en dag i "lathetens" tecken. Har läst igenom nästan hela bloggupplagn hos en för mig ny förmåga, en person med massor av intressanta tankar, upplevelser och erfarnheter - sådana är alltid kul att hitta! Åsså sitter jag på Facebook såklart. Om/när jag sitter vid datorn så finns så gott som alltid en öppnad flik med FB så att jag kan kika till lite då och då, oavsett vad jag annars gör....och där, i en kommentar till en av mina vänners statusar läste jag nåt som fick mig att fundera. Jag har (ännu) inte kommenterat för jag vill ju inte starta en diskussion  på vännens vägg men ändå...

Så här såg det ut:

Vännen: "Trevligt med fika på XXXXXXXXXXXXXXX"

Kommentator: "Visst är det trevligt o rofyllt på XXXXXXXXXX?"

Vännen: "Ja, just nu är det. Fast lugn får vi så det räcker av på landet. "

Kommentator: "M.a.o en skillnad mellan oss som måste hitta lugnet i storstadens oaser och dem som har råd att bo på landet"

Och det var den sista kommentaren där som gjorde mig lite...förbryllad. "Har råd att bo på landet"?

Tror personen ifråga att alla som bor "på landet" att de/vi bor i herrgårdar med tillhörande engleska parker? Helt ärligt, inte ens om jag lägger på alla kostnader jag har för "mitt" hus, dvs hyra, sophämtning, uppvärmning och hushållsel (varav de två sistnämnda ofta också ska betalas exklusivt från hyran i en lägenhet) och kostnaden för periodkort på kollektivtrafiken kommer jag uppp i den månadskostnad som till och med det mest förfallna och mest beryktade bostadsområdet i min StoraStad ståtar med.

Så hur kan det vara vi "rikare" som bor på landet - det stämmer definitivt inte i mitt fall? Jag bor här - delvis- för att jag, som ensamförsörjare inte hade råd att hyra några av de där lägenheterna som jag erbjöds. Lägenheter i varierande skick och läge, men alla med en sak gemensam: med en månadskostnad som vida översteg vad jag hade möjlighet att betala. Och jodå, helt bortsett från diksussionen ovan så vet jag att det finns något som heter "bostadsbidrag". Men om en sökt, och fått det under tre år och under alla dessa tre år (tydligen) fått för mycket pengar och senare tvingats återbetala (i klumpsumma) så passar en sig för att söka det fler gånger.

Rik? Inte jag inte....

på datorstolen en stund och hade en liten Facebookchattkonversation med en vän som jag inte pratat med på länge.

Hen hade många frågor och jag skrämmande få svar. Shit vad det är jobbigt när folk sätter fingret på ens ömma punkter :(

roade jag mig hejdlöst med att klyva större delen av den ved som jag fått hem kapad i lagom längder. Jag har inte den blekaste aning om vad det kan vara i kubikmetermått mätt, men det blev en försvarlig hög:

Efter det beslöt jag mig för att ta en stavgångspromenad. Det är ju så att jag kommit överens med mig själv om att jag ska gå (minst) varannan dag och igår gick jag en runda som min store son tipsat mig om. När jag kom hem mätte jag den med g-map och såg att den var 7.63 kilometer och jag kände mig riktigt nöjd när jag kom hem igen. Men så fick jag en kommentar på Facebook om att jag var "hurtig" och började fundera....är det så att jag berättar om min "hurtighet" för att folk ska avundas mig, eller ge mig beröm?

Ja, kanske är det lite grann så - för visst är det trevligt att få credd för det en gör som är bra, nyttigt och framsteg? För mig är mina promenader dock främst till för mig sjlv, för mitt "måbra". För jag minns, för inte så länge sedan när jag givk till den lokala byggvaruhandeln i Lilla (skvaller)Byn för att hämta ut nya arbetsbyxor, och måttade med de som låg på hyllan. Insåg snabbt att jag inte hade en chans att komma i dem och fick be expediten att beställa hem större storlek. Hon synade mig uppifrån och ned och frågade "vilken storlek" och jag kunde inte svara...så jag höftade till med en, fyra nummer större än största paret i butiken.

Och när de kom hem, någon vecka senare kunde jag med nöd och näppe knäppa dem, inte sitta och så gott som inte arbeta i dem. Det var den sommaren jag insåg att det gått för långt. Så när jag tjatar om mina promenader och om mitt arbetande i trädgården är det innerst inne inte för att skryta utan för att jag har segrat, det är numera en källa till innerlig glädje varje gång jag drar på mig de där supersizebyxorna och inser att jag inte fyller ut dem och att jag ALDRIG mer vill göra det!

Nedanstående blogginlägg innehåller högst privat och personlig information om mig, läs inte om du är av den känsliga sorten...

