Jag försöker som sagt ta mig utanför dörren en liten stund varje dag, och med det kommer såklart olika möten. Alla möten är inte riktigt välkomna, men i torsdags träffade jag en person som jag inte vare sig träffat eller sett på 11 år. Vi var kollegor då, på det jobbet som jag gick hem ifrån, sjukskriven för smärtrelaterad stress. Ett tungt jobb både fysiskt och psykiskt och vi pratade om det ett tag, hon berättade om vilka (positiva) förändringar som gjorts i arbetsuppgifterna, vilka som jobbade kvar, vart de som inte var kvar tagit vägen. Själv är hon pensionär, men arbetar fortfarande ett par dagar i veckan i en närbesläktad verksamhet och naturligtvis kom vi till att prata om den också...och hon berättade om det ständigt ökande trycket, om svårigheten i att genomföra insatser, delvis på grund av ekonomi och delvis på grund av att de insatser som skulle behövas helt enkelt antingen inte finns, eller redan är mer än överfulla. Vi pratade - likt två gamla surkärringar - om "vart är samhället på väg" och hon frågade mig om jag funderade på att söka mig andra uppdrag.

Jag berättade att jag har ett ständigt öga ute på arbetsmarknaden, men de jobb jag skulle kunna tänka mig är jag antingen överkvalificerad för, eller inte ens i närheten av att vara kvalificerad för och de som jag och min utbildning skulle vara perfekt för tittar jag på och tänker "nej, jag orkar inte" och i nästan samma veva: "men vem ska då orka?" Fast som min kollega sa: "det måste inte vara du som räddar världen" och det är jag ju fullt medveten om - jag är inte ens i närheten av att vara den personen, men ändå....

På busshållplatsen igår träffade jag en annan vän, som också arbetar i en näraliggande verksamhet - vi chitchattade en stund och sen frågade hon om jag sett att deras verksamhet varit i lokalblaskan - det hade jag inte så hon berättade att de har Lex Sarah- anmält sig själva. Jag gratulerade till det beslutet och hon skrattade - men jag var helt uppriktig, hon har tidigare berättat att de inte kan utföra sitt uppdrag, deras myndighetsutövande faller på grund av ekonomi och precis som för min fd kollega ovan: det finns inte praktiskt möjlighet att utföra de åtgärdes som beslutats om, ibland enligt lag. Det var egentligen ett alldeles för tungt ämne för att att stå på Resecentrum en fredagseftermiddag och prata om, så vi lämnade det men jag vet att det ligger som en tyngd hos mig, hos min vän, hos min före detta kollega - att vi alla tagit på oss ett uppdrag som nu visar sig vara - om inte omöjligt - så iallafall oerhört svårgenomförbart.

Så, vart är vi på väg, vad gör vi när vi inte längre orkar eftersom förutsättningarna för att utföra våra yrken minskar, medan kraven och behoven ökar?

Två riktigt innehållsrika månader, om jag får säga det själv - och det är väl förmodligen därför som jag inte har varit här?

Pågående under de här månaderna har varit ett riktigt tungrott skyddsombudsärenden, som har back-firat rätt rejält. Ombudskollegan och jag öppnade ärendet för allas skull, efter ett års suckande och pustande men när vi så äntligen fick spinn på't och fart på cheferna så blev det suck och pust på kollegerna för att det var såååå omständigt med möten och enkäter och frågor - kunde "nån" inte bara lösa det här?!?! Att det var precis just det vi försökte hade tydligen inte gått fram? Och vis av erfarenhet så _måste_ vi blanda in kollegorna, för hade vi ombud tagit beslut över deras huvud så hade det tagit hus i helvete då med.....

