...hur ska man bara bete sig?

Det är en svacka just nu - Ängelens sociala liv är långt ifrån på topp, varken IRL eller på nätet. MammaCatten borde väl vara glad som får använda datorn obegränsat men samtidigt gör faktiskt lite ont när min mobil ringer tio gånger oftare än hennes, på hemtelefonen är det alltid till mig, mina helger är fulla med besök av och hos vänner, jag har aktiviteter på kvällarna men inte hon. Både mamma och pappa har "träffat nån" och hon är singel.

Svårt är det, svårt att vara glad och trivas med sitt eget när jag ser hur dåligt hon mår över sin ofrivilliga ensamhet. Samtidigt kan ju inte jag ta ansvar för att hon ska träffa vänner och bonda med nya kontakter, hon är lite för stor för att jag ska kunna leta lekkamrater som jag gjorde när hon var liten....

Det är en jobbig tid det här, men vi har varit här förut och det har gått över förut - det gäller att bita ihop, le och vara så positiv som det bara går, tacka och ta emot när hon kryper upp i knäet och är kramsjuk och med väldigt liten röst säger att "du är min mamma, BARA min mamma". Barnsligt och löjligt kanske, men på nåt outgrundligt vis är jag väldigt glad att hon gör det, jag minns också hur det kändes att vara så där "mittemellan" - stor och på sätt och vis nästan vuxen, men inuti väldigt liten, sårbar och i behov av att bli omhändertagen.

vad man kan hitta ute i rymden! En gång i tidernas begynnelse - eller , inte riktigt men för ganska länge sedan - när jag var alldeles nykrockad ville min sjukgymnast prova en företeelse på mig som kallades T.E.N.S Han kopplade således elektroder på/runt de skadade musklerna och ledde ström i dem. Det var ytterst obehagligt! Det kändes som om jag hoppade - och ändå hade jag den stora förmånen att få ligga platt på mage på en brits och inte göra någonting, till skillnad från den här gossen:

*skrattar på mig*

Ibland händer saker i ett för mig rasande tempo, jag blir helt uppsnurrad fast jag är inte helt säker på att en utomstående betraktare skulle förstå hur påverkad jag blir....

Det har ringt nåt ohejdat. I båda telefonerna, inte sällan samtidigt och med varierande struktur, innehåll och intressenoteringar. Det har trillat in besökare, alla väldigt välkomna men något som innebar att det har fikats istället för ätits ordentligt. Det har körts Ängeltaxi och toksmsats med både P20 och P18. När det strular hos pappa är det mamma man vänder sig till med klagomålen :(

Framemot kvällningen i går hade både Ängelen och jag drabbats av huvudvärken från helvetet så vi kröp faktiskt i säng båda två kl 21. I mitt fall ville inte den i all hast nödätna pizzan komma till ro så den fick jag gå och göra mig av med men efter det sov jag som ett nyvaggat barn.

Helt plötsligt är det måndag och jag förstår inte riktigt vart helgen tog vägen?