Jag slipper jobbcoachen!

Nu har min handläggariller fått nog han också, kontakten avbryts - men tyvärr får företaget behålla sitt arvode, trots att man knappast kan säga att uppdraget utförts. Egentligen är det ju inte mitt problem, men nog kan jag tycka att det är lättförtjänta pengar? På två månader har vi haft ett möte, telefonkontakt fem gånger och jag har fått sju mail, varav tre innehållit skärmdumpar från Platsbanken. För detta erhåller de 12 000:- i månaden och om det är signifikativt för deras engagemang för varje klient kan de ju ha ett ganska stort antal klienter parallellt. Jag erbjuds nu en intern jobbcoach från AF. Vad jag ska tycka om det vet jag inte riktigt ännu, men föreställer mig i alla fall att det  åtminstone inte kan bli sämre.

Det lönar sig att bli lite aggressiv här och där ibland så jag gjorde det på ett ställe till idag. Efter att ha läst om det här inlägget: http://griskrig.blogspot.com/2009/10/fran-fororten-till-odemarken.html beslutade jag mig för att själv följa upp min kommentar och skrev ihop en liten fråga till Jägareförbundet. Intressant nog existerade inte den mailadressen som man uppgivit till den person som är ansvarig för ungdomsverksamheten så jag fick ställa det till en av administratörerna istället - men jag hoppas att det är en kvinna som är kompetent nog att skicka det vidare till lämplig mottagare - och jag ser med spänning fram emot ett svar....

*etterbubbla*

En gång i tiden när jag läste kommunikation (fast inte sån via spårvagn, buss och sånt) på universitetet så fick vi lära oss att när ordet "man" användes om sig själv så var det för att ställa sig utanför det man pratade om, för att alienera sig, för att göra problemet mindre till sitt eget.

Exempelvis ungefär så här:

"Nu sitter man här och har tråkigt" - då är det inte MITT fel att jag har tråkigt, det är något "man" liksom hamnat i...

"Man borde ha en...." - jag behöver inte engagera mig i att försöka skaffa mig, det är ändå omöjligt...

"Om man bara kunde" - ungefär samma som ovanstående, jag kan inte påverka - bara önska mig....

Lite intressant är det att ALLA de bloggarna som låg på bloggrollen när jag loggade in innehöll skrift i tredje person - dvs "man". Sätter vi så lite tilltro till vår förmåga att påverka vår egen vardag?

Vikt och utseende är viktigt - av alla bloggar som snurrar runt här i nätrymden gissar jag att minst 2/5 handlar om kost och motion. En del handlar om värre saker än så, självsvält och tragedier. Utseendet är viktigt.

Jag har en vän som gjort en GBP, en som står i kö och väntar på det och ytterligare en som väldigt gärna vill komma i fråga för op. Ingen av dem har jag någonsin "bedömt" på grund av deras utseende men när det nu kommer upp om och om igen det här med vikt så började jag fundera. Jag kunde inte låta bli att fylla i mina siffror på en site som tjänstvilligt nog stod för uträknandet av BMI och höll faktiskt på att trilla av stolen. Enligt svaret är jag sjukligt fet. Nog vet jag att jag är överviktig, om det ligger till så att vågen skriker otidigheter till en så fort man närmar sig badrummet så har man bilden rätt klar för sig. Men lider jag av det?

Inte speciellt. Att köpa kläder är ju inget höjdarevent precis, men å andra sidan har jag ju inte råd att köpa kläder så det drabbar mig ju knappast. Jag är hyfsat rörlig, böjer mig utan problem efter golvtappade saker, klättrar på stolar om inte svindeln sätter stopp, kan krypa upp i soffan, kan rulla ihop mig på någons arm, kan till och med vara rimligt gymnastisk vid tillfällen som vi inte närmare behöver gå in på här. Men ändå är jag alltså sjukligt fet.