Men jag bara måste få ur mig det någonstans, nu när jag inte har någon närvarande axel att gnälla mot. Jag tycker nämligen att det är högst märkligt och förbluffande löjligt att jag vid 45 års ålder, efter flera års behaglig befrielse från alla hormonella p-preparat lider av en mensvärk som är värre än någonsin i mitt liv!

Jag har ont så att jag kvider, så att jag mår illa (hade jag kunnat spy så hade jag gjort det) och så att jag knappt kan gå - än mindre sova. Eftersom paracetamolpreparat är de enda smärtstillande jag får äta så tar de ju inte bort smärtan, barden av den under nån halvtimme eller s och så tätt får en ju inte ens poppa i sig Alvedon :(

Dagar som den här tänker jag att de lika gärna borde ha plockat ut hela rasket när de brände av ledningarna för några år sedan....alternativt att de kanske glömde kvar några glödande kol därinne som flammar upp med jämna mellanrum? Baserat på min (o)ömma moders beteende borde jag inte längta efter menopausen, men vissa dagar alltså...vissa dagar...  

när en har roligt äsgs det. Roligt så att jag skrattat har jag väl kanske inte haft det i helgen men absolut väldigt trevligt. Älskohelger hos mig tenderar att vara det nämligen, om inte annat så får en väl se till att göra dem det - det är inte alltid det liksom sker av sig själv nämligen...

I går var vi på (vinyl)skivmässa. Det genomtänkta med det kan en ju faktiskt fråga sig med tanke på att vare sig Älskot eller jag har någonting att spela vinylskivor på - och det faktum att jag personligen iofs kan tycka att skivomslag kan vara snygga, men därifrån till att hänga dem på väggen som tavla? Nej, inte jag inte. Icke desto mindre köpte jag några plattor, bla en EurythmicsLP som jag inte hade i samlingarna. För det är lite grann det det handlar om för mig; att komplettera vissa artisters utgivning. Jag gör verkligen inte anspråk på att vara en kännare, att vara en samlare - men det blev en kul grej och kul grejer gillar ju jag :)

Det påstås ju att det är det som kallas för att "tjejsamla" (för övrigt ett av de mest idiotiska uttryck jag någonsin hört) och innebär alltså att en inte är "seriös" i sitt samlande. Men då kan en ju undra vem som bestämmer vad som är seriöst? Om jag - med min begränsade ekonomi, och mina begränsade kunskaper, och utifrån mitt alldeles egna intresse - samlar på ett sätt som funkar för mig, då är det väl seriöst - för MIG!?

Nu när jag närmar mig de 50 blir jag mer och mer trött på att bli definierad utifrån andras åsikter och tankar. Jag har - liksom de flesta andra kvinnor misstänker jag - större delen av mitt liv försökt att passa in i den roll som "samhället" har velat tilldela mig/placera mig i och jag är sjukt trött på det! Varför ska det vara så svårt att bara få vara "människa"?

För övrigt var det idag sista ansökningsdag till "drömjobbet". Spänningen stiger....

att för er som ser mig på Fejsbuck blir det en del...ska vi kalla det "dubbelpostningar", men dels är det ju - otroligt nog - så att alla finns ju inte där och - minst lika otroligt: mitt liv är inte så innehållsrikt att jag kan Fejsbucka och blogga om olika saker ;-)

Så, här kommer en längre verision av dagens (mest) chockerande status:

Sedan en tid tillbakak har jag ju äntligen kommit mig för att ut och röra på dököttet. Det började med att jag enträget försökte få med vännen/grannen E som behöver röra på sig för att motverka sin reumatiska stelhet, men hon bara sköt, sköt och sköt på saken...så till slut sade jag till mig själva att "går du inte ut NU, så kommer du ALDRIG att göra det".

"Aldrig" lät egentligen som ett väldigt lockande alternativ, med tanke på att promenader (som för tillfället är den enda motionsform som står mig till buds) är det absolut tristaste jag vet men har jag nu lyckats gå ned till hanterbara siffror och må därefter så vore det ju rätt intelligent att försöka bibehålla det resultatet? Alltså snörde jag på mig mina fantastiskt bekväma gå-skor och fick ont i fötterna så gott som omedelbart. Det var - på gott och ont - rätt snabbt löst genom att jag snörade om skorna och knöt dem på ett bättre sätt.