Dessutom har jag haft en väldigt underlig arbetssituation på min arbetsplats - en långt ifrån tillfredsställande och som har påverkat både självförtroende och självkänsla. Jag VET vad jag kan, jag VET att jag har kompetenser - men varför vet ingen annan det, och varför tas de inte tillvara? Förnuftet säger mig att det beror på att vi har varit utan ledning alldeles för länge, och innan dess haft en oerhört svag sådan - men känslan, känslan är svår att påverka :(

Vad mer som hänt är att sonen blivit sjuk - han har fått diabetes, och sonsonen är också sjuk - han är mjölkprotein- och äggallergiker samt glutenintolerant. Tack och lov är han än så länge så liten att han lever på ersättning och smakportioner, men det blir två helt nya förhållningssätt till kosten - och det med en mamma som är rent makalöst kräsen med mat.....ja, jag oroar mig.

För egen del börjar jag nog landa i mitt nya, egna hem - men i samband med det sätts en massa reaktioner igång från den tid jag var om inte hemlös så iallafall bostadslös/inneboende. Nu har jag ett hem och hoppades känna mig trygg här - men i veckan fick jag brev från Hyresgästföreningen att hyresförhandlingarna med bostadsbolaget har strandat, att de lär skicka ut avier med felaktiga hyresbelopp och att jag inte ska betala för det innebär att jag godkänner den nya, icke-förhandlade hyran. Och idag fick jag nytt brev, som innehöll en fullmakt där jag tillåter en person från Hyresgästföreningen att företräda mig i Hyresnämnden....och jag vet att det är rätt och bra, att jag sitter tryggt och att jag inte kan bli vräkt men jag _behöver_ verkligen inte de funderingarna!

Och eftersom jag redan varit sjuk i smärtrelaterad stress, och är smärtkroniker så ligger stressen ständigt på lut och jag har inte mått bra. Har beklagat mig för kollegorna att jag är så outhärdligt trött och fått ömsom tröst och ömsom fräs. Fräs för att jag gör för mycket på helgerna - men hur ska jag orka arbeta om jag inte får fylla på med positiv enegri? Har sett en del tidiga stressymptom men ignorerat dem, som tex glömska - jag tappade till exempel bort hela den här veckan och var fullt redo att gå Luciatåg i tisdags! Så i onsdags sjukskrev jag mig. Svimmade på tisdagen - visserligen sittande i soffan - men iallafall. Vaknade ett par gånger på natten, kallsvettig och med skenande hjärta, ont i bröstkorgen och sprängande huvudvärk. Skulle sms:a min AL-ledare och hade sådan tremor att jag knappt kunde hålla mobilen och tillbringade större delen av dagen i huvudvärksdvala och med en panikunge sparkande inne i bröstkorgen. 

Beslutade mig på ett bräde att vara hemma resten av veckan, för att vila och för att andas. Min AL-ledare vill att jag går till doktorn, 1177 säger att "det låter som stress, men kontakta din läkare för säkerhets skull", min vårdcentral sa både igår och idag att de "har slut på akuttider, återkom på måndag eller sök närakuten". Men jag känner mig inte "tillräckligt sjuk" för att söka akutakuten, dit går en om en sågat av sig benet, eller fått en käftsmäll så att käkbenet hoppat ur led....typ.

Men tja, bra mår jag ju verkligen inte. Minns hur totalt jag isolerade mig förra gången så jag tvingar mig att gå ut en liten sväng varje dag - närbutiken i onsdags, en loppis igår och   mammografi   idag (trots att tiden dit var ytterligare en sak jag glömt, men jag visste att den var idag, och efter 15.30 pga arbetstider så jag hade åtminstone lite att gå på...... och vis av fredagstrafiken tog jag bussen till sjukhuset och det var kanske trots allt inte det bättre alternativet. Tre hållplatser efter min var bussen knökfull och då hade vi sju hållplatser kvar till centrum. Det var mycket underligt att känna hur ett nästan galet skratt började bubbla upp i mig.....men mammografin gick snabbt och effektivt och jag åkte raka vägen hem efteråt med en nästan tom buss. Phew.