Jomen, jag vet att det är de inre värdena som räknas också. Men senaste kontrollen visade på lite för lågt blodtryck, inga anmärkningsvärda kolesterolhalter, ingen diabetes och ansträngningstestet med hjärtkoll när jag skulle cykla på en sån där stackars cykel som aldrig kommer nånstans var inte mätbart. Jag hade "för bra" kondition för att vara kvinna med min vikt och längd? Åderförkalkning kan man (vad jag vet) än så länge inte mäta så det ska väl vara det som är min risk då.

Men jag är sjukligt fet.

*sucka*

Vad jag tänker göra åt det? Jag vet faktiskt inte, jag ska baka en kladdkaka medan jag funderar ;-)

I dubbel bemärkelse. I min kamp att försöka hitta ett lämpligt tv- program att insomna till hittade jag ett tävlingsprogram där man spelar dansbandsmusik. Eftersom jag tycker att den musikgenren är precis lika underhållande som....diarré...ösregn....1:a majtal....maneternas kärleksliv och andra sådana sensationer tänkte jag att det kunde passa ypperligt att glida iväg till drömmarnas land till.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Trots att musiken lät ungefär lika sorgligt som jag hade trott så var jag ju bara tvungen att titta till med ojämna mellanrum. Dels när det berättades att medelåldern på några som kallades för "utmanarna" låg på 17,5 år - jag förfasades, så unga och redan nere i träsket!

Sen fanns där nån kvinna som pratade en underlig rotvälska och då var jag ju tvungen att titta på henne och se vad det var för en primadonna. Åsså var där nån liten professorsaktig typ som läxade upp Torsås(!)ungdomarna för att de EGENTLIGEN inte ville spela dansband utan bara få tv-tid. Det stämmer ju förmodligen - men då borde väl deras vuxne lärare/promotor/manager ha fått den slevslängen innan de ens kom med i programmet?

Å efter en stund hörde jag Black Ingvars - de var P18:s favoriter när han var en åtta- nio år så dem måste jag ju titta på. Fast när de - i och för sig välförtjänt - fick en trippel utskällning för att de "spelade för snabbt för att dansa till" så stängde jag av. Jag kan väl säga som så att jag har hittat ett tv-program till som inte funkar att somna till :(

Humöret var ju som sagt inte på topp innan. Mindre toppat blir det när exet kommer in på msn och frågar efter Ängelen.

Förklarande bakgrundshistoria: Det är egentligen "min" helg, men kompisen i FörraByhålan har födelsedagsfest på fredagen och efter ö.k med hennes föräldrar ska Ängelen sova över där och jag hämta henne när jag sjungit klart på lördagen. När jag ringer henne säger hon att hon stannar kvar hos kompisen till söndag och att det är ok med pappa att sova i hans hem, trots att det är "min" söndag.

När så hennes far då alltså frågar mig om jag vet var hon är hinner 20.000 läskiga saker rinna genom min hjärna. Enligt honom är hon inte hemma, har inte varit på hela dagen, och han har inte sett henne hos kompisen då han gick förbi...alltså kastar jag mig på telefonen och ringer upp henne. När jag frågar var hon är svarar hon sömndrucket och smått irriterat "hemma hos pappa, i min säng". Min förklaring att han inte sett henne mottar hon med irritation, säger att hon varit hemma sedan middag och jag inser då att hennes far alltså har lyckats missa en 16-åring en hel dag och nu alltså inte ens gått upp och kollat hennes rum innan han loggar in på msn och frågar mig vart hon är trots att han okejat att hon kommer dit en dag före utsatt schema? För att dessutom "bevisa" för mig att hon tala sanning går hon ut och ropar på sin far och jag hör honom svara med ett förvånat "meen, ÄR du hemma, det trodde inte jag".

Vilken psykisk störning faller sådant beteende under?

Det har varit en "sån där" dag ni vet - då ingenting känns speciellt angeläget. Då ingenting lockar, ingenting känns värt att masa sig nånstans för....

