Nu har jag så rena lakan att jag har fått ont i näsan. Eller ja, det beror väl inte enbart på mina egna lakan utan på att jubelpuckot som tvättat före mig använder nåt slags megaklumpande hyperparfymerat tvättmedel och också överdoserar å det grövsta. Tvättmedelsfacken på maskinerna är inte löstagbara, därför fick jag ägna mig åt arkeologiska övningar och gräva ut det mesta av min företrädares rester så gott det gick innan jag själv fyllde på med en yttepepyttegnutta av mitt eget betydligt mildare doftande tvättpulver. Det här med delad tvättstuga är tydligen alltid ett dilemma, jag villintevillintevillinte bli en "argalappenkärring" men en del dagar är det mindre kul.....

Kuligare var det när jag smitit in i kyrkan för att öva på dagens repertoar - det är ju sjuperhäftigt att sjunga alldeles ensam därinne, fantastisk aukustik och inte en människa som lyssnar och gör en nervös och generad. Fast herr R tassade in och skrämde mig, vi hade som vanligt en trivsam pratstund och han meddelade att nu hade årets säsongsarbetare gått hem för säsongen. Han saknade henne inte speciellt mycket och när vi pratat en stund om vikten av företagsamhet och social kompetens så frågade han om jag inte kunde tänka mig att söka tjänsten nästa år.

Hassegu liksom. Det ska ni ha klart för er, att för att komma från honom så är det där en megadunderkomplimang! Och lite underligt är det allt, för igårkväll innan jag somnade låg jag faktiskt och funderade på om jag kanske skulle ta och avisera mitt intresse - jag har saknat både arbetsuppgifterna och människorna i arbetslaget, det är ett av de allra roligaste jobb jag haft i mitt liv och om jag ger mig fan på att orka med det så kommer jag att göra det. "Man kan det man verkligen vill" brukar jag envist hävda och kan jag säga det om andra så bör det ju även gälla för mig själv....

Ängelens humör var tack och lov rätt snabbt påpiggat med hjälp av en kartong svart hårfärg - inget är som leksaker, olika för olika åldrar och kön..... =)

Åsså var det ju det här med att det händer inget eller allt. P18 kom upp i måndags med ett tiltufsat finger efter bandyn som mamman tejpade efter sin (bristande) förmåga. Igår ringde han från jobbet och var rätt ynklig när han berättade hur ont han hade så det blev akututryckning för taximamman, med besök på Den Mindre Stadens vårdcentral, först hos någon som kallades för "rådgivningssjukssköterska", sen snabbtitt inne hos klinikchefen för vidare befodran till röntgen på sjukhuset i StoraStaden med ett misstänkt brott i höjd med knogen.

Allt gick faktiskt ganska snabbt och effektivt, på slutet nästan lite för snabbt för efter avslutad röntgenbildsanalys kom en liten rök- och whiskeyhes orangutangliknande kvinna ut och ropade upp P18:s namn och när han tillkännnagav att han var han sade hon barskt: "det var klart", vände på klacken och tänkte gå. Eftersom ungen min hade EXAKT - om inte MER - ont i fingret hojtade jag till och frågade vad som hände nu.

Primatvarelsen tittade på mig och rosslade fram en undran om huruvida vi skulle tillbaka till vårdcentralen men det visste jag bestämt att vi inte skulle - antingen till ortoped för gipsning eller hem. Vi fick veta att behov av gipsning inte förelåg, vilket väl i och för sig var ett positivt besked, men så vaddå när status quo inte har förändrats? På min förfrågan om sonen åtminstone kunde få hjälp med att få fingret proffessionellt omsett uppmanades vi att åka tillbaka till (den så där dags stängda) vårdcentralen tre mil bort i fel riktning från hemmet och sedan vaggade den kvinnoliknande varelsen iväg...... 

En annan mamma mottog ungefär samma besked om sin son som vi och innan vi lämnade röntgenavdelningen enades vi mammor om att tjänstvilligheten där inte precis låg på topp. Det är i och för sig en lättnad att slippa frakturer och gips var det vara må - men när ingenting förändrats i måendet hos den skadade vore det ju trevligt med en fingervisning om hur man ska förhålla sig i fortsättningen?

Vi fick helt sonika avlägga besök på Apoteket och införskaffa tejp och omigen göra en amatörmässig omläggning av fingret och hoppas på det bästa, dvs att inte sonens pekfinger ska få samma skadestatus som mammans "partytrickslillfinger" - med andra ord krokigt och stukat åt alla underliga håll som finns. Jag fortsätter att vidhålla att idrott är farligt!!!