska föreställa förebilder för den ungdomen. Den uppenbara nonchalansen gentemot oss, där vi faktiskt står på infarten och ser henne och hunden hela tiden, oförmågan att backa, inse sitt misstag och kanske be om ursäkt och istället gå i totalförsvar och vara oförskämd....nej, jag vet inte - ska en bete sig så? 

Det här med att flytta, det börjar bli något jag är (alldeles för) van vid - det är som att packa, packa upp och allmänt leva i kappsäck har blivit min livsstil på något o-valt sätt....både privat och i yrkeslivet.

Minnegoda läsare kanske kommer ihåg att något av det sista jag gjorde innan jag gick på tjänstledighet var att packa, då hela arbetplatsen skulle flytta efter en lång och hård strid. Så, jag var med om striden (som både arbetsplats- och skyddsombud) och nedpackning men "slapp" uppackning. Intressant nog blev det samma visa på det jobb jag tog under tjänstledigheten - jag fick tillbringa sista veckan innan jul med att packa ned, och första veckan efter trettonhelgen med att packa upp en hel verksamhet. Och när jag kom tillbaka efter min tjänstledighet fick jag ju packa upp de tillhörigheter som jag hållit nedpackade under min bortavaro....

Och så igår, återigen efter många turer - men tack och lov inga strider den här gången - var vi och tittade på en ny tänkbar och för ändamålet oerhört mycket mer lämplig lokal för vår verksamhet. Fräscht, trevligt och lättillgängligt - tydligen ska inga kostnader skys heller! Det "enda" lilla smolket är att för närvarande är inte hela ytan tillgänglig vilket innebär att bara en del av vår verksamhet kan flytta in - å andra sidan kan den delen flytta ganska omgående vilket skulle ge andrum (usch, vilket skämmigt ord det har blivit!) och arbetsro åt både den delen som flyttar, och till den delen som blir kvar.

Nackdelen är dels att vi inte kan få klara besked om när resterande lokaler blir lediga för inflytt, och dels att det blir komplicerat för de av kollegorna som arbetar på bägge enheterna (som tex jag) att förflytta sig emellan utan att för mycket effektiv arbetstid förspills. Men det, som så mycket annat, är en ledningsfråga och ledningen såg fullständigt glädjestrålande ut under förhandsvisningen igår så säger nu bara ekonomin ja så...tja, då kan det vara dags att packa och flytta igen. Funderar på att skaffa mig en sådan där traditionsenlig vagn med tillhörande dragdjur och börja förflytta mig mellan byarna i kommunen för uppsökande verksamhet istället   

Jaja, jag säger som min kollega MOK: "Den här flytten tror jag på när vi gör den" eller som andra kollengan: "Jag är negativ av naturen, jag ropar inte hej". Men......väldigt fina och lämpliga lokaler var det, så jag tänker iallfall tillåta mig att hoppas, även om det är satikens så jobbigt att flyttpacka!

Ja, det är jag som fortfarande har influensa, men det är (på gott och ont) inte jag som är begravd.

Jag vet inte jag, det verkar som om den här flunsan is out to get me för den släpper banne mig aldrig - hade feber så sent som i fredags och den dagen, ja det var ju en dag för sig - nämligen min "svågers" begravningsdag. Jag är saligen förskonad från bouppteckningstrassel och ansvar vid dödsfall, min insats har sträckt sig till att vara vaktmästare, anhörig och vän på begravningar och det har varit fullt tillräckligt. I min egenskap av vän och anhörig har jag haft bara mig själv och en blomma att sköta, och i egenskap av vaktmästare vid jordfästningar har jag haft förmånen att samarbeta med oerhört kompetenta och dugliga begravningsbyråer. 

Den här entrepenören har jag nämnt i ett tidigare inlägg och tyvärr måste jag säga att de fortsatte sitt uppdrag i ungefär samma halvsvajiga stil. Själva begravningsakten var fantastiskt fin och stämningsfull, men allt runtomkring var mest snurrigt. Av respekt för familjen ska jag inte gå in på detaljer, men det började med att vi inte ens kom in i kyrkan från vapenhuset och när jag letade mig in genom en sidodörr, blott 20 minuter innan ceremonin skulle börja, satt de bägge entrepenörerna på varsin stol med armarna i kors och undrade inte alls var de sörjande befann sig....

Jag kan inte heller begära att de övriga gästerna ska vara lika vana och insatta i ceremonielet som jag, men jag tycker nog verkligen att det borde ha varit entreprenörernas (och inte min) uppgift att upplysa de närmast sörjande att det gick bra att gå fram i koret och titta på blommorna, att berätta för dem på vilken sida i kyrkan de ska sitta samt uppmana de övriga gästerna att ta plats i kyrkan osv. Samma sak efter avslutad ceremoni när ingen, mer än jag och ett par äldre släktingar, verkade veta att de skulle gå fram och hämta sina blommor för att ta dem med ut till graven, och ingen heller sa något vilket skapade en hel del förvirring.... Kanske är det för att jag "vet" som jag tyckte att det blev o-bra, kanske reagerade ingen annan men det här röriga...tja, det tog bort en del av värdigheten tyckte jag. Fast - helt utan disrespect - K var ingen värdig person utan faktiskt ganska rörig, så det kanske är signifikativt att hans jordfästning också var det?

Men ja, nu är han vederbörligen jordad och läst över och nu är det "bara" resten kvar. Fast det är så uppenbart inte mitt bekymmer, ingen hjälp från min sida har efterfrågats och jag är är i princip inte ledsen för det eftersom pappersarbetet verkar kunna bli ungefär lika virrigt som tillvaron i kyrkan...och jag tycker att jag har fullt upp med mig själv. Eftersom jag fortfarande var febrig och sjuk på begravningsdagen, och vi utan min vetskap fick huset fullt av folk så avvek jag faktiskt i tysthet, den enda som visste att jag gick var femåriga E som var ungefär lika trakterad som jag av folksamligen. Hade jag orkat så hade jag tagit med hen...och medan jag satt i min lilla skrotbil och filosoferade ut över havet funderade jag på vad "folk" skulle tycka om att jag försvann...och kom fram till att jag faktiskt struntade hägaktningsfullt i det. Flera av dem visste ändå inte att jag fanns, de hade inte presenterat sig trots att de befann sig det som som åtminstone på pappret är mitt hem så varför skulle jag bry mig om dem? Det är dessutom folk som jag aldrig mer kommer att träffa så....

Fokus på framåt, det är det som gäller. Jag skriver listor, hamstrar och fillelurar. Det kommer att bli bra.