Och nu, fredagkväll. Helg. Ensam. Skönt.

Det här inlägget är egentligen riktat till en speciell vän till mig, men jag tänker att det finns flera som kan "behöva" det....

Det hela började med ett (i det här sammanhanget) ganska ovidkommande inlägg i en grupp på Facebook, där jag var ovanligt outspoken om mitt mående, både fysiskt och psykiskt, tidigare och nu. Inlägget följdes upp med en fråga i chatten och så var vår diskussion igång. Personen ifråga är en människa med många kloka tankar och funderingar, men de flyger så snabbt i chatbubblorna att jag inte riktigt hinner med.....och ja, jag kan såklart inte ge svar som i "rätt svar" på alla de där funderingarna men eftersom de delas med mig känner jag att jag gärna vill kunna ge nån form av respons på dem. Inte för att det förväntas av mig utan för att det är en person och en diskussion som jag uppskattar och därför vill reflektera kring. 

För jag vet ju att de här tankarna kommer inte ut riktigt var som helst, det känns som ett förtroende som jag vill förvalta och som sagt, ge rättvis respons på. Som det visar sig så har vi tydligen inte riktigt samma syn på det, personen säger att hen "är van vid att folk inte hinner med" och då funderar jag ju spontant på vad det då är för syfte att kommunicera? Eller nej, nu var jag hård. Visst kan det finnas ett syfte att skriva, men det blir inte kommunikation i den bemärkelsen, då blir det mer att skriva av sig. Och det är ju alldeles ypperligt, det är ju det jag gör här och nu så det rackar jag verkligen inte ned på! Det enda som kan bli lite opraktiskt med att göra det i en chat, med ett par meningar i varje bubbla är att mottagaren blir stressad, dels av plingandet och dels av att inte hinna svara - och det var just det som hände mig idag...men det problemet äger ju jag och det var inte det jag skulle skriva om heller    

Nä, det som var aktuellt var det här med stress och press, att inte riktigt hinna med sig själv. Jag vet att det finns de som tycker att det är lätt för mig, som lever ensam och har utflugna barn...men å andra sidan har det ju inte alltid varit så, och jag tänker att det ibland kanske kan vara enklare att se strukturer när en har fått lite distans och perspektiv på dem. Som det här med vem som gör vad hemma.....den gamla stötestenen! Det finns en mycket intressant bok av Gunilla Bergensten som heter "Familjens projektledare säger upp sig" som behandlar just det här...att den ena föräldern generöst erbjuder sig att köra lilla Kim till fotbollsmatchen/Robin till scoutlägret/Mika till hockeycupen så att den andra föräldern får "en dag för sig själv". Jomen det är väl fint?

Det kan det ju absolut vara, men vad innebär egentligen den där körningen - jo, att föräldern ifråga tillbringar hela dagen/helgen borta från det gemensamma hushållet och de sysslor som vilken normal barnfamilj som helst ofta har att ta itu med på helgen...och att rent praktiskt köra x antal mil är väl föga betungnde om en betänker att det inte så sällan är den där föräldern som "fått en ledig dag" som haft ansvar för att:

barnet ifråga ätit middag/kvällsmat kvällen innan (och kanske både handlat och lagat maten)

samt gått och lagt sig i hyfsad tid

sett till att nödvändiga tränings/lägerattiraljer är tvättade

att ovan nämnda attiraljer är nedpackade

att barnet kommer upp på morgonen

samt äter någon form av frukost (och kanske även handlat och tillagat denna)

att medlemsavgifter är betalda

att träningskläder/uniformer köpts in

att det fanns grejer hemma till en matsäck, och att den packats ned

kör till alla träningar/möten för övrigt under terminen

hämtar syskon/handlar/tankar bilen på väg till och ifrån ovan nämnda träningar/möten

och så vidare - detta var bara en liten beskrivning ;)