Sen greppade jag mina gå-stavar. De är förmodligen fullständigt anatomiskt korrekta och suveräna på alla sätt och vis ehuru jag har kommit över dem genom att spara, diska och sända iväg 35 aluminiumlock från ett visst smörgåsmargarin och i retur erhålla dessa stavar. Tilläggas bör att jag vid ett tillfälle har köpt nya tassar till dem, ett hiskeligt utlägg på hela femton pengar! Hiskeligt för mign (fd) väninna då det var hon som shoppade dem vid ett besök i StoraStaden och sedan omedelbart gjorde en påringning till mig för att inskärpa att jag skulle betala henne nästa gång vi sågs. För övrigt samma (fd) väninna som vid senare tillfälle påminde mig om de två (2!) kronorna jag lånat av henne på en marknad när mina kontanta medel inte riktigt räckte till...

Nåväl det var inte det jag skulle berätta om (jag och tappade trådar ni vet   ) Anyhoo, jag greppade gå-stavarna eftersom jag har funnit att jag får en mycket bättre hållning när jag använder dem och så gav jag mig iväg. Hela 47 minuter var jag ute och kavade och väl hemma hjälpte eminenta bloggkommentatorn mira mig att hitta en Internetbaserad tjänst som tillät mig att mäta upp hur långt jag jag gått = 4.72 km. Imponerande för en person som inte tagit en promenad på över två år... *skryter*

Envis som den röda mulåsna jag är så har jag sedan hyfsat strikt hållit mig till att gå denna sträcka, eller motsvarande, varannan dag (utom vid undantag för att spara det trötta Älskot) och idag for en ännu rödare mulåsna i mig och jag intervallJOGGADE grovt räknat halva sträckan. Det kändes i knä och andningsapparat, men var inte oävet alls - jag tror faktiskt att jag ska göra om det! Det finns bara ett problem (annars hade det ju inte handlat om mig förstår ni): Jag behöver mina stavar till de sträckorna jag går - men det är rent sjukt obekvämt att vinkla upp dem när jag jogga/lufsar/springer...finns det någon som kan bygga om mina stavar så att de med hjälp av en enkel knapptryckning glider ihop enligt periskoptekniken när det behövs, och senare även ut igen på samma sätt?

Visst är det märkligt, en går där och trälar och trälar och längtar...för det är alltid något en längtar efter, åtminstone om en är Catten. Nothing is never enuff liksom, det finns alltid nåt nytt, nåt mera, nåt bakom hörnet att se fram emot....

På senaste tiden har det såklart (främst) handlat om VÅREN!

Med våren kommer gospelkonserten, värmen, ljuset, Valborg, trädgårdsarbetet, att ställa iordning uteplatser och utflykter, marknader, utefika och en massa annat.

Åsså VIPS så har redan hälften susat förbi?

Gospelkonserten, som vi övade så förtvivlat in i det sista på, den kom och gick med ett tempo som jag inte trodde var möjligt, igår var det Valborg och idag första maj med massor av trädgårdsarbetende (fast det är INTE över, det finns massor kvar) och imorgon är det jobbedag igen....åsså vips så ar det fredag å sen är det söndag åsså är vi tillbaka på jobb igen...

Det påstås att tiden går fortare ju äldre en blir och om det är sant vill jag stanna klockan nu tack! Tänker på vännen U vars pappa gick bort i helgen, 92 år gammal - för honom kan det ju knappt ha varit nån vits att stiga upp på morgonen om det nu är så att tiden går fortare...för du hinner en väl bara kliva i kalsipperna på morgonen och sen är det dags att kliva ur dem mesamma igen om en lyckas bli så gammal som över 90?

Det där är en sådan sak som jag tänker att en faktiskt borde försöka ta sig tid (!) att diskutera med någon riktigt-gamling vid tillfälle. Fast jag har iofs hört gamlingar som tycker att tiden bara maaaaasar sig fram. Men det har ju varit gamlingar på hem, utan besökare och med enbart måltiderna som glädjeämnen(?). Us pappa var en friskus, en sådan där människa som varit kärnfrisk i hela sitt liv, aldrig ätit mediciner mer än nån enstaka penicillinkur på 90-talet när barnbarnen var små och smittade med elaka dagisbassilusker.

Han bodde själv in i det sista och cyklade varje dag en runda. Åkte till körgårn tillsammans med två andra äldre gentlemän för att sköta om gravar efter kära hädangågna och fram tills han var strax över 85 gick han stavgång tre gånger i veckan tillsammans med PRO. Nu är han borta, han fick gå på det vis som är bäst för den som går, men smärtsammast för de som blir kvar: hastigt.

Ett tag sade jag att "det är på barnen en märker att en blir äldre" - men nu vet jag inte längre...nu känns det mer som om det är på hur många av vännernas föräldrar som går bort som jag märker det? Hur var det nu, gick det att stanna tiden eller?

Ja, den här bloggen innehåller ju mest tappade trådar - men är det inte så livet är lite grann: fyllt av tappade trådar? Jag får se om jag kan plocka upp dem en annan dag :)