Jag kan ju knappast påstå att jag hade velat vara publik vid de här rekordförsöken: http://www.expressen.se/sex/1.1590174/varldsrekord-i-onani-222-orgasmer men det är banne mig inte utan att jag funderar på hur det hela gick till?

Woody Allen sa ju "Fördöm inte onani, det är sex med någon du älskar" och jag anser definitivt inte att onani är något att varken fördöma eller skämmas för - men däremot kan jag tycka att det är något rätt privat.....

Fattar ni att det redan är juni - typ nästan halva året har gått. Vart det tog vägen? Inte vet jag - jag såg bara att det svischade förbi men antagligen har det gömt sig i nån hörna och sitter där och fnissar åt oss som står här och ser fåraktigt undrande ut.

När jag var barn var dagarna mardrömsaktigt långa ibland. En vecka var en  helt oöverskådlig mängd av tid och en månad visste jag nog knappt vad det var. Där jag bodde som riktigt liten kunde jag i och för sig räkna tiden. Den hemska tant Jenny som vi hyrde övervåningen av hade ett gökur som mätte ut varje timme som gick. Fast jag visste inte då att det var timmar den mätte - bara att tiden mellan gångerna den ko-koade så ödesmättat var lång, lång, lååång. Förmodligen borde jag inte minnas den där göken, jag var väldigt liten.

Men från just det huset har jag några få, men specifika minnen: Att min StoraSyster och jag hade en kista som vanligtvis skulle innehålla våra leksaker. Ibland plockade vi ut alla saker ur den och en av oss kröp ner i kistan och lekte grammofon. Det var ingen komplicerad lek, den gick helt enkelt ut på att när man låg på mage i kistan sjöng man en sång, när man låg på rygg bytte man till en annan. Det var före mp3 och piratbukten det...

Åsså minns jag att jag drog ut StoraSysters lösa tand. Hon satt i soffan och tittade på barnprogrammet, framåtlutad så tråden hängde ned sidan av hennes ben....jag ålade tyst som en daggmask fram under soffbordet och ryckte i tråden. Sen minns jag inget mer. Om det beror på hennes bestraffning av mig eller inte kan jag inte uttala mig om.

Jag minns också ett enormt hasselbuskage i trädgården, där det skuttade ekorrar. Jag tyckte att de var ljuvliga varelser och ville gärna ha en - ända tills min mamma med sedvanlig sjuttiotalsrealism berättade att ekorrar stjäl ägg och äter upp de små okläckta fågelungarna. Sedan dess har jag betraktat ekorrar som djurvärldens motsvarighet till Armin Meiwes, Son of Sam eller Ted Bundy. Som vuxen vet jag att det är naturens gång - men då var jag alldeles för liten för att få veta det.

Och så det där gökuret då - som mätte ut dagarna med sitt sorgliga koko. Dagar på övervåningen i ett mycket lyhört hus, där två flickor fick sjunga väldigt tyst i sin leksakskista för att inte störa tant Jenny.....

Inatt/morse när ni andra förhoppningsvis sov sött i era sängar skrev jag ett långt inlägg, delvis inspirerat av vad en bloggvän skrivit tidigare. Det handlade om ex och vänner. Det handlade om att ställa sig/bli ställd utanför samhörigheten därför att man inte vill spela med i spelet, och om att veta saker man helst inte hade velat veta, som inte andra vet.

Jag raderade det innan jag ens publicerade det. Delvis för att det var svårt att formulera förståeligt och sammanhängande klockan halv fyra på morgonen och delvis därför att jag vet att det finns en och annan läsare av min blogg som gladeligen skulle slita mig i stycken för att jag "hänger ut" andra. Det är också en del av spelet jag inte vill spela. Min upplevelse är min, men jag inser att alla tråkigt nog  inte upplever det så.

Därför hoppar jag över en bit av min historia, och återgår till att skriva trivialt nonsens om hur gott det var att sitta på balkongen i solen och hur nöjd jag känner mig med min promenad (eller ska jag kalla det för "powerwalk" i ett försök att verka lite spänstigare än vad jag är). Det kan väl åtminstone inte förolämpa någon? Min känsla av utanförskap får jag fortsätta dras med på hemmaplan.