Tack vare Ängelen och Hjärtat har jag något så när fason på min läggdagstid men på grund av den där televisionsapparaten jag baxade in i sovrummet bara måååste jag ju glo en stund innan jag sluter de melerade. Ett av programmen som är åtminstone rimligt uthärdligt att försöka somna till handlar om en rättsläkare och hennes kollegor. De senaste avsnitten har twistat till hela handlingen, huvudpersonen har nämligen fått en hjärntumör.

Inatt framgick att hon - trots chefens oro och omtanke - förmodligen kommer att välja att inte behandla den. En operation skulle kunna ge oerhörda konsekvenser, men även göra henne frisk. Istället för att ta aktiv ställning till behandling föredrar hon att behandla symptomen med starka värktabletter och köra på i gamla spår så gott det går. När avsnittet var slut började jag reflektera över huruvida man verkligen har rätt att göra så?

Man kan ju hävda att det är hennes liv, hon bestämmer. Men hur det än är, även om man inte har föräldrar i livet, make/maka, syskon och barn så är det ju faktiskt ganska många människor som drabbas om man mer eller mindre aktivt väljer att avsluta sitt liv. Det finns vänner, kollegor, träningskompisar, polarna i knypplingsklubben, Svempa nere på pizzerian som alltid vill babbla bort en stund....

No (wo)man an island.

Det påstås ju att en fjärils vingslag kan orsaka storm en kontinent bort och på samma sätt tror jag att det är med något så inkonkret som känslor - det finns alltid någon som påverkas av ditt beslut, oavsett hur nära eller långt bort från dig hon/han befinner sig. På så vis vill jag hävda att man inte själv äger rätten till sitt liv.

Vad tycker du?

 

Yasha

15 december 2009 09:42

Men ... var går i så fall gränsen menar du? Var slutar jag bestämma över mig för att jag ska ta hänsyn till alla andra? Om man ska hårddra det så ska jag vara lite som Jesus påstods vara då, ta på mig allt lidande för att bespara mänskligheten? Till slut är det staten som bestämmer om jag får dö snabbt eller långsamt och gör en ekonomisk värdering av vad mitt utdragna lidande eller min ångest för behandling eventuellt kan spara in för att andra slipper? Kanske.

Usch vad svårt... men jag håller nog fast vid att man ska få bestämma själv. Om mitt omdöme tryter så att jag kan skada någon i mitt yrkesutövande, bör jag kanske fråntas den rättigheten. För övrigt kommer människor med empatisk förmåga och kärlek i hjärtat att välja för fler än sig själva.

Y. Asha Naiv

 

marsipanen

15 december 2009 20:47

Rätten till sitt liv??? Eftersom vi människor s a s ingår i kretsloppet så kan man ju ta sig en funderare och under tiden läsa något av tex Deeprah Chopra

http://marsipan.bloggplatsen.se

 

Catten

16 december 2009 07:41

Jag veeeeet inte Yasha, men det här är nåt som poppar upp i min skalle då och då - har läst i flera bloggar de senaste veckorna om folk som förlorat vänner - vänner som valt att avsluta sina liv och MIN alldeles EGNA åsikt är att det är en oerhört egoistisk handling...

Tack för boktipset marsipanen, kanske kan jag få hjälp att förstå då?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...