Tackade nej till födelsedagskaffe hos A med hela hennes tjocka släkt, vill inte umgås, tomprata och le medan hjärnan hålla på att sprängas av "intresseklubben antecknar"information, medan fem ungar under sju år springer runt på en väldigt begränsad yta och låter som om de var minst dubbelt så många för "barn måste få ha kul"....men tanter då, behöver de inte få frid och ro liksom?

Tackade nej till kvällsmat med E, orkar bara inte vara social - hennes bekymrade röst i mitt öra lockade nästan, nästan fram ett litet gråtdarr i min egen - hennes omedelbara omtanke gjorde mig rörd men nej, jag är inte ledsen, inte nere, inte deppad - "bara" tråkigt osocial  och inåtvänd idag. Varför vet jag inte - det är väl helt enkelt "en sån där dag"?

Lite socialt patos uppbådade jag dock och ringde till modern. Hon bubblar över om sig och sitt och sina, kastar som hastigast in en hälsning till ungarna på slutet när hon utförligt berättat om sin hälsostatus, känslorna inför influensavaccinet, upplevelsen av att ha haft Lilla Oväsendet på besök under höstlovet, turerna kring inbrottet i StoraSysters lägenhet. Om mig och mitt? Ingenting. Som vanligt. Och lika bra är det inser jag när jag rannsakar mig själv - jag vill ändå inte dela med mig till henne.

Imorgon är en annan dag!

Mitt vändande på dygnet har resulterat i att jag tittar en del på tv - och ser program jag förmodligen inte skulle ha sett annars. En del är bra, som "Kobra" - en del andra är mindre bra men jag tittar ändå på dem i förhoppningen om att något av dem ska vara så tråkigt att jag somnar.

Igår hamnade jag en bit in i en repris av programmet "Hype". Jag vet inte om namnet är en självironisk klapp eller vad det är frågan om men....hmmm liksom. En plutig spinkis med svallande välfrissa intervjuade en jätteblond tjej från ett band som enligt bådas utsago "inte fått den uppmärksamhet de förtjänar här i Sverige" - må så vara, jag har mig veterligen bara hört en eller två låtar av dem och fånigt nog stört mig på att den låt de fått en hit med är en cover som är otrooooooligt mycket bättre med originalartisten.

Nåväl, det var mer saker jag hängde upp mig på, tex det faktum att bandets frontkvinna satt där och lät sig intervjuas om hur hon dittils framlevt sitt liv. Bland annat sa hon med stolthet att hon var "en sån som säger ifrån" - att hon gjorde det med knytnävarna "vare sig det är en stor biff till karl eller en spinkig brud" tyckte hon uppenbarligen var helt okej? Hon berättade också att hon varit på rehab för sitt drogmissbruk och sa att tiden som missbrukare ångrade hon inte, det var inget hon hade velat vara utan för "jag gjorde så sjuuukt mycket kul grejer".

Efter de utsagorna är jag faktiskt inte ett enda dugg sorgsen för att gruppen ifråga inte fått mer uppmärksamhet i vårt land än vad de har.....Förebild eller?

En annan grej de tog upp i programmet var det här med bloggande....eller snarare vissas bloggar. Mmm..det kändes jävligt äkta och genomtänkt när två andra plutiga spinkisar försvarade sina modetips, språkmodulationer och hamsterljud med att "det är ett skämt, det är för att det är så kul att chocka gamla 40-åriga kostymklädda gubbar till att skriva arga kommentarer". Sure tjejer....om ni på fullt allvar tror att det är den kategorin som upprörs mest så skjuter ni bra högt över mål, det enda som händer är att ni BEKRÄFTAR de eventuella fördomar folk har om sådana som er. Era jämnåriga men mer tänkande dissar ju er bigtime, skrattar ut er och skäms...

Kalla mig gärna gammal surkärring och moraltant - jag står för det, fast utan knytnävar! ;-)