Jag har varit en där föräldern som har "fått" stanna hemma och avkrävts nån jäkla tacksamhet för det.....och har, precis som min vän, då genast börjat fundera på vad jag ska göra...prestera...och ofta hamnat i att göra något för någon annan. Allt ifrån att hälsa på nån sjuk gamling till att hjälpa någon med att flytta, eller vara taxi med min gamla skrotbil, eller handla något åt någon annan. Eller "roa mig på hemmaplan" med att ägna min "lediga dag" åt att "komma ikapp" med tvätt och städ och tömma altanen inför hösten eller köra in några extra kärror ved. När jag borde ha chillat, tagit sovmorgon eller åtminstone somnat om, suttit länge med en god bok och en kopp te, funderat på vad JAG vill göra, OM jag ens vill göra något - kanske det är good enough att rulla in sig i filten och fortsätta dricka te och läsa bok, eller sova, eller chilla - hela långa dagen?

Det är inte lätt, det säger jag verkligen inte, men det är tänkvärt och förmodligen en vinst inför framtiden att klura lite i de här banorna och jag hoppas så innerligt att jag inte sårat någon med mina ord - det har inte varit min intention och om så är fallet ber jag om ursäkt  Fem chatbubblor i rycket är okej även i framtiden, jag ska förhålla mig till det också, jag lovar!!!

Jag minns faktiskt inte om jag någonsin bloggade om det för drygt två år sedan, när min arbetsplats plötsligt översvämmades av personer som lät oss förstå att de skulle flytta in i våra lokaler? Om jag skrev något alls om hur otroligt mycket arbete jag lade ner, både som arbetsplats- och som skyddsombud för att vi inte skulle utlokaliseras till skrattretande lokaler, både utrymmesmässigt, geografiskt och skyddsmässigt. Hur många skrivelser jag gjorde, hur många telefonsamtal jag ringde till mitt fackförbund och till Arbetsmiljöverket. Att jag kontaktade lokalblaskan och P4, att vi som uttallade oss utsattes för reperessalier från ledningen att vi till slut ställdes inför fullbordat faktum: flytta eller ordna med egna lokaler.

Under första året efter flytten var jag tjänstledig, men under det andra har jag i egenskap av skyddsombud påtalat ärende efter ärende. Ventilation, brandvägar, öppet kablage, för hög ljudnivå från den tunga trafiken på industriområdet precis utanför huset osv osv. En av de mest brännande frågorna har varit att vi är för många människor på för liten yta. Det finns för få toaletter, för trånga utrymmen, för lite space för var och en att kunna utföra sitt uppdrag helt enkelt - och det skapar konflikter så både den fysiska och den psykosociala miljön har varit under all kritik ett bra tag. Det blev ännu mer påtagligt efter semestern, då vi helt plötsligt blev nästan en tredjedel så många personer till, på samma m2- yta.

Nu förstår till och med högste chefen att ärendet inte bara är allvarligt utan "förbi allvarligt"....så vi ska flytta igen. Inte till den luftiga och lämpliga lokal som vi förevisades redan i april och som förhandlingar pågått kring sedan dess. Nej, i förra veckan fick vi veta att en flytt dit skulle bli så dyr att det skulle krävas uppsägning av personal för att genomföra den, så därför fanns ett "bättre" alternativ: vi flyttar in i de lokalre som vi fick lämna för ca 10 år sedan, och knuffar ut de två befintliga verksamhterna därifrån! Verksamheter som fått lokalerna renoverade och anpassade efter sina specifika behov för hundratusentals kronor. Verksamheter som inte visste om att de skulle flytta, verksamheter som inte har någon annanstans att flytta...

