Inatt/morse när ni andra förhoppningsvis sov sött i era sängar skrev jag ett långt inlägg, delvis inspirerat av vad en bloggvän skrivit tidigare. Det handlade om ex och vänner. Det handlade om att ställa sig/bli ställd utanför samhörigheten därför att man inte vill spela med i spelet, och om att veta saker man helst inte hade velat veta, som inte andra vet.

Jag raderade det innan jag ens publicerade det. Delvis för att det var svårt att formulera förståeligt och sammanhängande klockan halv fyra på morgonen och delvis därför att jag vet att det finns en och annan läsare av min blogg som gladeligen skulle slita mig i stycken för att jag "hänger ut" andra. Det är också en del av spelet jag inte vill spela. Min upplevelse är min, men jag inser att alla tråkigt nog  inte upplever det så.

Därför hoppar jag över en bit av min historia, och återgår till att skriva trivialt nonsens om hur gott det var att sitta på balkongen i solen och hur nöjd jag känner mig med min promenad (eller ska jag kalla det för "powerwalk" i ett försök att verka lite spänstigare än vad jag är). Det kan väl åtminstone inte förolämpa någon? Min känsla av utanförskap får jag fortsätta dras med på hemmaplan.