De lokalerna var vi och beskådade och fick information om igår (och högste chefen säger att det kan ta MAX sex veckor innan flytten är genomförd) och redan idag får vi höra rykten om hur omkringliggande verksamheter å det bestämdaste motsätter sig att vi flyttar dit. Verksamheter som har lite mer tyngd, lite mer cred än vad vi har och som faktiskt skulle kunna åstadkomma en hel del turbulens om planerna på en flytt genomdrivs. Det ska bli så oerhört intressant att följa hur chefen ska klara sig igenom det här, han som var totalt benhård och tvärsäker när han förra veckan sade "det är inte förhandlingsart, jag har redan fattat beslutet"   

så himla mycket som jag tänker att jag skulle blogga om,

Om min ätstörning, som fluktuerar över tid och som nu i all stress blommar med full kraft.

Om hur det är att ha ett hem som jag känner mig hemma och tillfreds i.

Om jobbet, och alla underliga turer där.

Om relationen, som jag i mindre och mindre utsträckning förstår mig på.

Om fritiden, att jag börjat sjunga i gospelkör och startat i en buggklass.

Om barnbarnet, det lilla knytet som jag har så blandade känslor inför.

Om världen, samhället och all sexism och rasism som jag möter dagligen.

Om barna, de älskade.

Om det psykiska måendet over-all.

Men det mest förhärskande just nu är tröttheten - förmodligen till stor del beroende på just allt det där ovanstående. Och vetskapen om att det inte ens är november ännu......

Han Norén, han som är Mr Ångest himself gjorde ju en föreställning/film som hette "Kaos är granne med Gud" - men på min arbetsplats syns inte en skymt av någon Gud...kaos däremot har vi till överlopps.

Jag innehar en tjänst som innebär en något underordnad roll, inte organisatorisk eller arbetsledande på något sätt men de senaste 1½ veckan har jag skött arbetsuppgifter som inneburit ett övermått av bådadera. Förmodligen till stor del på grund av att jag själv mår rejält dåligt av att inte ha struktur i min vardag, och i mitt arbete, men också för att det helt enkelt inte finns någon annan som har, eller tar, det ansvaret. Som jag skrivit om tidigare så har vi en formell chef med övergripande ansvar för att "leda och fördela arbetet" men hen finns aldrig på plats på vår enhet - men än för att lösa rent akut uppkomna kriser. 

Nu är vi ju mitt uppe i rekryteringen av en chef som ska befinna sig på plats men fram tills dess att den personen är på plats har vi tydligen bara oss själva att luta på. För de här senaste dagarna har visat att vi inte har varandra iallafall....senast idag satt en kollega och ondgjorde sig över allt arbete som föll på hens bord och hur svårt hen hade att hinna med (trots det har hen tagit på sig ett externt uppdrag för att hålla sig väl med en annan kollega) och vi var ett par stycken som påtalade att det bara var att säga till så kanske vi kunde hjälpa till.....men då fräste hen till att hen minsann inte ville ha någon hjälp!!!!!!! Bara för att några minuter senare ifrågasätta varför just hen skulle utföra en viss arbetsuppgift mtp hur många vi är som arbetar där...jo kanske för att den arbetsuppgiften faktiskt är din, och för att vi nyss erbjöd oss att avlasta men du tackade nej?

Men ja, just för tillfället är det faktiskt komplett galet och fullständigt kaos och idag bestämde jag mig för att jag har gjort mer än vad mitt uppdrag kräver och att från och med imorgon tänker jag hänvisa till, och skjuta över arbetsuppgifter, på mina kollegor som faktiskt är anställda för att utföra dem. No more Ms Nice Catten! 

Och förresten var jag och sjöng gospel i söndags - det var riktigt trevligt och kan nog bli ännu trevligare om/när jag kommer lite mer in i både låtar och gemenskap. Känner att jag behöver allt som kan ge minsta lilla gnutta med positiv energi nu, och det gör verkligen sång   

Och som om jag inte har nog att roa mig med i form av en ganska slitsam heltidstjänst så tänker jag från och med på fredag bli student igen - visserligen "bara" på halvfart och distans men ändå. Det tråkiga är att jag inte riktigt vet vad jag ska ha för nytta av att läsa den där kursen men nu känns det lite som att jag har lovat min arbetsgivare det och då får jag stå för det beslutet.......jaja, det finns ju inget tvång att slutföra den om det visar sig vara svårt, eller tungt, eller helt enkelt tråkigt   

Nu är ni säkert arga, och undrar "vad sysslar hon egentligen med den där Catten, som aldrig bloggar!?!?" och det undrar ni med fog. Jag önskar att jag hade kunnat säga "ligger på soffan och äter praliner" eller "sneseglar i Mikronesien" men sanningen är att jag far runt som ett skållat troll och försöker vara lite överallt, helst på två ställen samtidigt.

Veckan som gått har varit totalt förvirrad och fullständigt sönderstressa på jobbet, allt har startat upp efter semestern och definitivt ingenting har varit enkelt och glidit på plats på ett smidigt sätt. Ovanpå det har jag ränt på möten till höger och vänster, både givande och fullständigt meningslösa sådana - möten som jag undrar varför det ens kallas till när ändå inget blir vare sig sagt eller gjort. Jag vet att jag (trots min form) är en väldigt fyrkantig person men jag tycker nog att det ska vara ordning och struktur om det nu ska vara ett möte - inte ett möte för mötets skull.

Fast ett par intressanta möten har jag ändå haft i veckan. Det är ju så att vi ska tillsätta två personer i ledningsposition, en på min avdelning och en på vår andra sida och eftersom jag är arbetsplatsombud för en facklig organisation så skulle jag vara närvarande i fredags när vi höll tre intervjuer för den ena positionen. Det var en både intressant och märklig upplevelse enär vi intervjuade en helt okänd person, en som börjat arbeta hos oss i en annan roll för tre veckor sedan samt en som varit tf på den här positionen i drygt ett halvår.

Vi började med den i mitten, hen som har jobbat några veckor och det är en person som utan tvekan skulle fylla den där rollen, både ur ledarskapssynvinkel och ur struktur- och sammanhållningssynvinkel. Ett gott CV och klara rediga svar på våra frågor borgade för att det skulle kunna bli tryggt att ha hen där - på minussidan stod att vi då skulle få påbörja en rekrytering för att fylla den plats hen isåfall lämnar...

Intervjuoffer #2 var hen som varit tf, och hen gled in ganska självsäkert. Personen har varit anställd i vår organisation i flea år, har en gedigen utbildning, bakgrund och försnkring i verksamheten - men även en nonchalans. Hen använde svordomar i så gott som varje mening, var raljant och uttalade sig nedsättande om befintliga kollegor, med namn. Förmodligen kände hen sig rätt trygg i båten men hen imponerade verkligen inte på mig. Fördel är att hen har jobbat ett tag och styrt upp en del av verksamheten - nackdelen är att hen gjort sig ovän med alltför många personer och facket har fått motta besked att vi kommer att tappa mycket komptetent personal om hen får tjänsten.

Sen kom den där outsidern och jag blev typ kär så fort hen började prata. Tyvärr på bredaste skånska, men så mycket klokskaper det kom ur den munnen! En sann ledargestalt, det visade både CV och intervjufrågor och mtp att det är en person som redan innehar en sådan position som vi söker för, samt utbildar sig inom det adekvata området och dessutom kommer utifrån, med fräscha ögon och (hittills) opåverkad av lojaliteter är hen utan tvekan rätt person!

Diskussionerna efteråt var rätt heta, det visade sig av vi var sju som förordade den utifrån kommande sökanden, och en som förordade den som varit tf. Inte så underligt, vid närmare eftertanke eftersom den som förordade även hade ställt upp som referens för sökanden ifråga (och har haft hen som både kollega och chef) - men ändå anmälde sitt intresse för att delta i intervjuerna. Det känns som nån slags jävssituation...men som ni vet är inget över förrän den feta damen har sjungit klart, vår chef och en person från personalkontoret höll såklart parallella intervjuer och när vi har de intervjuer som är aktuella för sökande till ledarpositionen för min verksamhet så ska vi sätta oss igen - ledning, personalansvarig och facket för att försöka "prata ihop oss" och komma fram till vilka som är de mest och bäst lämpade för tjänsterna. Något säger mig att intervjuerna är den enkla biten av det här....

Och allra, allra helst hade jag velat ha den externa sökanden i ledarpositionen på min verksamhet - hen råkade nämligen berätta att hen sökt den med   Vi får väl se vad vi kan trixa till.....

Det händer inte sällan att jag stöter på personer i 25-årsåldern som är alldeles upprörda över sina liv. Inte så att de råkat ut för katastrofer, obotliga skador, dödliga sjukdomar och annat oåterkalleligt utan de är mer lätt hysteriska över att de "inte kommit nånstans" i livet. För dem som säger så är "kommit nånstans" synonymt med ha en partner, eget boende, barn, högre utbildning och (dröm)jobb och gärna både en hyfsat ny bil och en sparad slant på bank eller i värdepapper.

De tycker liksom att livet har sprungit ifrån dem, att de inte är speciellt lyckade och är genuint bedrövade över det. Det tycker jag är djupt tragiskt. För vad är det de jagar, eller snarare varför jagar de? Det är ju helt sant att det de räknar upp är vad samhället kallar för "norm" och det är det vi luras av media, konst, litteratur, varandra och kanske främst reklamen att tro är det enda rätta sättet att leva.

Det är det inte. Det är ETT sätt att leva, men "rätt" och "fel" finns inte. De (vi) jagar efter en chimär, ett luftslott och inget om på något sätt vare sig garanterar evig lycka eller är "fullbordan". Förmodligen är jag ett superdåligt exempel, men jag brukar hänvisa till mig själv när jag hör dem ifrågasätta sina liv och påstå att de "har ingenting fastän jag redan är 26". Vad är det en _ska ha_ egentligen då?

Jag är snart 50, även om jag inte riktigt förstår vart de åren kommer ifrån   Jag gjorde sådär som en "ska", på sätt och vis....träffade en man (pojke) skaffade barn, bil, hus och så småningom en universitetsutbildning och ett jobb och borde då alltså ha levt happily ever after? Fast....så blev det ju inte. Jag skilde mig och blev av med både hus, bil, hund, till vis del ungarna och även (på grund av stressutmattning) även jobbet. Drog på mig skulder, bodde i hyreslägenhet på ekonomiskt bistånd och verkligen hankade mig fram.

Fick nytt jobb, träffade ny man, hyrde ett charmigt litet hus men tog tjänstledigt för att flytta och köpte ett nytt hus. Fick inget nytt jobb, avsluade tjänstledigheten, återgick till gamla jobbet, flyttade hem och bodde inackorderad i en källare. Betade av skulderna, köpte ny (gammal) bil och fick äntligen tag på en lägenhet på förstahandskontrakt.Jobbar heltid, funderar på att kompetensutveckla med fördjupade studier, är särbo. Har fortfarande skulder - dock mest till CSN - och fortfarande inga pengar på banken eller i värdepapper. Men ett underbart litet barnbarn!!

Vad vill jag ha sagt med det då?

Jomen typ att livet är ständigt föränderligt - det finns liksom ingen "målgång", inget snöre att spräcka, ingen stol att slå sig ned på och pusta ut och känna att en "nått fram"....ör allt kan hända, och gör förmodligen också, även om du till och med bestämt dig för att du "gått i mål" med din partner, ert hus, era barn och bil. Är du nöjd och glad med det så är jag också glad och nöjd för din skull, men därmed verkligen inte sagt att dina livsval är "de rätta" och något som du får lov att framhålla som "det en ska göra" så att det sitter människor runt om i vårt land och känner sig misslyckade, ofullkomliga för att de inte har det som du....